”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Ingress
Regeringens budget är svag – den fortsätter bland annat att underminera sjukvården.

Del ett
Sjukvården i Sverige är i behov av upprustning både när det gäller antalet vårdplatser, antalet vårdanställda och deras arbetsvillkor. Men regeringen har definitivt inte prioriterat sjukvården. Därför hotar istället ytterligare, och stora, nedskärningar. Sverige har sammanlagt 21 Regioner. Det är Regionerna som ansvarar för sjukvården. Deras sammanlagda budgetunderskott i år väntas uppgå till cirka 20 miljarder kronor. Nedskärningarna enbart på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg uppgår till 1,7 miljarder! Enligt SKR (Sveriges kommuner och regioner) planerar Regionerna att säga upp ytterligare mellan
5 000 – 6 000 anställda – detta bara under åren 2024 och 2025.

I skrivande stund har redan drygt 4 500 vårdanställda varslats om uppsägning runt om i landet – detta enligt Arbetsförmedlingen.

Del två
Även Region Västerbotten befinner sig under hård press. Under 2023 tvingades Regionen låna 350 miljoner kr bara för att kunna betala personalens löner! Prognosen för 2024 är att regionen måste låna ytterligare 600 miljoner kr.

Del tre
Trenden inom sjukvården, med ständiga åtstramningar vad gäller vårdplatser, personal och arbetsvillkor måste vändas. Annars kan ryggraden – i form av kunnig och engagerad personal – som bär upp vården brytas av. Den trend mot en mer auktoritär ledarskapskultur som finns i en rad Regioner, bland annat inom Region Västerbotten, försvagar vården ytterligare. EN del när det gäller att lösa sjukvårdens problem består i att ta tillvara personalens yrkeskunnande på ett bättre sätt.

Del IV
Som en jämförelse

Avslutning
Vårens strejk, organiserad av Vårdförbundet, skapade entusiasm hos många anställda och väckte en väldig sympati inom stora delar av samhället.

Många uppfattade strejken som ett sätt att ta strid för inte bara Vårdförbundets medlemmar utan även för hela den hotade sjukvården. Även om själva avtalet, som kom att skrivas under, lämnade en del i övrigt att önska var strejken viktig i sig.

Under decennier har ansvariga politiker, både på regional och nationell nivå, nedprioriterat sjukvården. Detta har skapat de stora problem som vården brottas med idag. Strejken satte sjukvårdens problem och behov på dagordningen. Nästa sjukvårdsstrejk kommer förhoppningsvis att omfatta fler vårdfack och ta upp behovet av ökade resurser till hela sjukvårdssektorn. Det krävs en väldig press på både Tidö-gänget och Oppositionen för att bryta den negativa trenden när det gäller resurserna till sjukvården.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Ingress
Den 26 augusti år diskuterade Umeå kommunfullmäktige återigen sitt beslut om att genomföra en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Beslutet om en oberoende granskning av denna form av myndighetsutövning från socialtjänstens tjänstemän (som givetvis kan vara kvinnor) och politikerna i Individ- och familjenämnden (IFN) antogs av kommunfullmäktige den 25 september i fjol – alltså för snart ett år sedan.

Men sedan dess har ingenting hänt. Att ingenting har hänt beror främst på det kompakta motstånd som finns. Dels bland vissa höga chefer inom socialtjänsten. Dels bland vissa politiker med toppositioner. Exempel på sådana politiker är ordföranden i Individ- och familjenämnden (IFN) Andreas Lundgren (S) och vice ordförande (IFN) Hanna Lundin Jernberg (L). Men det finns även andra politiker. En som särskilt utmärkte sig både för bristande logik och låga slag på det senaste fullmäktigemötet var Arvid Lundberg (Miljöpartiet). Vi ska återkomma till Arvid Lundbergs bristande logik och låga slag. Men först lite bakgrund.

Del I
Lite bakgrund. Dagen efter beslutet i kommunfullmäktige ifjol, om att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden rörande umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn, skrev jag ett blogginlägg. Rubriken löd så här: ”Socialtjänstens handläggning av umgängesbegränsningar ska utredas av en oberoende instans. Men beslutet kommer att motarbetas”.

Varför var jag så säker på att beslutet skulle komma att motarbetas?

Därför att chefernas kampanj mot beslutet om en oberoende granskning hade inletts redan innan frågan togs upp i fullmäktige! Och det i stor stil. Först hade förslaget om en oberoende granskning nämligen behandlats av politikerna i Individ- och familjenämnden (IFN). Till detta möte hade cheferna i socialtjänsten mobiliserat ”sitt” folk. Sammanlagt var hela 32 personer närvarande på mötet med IFN. Detta är anmärkningsvärt. Låt oss titta på vilka som var närvarande:
– först alla elva politiker med rösträtt,
– sedan fem politiker utan rösträtt,
– slutligen hela 16 tjänstemän från socialtjänsten – de högsta cheferna kompletterade av pålitliga tjänstemän. Återigen: Det brukar inte vara hela 16 tjänstemän närvarande på  IFN-möten.

Mobiliseringen från chefshåll hade alltså varit omfattande. Därmed blev även pressen på politikerna i IFN omfattande. Eller hård. Och detta var naturligtvis hela meningen med att dra samman hela 16 tjänstemän till ett möte med politikerna i IFN. Resultatet på IFN-mötet blev också helt i chefernas smak. Alla politiker som hade rösträtt (alla elva) röstade emot att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn.

Att det fanns ett kompakt motstånd mot en oberoende granskning var alltså ingen hemlighet då frågan kom upp i Umeå kommuns högsta beslutande organ – kommunfullmäktige. Motståndarna hade (utom i något enstaka och hedervärt fall) ingen anledning att ändra uppfattning. Det var därför jag var så säker på att beslutet om en oberoende granskning skulle komma att motarbetas. Både från chefshåll och från vissa politiker – främst från politiker inom IFN.

Del II
Mer bakgrund. Denna mobilisering från chefshåll är inte det enda exemplet på det kompakta motstånd som finns mot en oberoende granskning av den myndighetsutövning som cheferna inom socialtjänst och politiker inom IFN ansvarar för. Redan 2021 hade politikerna i IFN vägrat att efterfölja en rekommendation riktad till dem från åtta av kommunfullmäktiges gruppledare – i praktiken från åtta av partierna i fullmäktige. Rekommendationen gick även denna gång ut på att det skulle genomföras en oberoende granskning av socialtjänstens verksamhet.

I min föregående blogg (från 29 augusti i år) går jag igenom hur ledande politiker inom IFN och chefer inom socialtjänsten, under åratal och gång på gång, visat sig vara rabiata motståndare inte endast till a) oberoende granskningar utan även mot b) domstolar som underkänner deras beslut.

Därför påminde jag i mitt förra blogginlägg hur vice-ordföranden inom IFN – Hanna Lundin Jernberg (L) – hade det sällsynt dåliga omdömet att uppmana socialtjänsten i Sveriges 290 kommuner till domstolstrots. Detta om högre instanser (domstolar) skulle ha mage att riva upp myndighetsbeslut som chefer inom socialtjänsterna och politiker inom socialnämnderna har fattat. Så agerar en fullfjädrad rättshaverist – med makt. Hon gör sig faktiskt till förespråkare för ren laglöshet.

Del III
Det är mot dessa bakgrundsbeskrivningar som Arvid Lundbergs inlägg på fullmäktige bör bedömas. Först kritiserade Arvid Lundberg Arbetarpartiets interpellation med följande ord: ”Jag tycker också att den här interpellationen andas en misstänksamhet mot socialtjänsten”. Svar: Är detta konstigt med tanke på det kompakta motståndet åtminstone sedan 2021?

Arvid Lundberg fortsatte sedan (citat): ”Det tas upp det här att det finns en ovilja till extern granskning och jag kan också förstå att det gör det faktiskt”. Arvid Lundgren säger sig alltså ”förstå” att det finns en ovilja hos cheferna inom socialtjänsten, och bland vissa av toppolitikerna inom IFN, att utsättas för en extern granskning.

Vi måste titta lite närmare på logiken i Arvid Lundberg förstående inlägg. Han kan nämligen mena två saker:
– antingen menar han att socialtjänsten inte alls ska granskas. Om så är fallet innebär detta att ytterligare en politiker i fullmäktige förespråkar laglöshet (minns Hanna Lundin Jernberg),
– eller så menar han att granskningar är OK – bara inte oberoende granskningar. Innebörden är att Arvid Lundberg stödjer kravet på en granskning – fast då måste de granskade – de som har makt – kunna styra resultatet av granskningen. Om detta är fallet håller även Arvid Lundgren på att kvalificera sig till titeln ”rättshaverist – med makt”.

Arvid Lundberg är oss svaret skyldig. Är det Lundgrens uppfattning att socialtjänstens och IFN:s myndighetsbeslut inte alls ska granskas? Eller är det Lundgrens uppfattning att de som blir granskade – chefer och toppolitiker – ska kunna styra de som granskar dem?

Arvid Lundberg måste svara.

Del IV
Arvid Lundgren stod även för det absoluta bottennappet på fullmäktige i augusti. Han försökte använda exemplet Älvsbyn mot oss som vill ha en oberoende granskning. Det exemplen Älvsbyn och Gällivare visar är att det går att göra oberoende granskningar.
Sedan är det en helt annan sak att det skedde vad som måste betecknas som en tragedi i Älvsbyn. Där hade först socialtjänsten beslutat att omhänderta tre barn. En nämndspolitiker rev sedan upp detta beslut – mot bakgrund av det material som då fanns att tillgå (och som socialtjänsten tagit fram). Sedan barnen återbördats till de biologiska föräldrarna kom den biologiske fadern att anklagas för grovt barnpornografibrott.Det är här som Arvid Lundberg gör sitt stora bottennapp. Han antyder oblygt att då socialtjänstens beslut att omhänderta barn rivs upp kommer barn att skickas till biologiska föräldrar som sysslar med barnpornografi.

Fy fan, Arvid Lundberg!

Då barnen ursprungligen omhändertogs från de biologiska föräldrarna fanns det inget om barnpornografibrott i socialtjänstens underlag. Då den politiske nämndsordföranden sedan rev upp socialtjänstens beslut hade denne, naturligtvis, inte heller kännedom om någon sådan brottsmisstanke. Arvid Lundgren presenterar sig som ”forskare”. Det vore önskvärt att Arvid Lundberg tagit med sig något av den metodologi som forskare förutsätts använda sig av till de politiska debatter han deltar i. Detta istället för kvacksalveri. Eller Voo Doo – svart Voo Doo.

Problemet, som jag uppfattat det, i Älvsbyn var att kommunikationen brast mellan polisen och socialtjänsten. Detta kom sedan att närmast krossa den nämndsordförande som agerade på det underlag som socialtjänsten tagit fram – och i vilket några misstankar om barnpornografi inte ingick.

Att försöka vända denna typ av misstag, i kommunikation mellan socialtjänst och polis, mot oss som vill se en oberoende granskning här i Umeå är lågt. Ofattbart lågt.

Del V
Arvid Lundberg förtjänar ytterligare ett par kapitel. Vad var det som var utgångspunkten för beslutet på fullmäktige den 25 september ifjol? Jo, att genomföra en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU.
Och vad var syftet med C-motionen och fullmäktiges beslut?
Andemeningen var följande: att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar, att dessa utredningar är adekvata i förhållande till omständigheterna i enskilda fall, att de formella kraven uppfylls när det gäller socialtjänstens utredningar, att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden.
Till detta lades en extra markering i form av en ytterligare att-sats rörande sekretess.

Alla röstar för utom IFN:s ordförande Andreas Lundgren. Om Arvid Lundberg var närvarande den 25 september 2023 röstade även han för detta beslut.

Del VI
Arvid Lundberg bör snarast läsa vad Förvaltningsrätten skrev i sin DOM.

Varifrån kom helt plötsligt Förvaltningsrätten? Denna domstol inträdde i handlingen på grund av att fullmäktiges beslut i 25 september ifjol om en oberoende granskning överklagades – redan efter några veckor. Det är min uppfattning att denna överklagan ”inspirerades” av det kompakta motståndet hos vissa högre chefer inom socialtjänsten och toppolitiker inom IFN. Denna överklagan blev sedan ett (dåligt) argument för att stanna upp det förarbete som krävs för att göra en oberoende granskning.

Men överklagan av kommunfullmäktiges beslut avvisades av Förvaltningsrätten i ett domslut avkunnat den 10 april i år. Rätten ansåg inte att fullmäktiges beslut om en extern, eller oberoende, granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn var olaglig.

Förvaltningsrätten skriver bland annat följande på sid 6 i domslutet: ”… Nämnder får, enligt 7§, inte utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver …” .

Detta betyder bl a att IFN inte får utöva tillsyn över sin egen verksamhet – åtminstone inte när det gäller den i detta fall aktuella formen av myndighetsutövning.

På samma sida fortsätter Förvaltningsrätten sitt resonemang ”… Att verksamheten omfattas av IVO:s och JO:s tillsyn innebär enligt förvaltningsrätten inte att granskning av kvaliteten i verksamheten är en angelägenhet som enbart staten ska ha hand om. Inte heller individ- och familjenämndens eget ansvar eller revisorernas granskningsmöjlighet medför enligt förvaltningsrätten att fullmäktige saknar rätt att fatta det överklagade beslutet. [….]. Överklagandet ska därför avslås.”

Innebörden av dessa resonemang, och domslut, från Förvaltningsrätten innebär att dörren åter står öppen för att förverkliga fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol. Det är alltså fritt fram för en oberoende granskning. I sann demokratisk anda. Förvaltningsrätten förstod, till skillnad från Arvid Lundberg, att det är kvaliteten som ska prövas – i syfte att förbättra framtida beslut. Hur kunde Arvid Lundberg dra in det som hänt i Älvsbyn? Återigen: Fy fan!

Avrundning
Tyvärr har beslutet från den 25 september i fjol ”saboterats” systematiskt. Låt oss titta på en tidsaxel:
* Den 25 september 2023 beslutar fullmäktige om en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU,
* Redan en bit in i oktober samma år, alltså bara efter några veckor, överklagas fullmäktiges beslut,
* Överklagan avslås den 10 april 2024. Detta innebär en tidsvinst för motståndarna till en oberoende granskning på nästan 7 månader (september till april),
* Dagens datum är den 10 september. Inget har hänt med den oberoende granskningen sedan i september ifjol. Tidsvinsten för motståndarna är nu nästan ett helt år!

Sammanfattning: Detta beteende är typiskt för rättshaverister med makt – de försöker nöta ned sina motståndare genom att dra ut på tiden i det oändliga när det gäller beslut som de uppfattar som hotfulla. Makthavarna i form av chefer och toppolitiker går före – de utgör goda exempel – när det gäller att skapa ett laglöst samhälle. Där den starke kör över den svage.

Till sist: Arbetarpartiets dubbla målsättningar
För Arbetarpartiet handlar detta numera om två avgörande målsättningar. För oss är det fortfarande lika viktigt att få tillstånd en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger umgängesbegränsningar. Men det kompakta motståndet har även ställt en annan fråga på dagordningen. Vem är det som bestämmer i Umeå kommun?

a) Är det kommunens högsta beslutande organ – kommunfullmäktiges 65 folkvalda ledamöter?
b) Är det cheferna inom socialtjänsten, dolda bakom rädda IFN-politiker, som bestämmer?

Det har snart gått ett helt år sedan fullmäktige beslutade – med 64 Ja-röster och 1 Nedlagd – att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU.

Ingenting har hänt. Ingenting tyder på att det är kommunfullmäktiges 65 folkvalda ledamöter som bestämmer. Allt tyder på att det är cheferna inom socialtjänsten, dolda bakom rädda IFN-politiker, som bestämmer.

Demokratin och Cheferna = 0 – 1.  

Arbetarpartiets andra mål är att vända på dessa siffror. Om detta kräver att vissa chefer måste omplaceras – eller avskedas – då kommer vi att kämpa för detta. För det ska vara fullmäktige som bestämmer – inte rabiata chefer dolda bakom rädda IFN-politiker.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Ingress
Har Andreas Lundgren, ordförande i Individ- och familjenämnden (som socialnämnden kallas i Umeå), ändrat uppfattning? Kan Lundgren till skillnad mot tidigare, numera tänka sig en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga)?

Vi i Arbetarpartiet uppfattade att det var just detta som Lundgren antydde – att han ändrat uppfattning – under den debatt som fördes i Umeå kommunfullmäktige måndag den 26 augusti.

Detta överraskade oss. Vi hoppas, naturligtvis, att vårt intryck var riktigt. Men innan någon oberoende granskning verkligen har genomförts förbehåller vi oss rätten att vara skeptiska – och även fortsätta att utsätta chefer och ledande politiker för press att verkställa fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol. Jag ska förklara varför.

Del ett
Under många år har det regelbundet blossat upp skarpa debatter kring socialtjänstens verksamhet, kring den politiska nämnd (i Umeå kallad Individ- och familjenämnden) som ansvarar för socialtjänsten och kring dess ordförande Andreas Lundgren. De två huvudsakliga skälen till dessa regelbundna och skarpa debatter är att en rad utredningar och granskningar har riktat skarp kritik mot socialtjänsten och IFN. Jag ska nämna några av dessa utredningar och granskningar:

– Umeå kommuns egen arbetsmiljökartläggning 2020
– kritik från den statliga myndigheten IVO (Inspektionen för vård och omsorg),
– rapporter från Umeå kommuns egna revisorer,
– granskningar gjorda av VK,
– skriftlig kritik från socialtjänstens egna anställda som satts att utreda komplicerade ärenden,
– Akademikerförbundet SSR:s framställan om tvisteförhandling,
– granskningar gjorda av Folkbladet,

För att nämna några exempel.

Del två
Det andra huvudsakliga skälet till de skarpa debatterna är det sätt på vilket socialtjänstens chefer och de ledande politikerna inom IFN har bemött kritiken. Istället för att lyssna, och söka samarbete för förändringar till det bättre, har chefer och ledande politiker gått till motangrepp – på helt oacceptabla sätt. Jag ska även nämna några sådana exempel:

1. Två erfarna socialsekreterare sattes på att granska hur socialtjänsten och IFN hade hanterat ett ärende rörande en tonårsflicka – ett fall som hade uppmärksammats och där kritik riktats mot socialtjänsten och IFN i Umeå. Socialsekreterarna kom fram till att chefer inom socialtjänsten hade undanhållit uppgifter från de politiker som skulle fatta beslut om vilka stödåtgärder som flickan behövde, att lagstiftning hade frångåtts och att en av flickans föräldrar utsatts för negativ särbehandling. Tillsammans innebar detta att allvarliga oegentligheter hade begåtts.

Istället för att lyssna, och söka samarbete för förändringar till det bättre, agerade cheferna inom socialtjänsten på följande sätt:
a) De socialsekreterare som fått ansvaret för att granska handläggningen av ärendet med nämnda tonårsflicka blev fråntagna detta ärende,
b) sedan avstängdes de från allt arbete och frystes ut,
c) detta i syfte att kunna köpa ut dessa från Umeå kommun,
d) efter denna chefsledda mobbning kände sig socialsekreterarna tvingade att gå med på detta!

Detta brutala tillvägagångssätt hade inte varit möjligt, från chefernas sida, om inte de ledande politikerna inom IFN hade accepterat agerandet. Då man tänker igenom det som hände är det lätt att drabbas av en overklighetskänsla. Men så är tyvärr inte fallet. Allt är bara alltför verkligt.

2. Samma chefer på socialtjänsten försökte sedan skrämma gruppledarna. Så kallas de politiker som leder de olika partiernas verksamhet i Umeå kommun. Gruppledarna hade inbjudits att träffa en person som, förutom att vara umebo, även var förälder till nämnda tonårsflicka. Detta föranledde socialtjänstens chefer, särskilt socialdirektören, att agera på ett sätt som borde ha lett till en omplacering eller avsked. Först fick socialtjänstens chefer med sig Hans Lindberg – kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet och gruppledaren för (S) – på att samla totalt åtta gruppledare till ett möte. På mötet efterfrågade socialdirektören, uppbackad av två andra chefer, gruppledarnas ”syfte” ifall de skulle träffa denne umebo och förälder! Socialdirektören nämnde även att en sådan träff skulle innebära en ”misstroendeförklaring” mot socialtjänsten i Umeå och dess politiska ledarskap (syftande på IFN). Socialdirektören, som uppenbarligen helt tappat greppet om verkligheten och befann sig i vanföreställningarnas värld, lyckades även få ur sig att en sådan träff skulle innebära ett ifrågasättande av hela ”rättssystemet”.

Till saken hör att att gruppledarna för åtta av fullmäktiges partier hade uppmanat IFN att acceptera en oberoende granskning av socialtjänsten. I denna skara ingick även Hans Lindberg – gruppledare för (S). Men politikerna i IFN, mer eller mindre styrda av cheferna inom socialtjänsten, vägrade gå med på en oberoende granskning av socialtjänsten.

Om en kommunpolitiker i Umeå tar sig tid att träffa umebor – oavsett om umeborna har haft med socialtjänsten att göra eller inte – är naturligtvis inte något som socialdirektören har rätt att fråga om. Och att, dessutom, via kommunstyrelsens ordförande, kalla till en träff för att ställa frågor till gruppledarna om ”syftet” samt att försöka avskräcka dem från att träffa föräldern genom att använda uttryck som ”misstroendeförklaring” och ifrågasättande av hela ”rättssystemet” är en attityd som passar i en polisstat. Men inte i Sverige. Att socialdirektören, flankerad av två andra chefer, kunde gå så långt utanför anständighetens gräns är sådant som – på riktigt – skapar misstroende mot socialtjänsten i Umeå och ett ifrågasättande av hela rättssystemet. Dessa chefer är sina egna värsta fiender.

3. Domstolstrots! Ett annat exempel på den attityd av laglöshet som finns inom socialtjänst och IFN visade sig när VK berättade om att ett beslut, som begränsade en förälders umgängesrätt med sina barn, hade upphävts av Kammarrätten. Det ursprungliga beslutet om att begränsa förälderns umgängesrätt hade fattats av socialtjänsten och IFN i Umeå. Och detta beslut hade alltså underkänts av Kammarrätten. Vad gör då vice ordföranden i IFN Hanna Lundin Jernberg (L)? Sannolikt drabbad av samma vanföreställning som socialdirektören, när det gäller vad som kan anses vara ett normalt beteende, uppmanar Hanna Lundin Jernberg socialtjänsterna ”runtom” i Sverige till Domstolstrots!

Hanna Lundin Jernberg är vice ordförande i IFN. Hon har både rätt och skyldighet att, om omständigheterna så påbjuder, med hjälp av lagen genomföra tvångsomhändertagande av bland annat barn. Detta kan betyda att, mot eller med de biologiska föräldrarnas vilja, ta barn från deras hem för att sedan placera dem i en fosterfamilj, SiS ungdomshem eller i ett HVB-boende. Lundin Jernberg är en av det fåtal politiker som sysslar med myndighetsutövning – som med hjälp av polisen genomför tvångsomhändertaganden. Det är därför ytterst olämpligt att en person i hennes position uppmanar socialtjänsten i Sveriges 290 kommuner att trotsa domstolsbeslut – om besluten inte utfaller som socialtjänsterna och socialnämnderna vill.

Precis som socialcheferna undergräver Hanna Lundin Jernberg själv förtroendet för sin egen myndighetsutövning. Någon kan fråga sig: varför ska jag göra som socialtjänsten säger, då socialnämndens politiker uppmanar till domstolstrots?

4. Andreas Lundgrens utbrott eller sammanbrott. Då Umeå kommunfullmäktige den 25 september ifjol fattade beslutet om en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn var det alltså endast en ledamot i hela fullmäktige som röstade emot detta – Andreas Lundgren. Beslutet syftade till att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar, att utredningarna är adekvata i förhållande till omständigheterna, att utredningarna uppfyller de formella kraven som ställs och att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden.

Innehållet i det beskrivna beslutet ovan, som alltså Andreas Lundgren var ensam om att gå emot, omvandlade han en månad senare under en debatt på Umeå kommuns oktoberfullmäktige till följande (Jag citerar): ”Man vill in och titta på sina grannars uppgifter … för att man fått lite feeling”. What? Snoka på sina grannar för att man fått lite feeling! Ja, Lundgren uttryckte sig precis som i det kursiverade citatet.

Detta utgör också en fullständig vanföreställning – från Lundgrens sida – vad gäller innehållet i det beslut som fullmäktige tog bara en månad tidigare.

Avslutning
En djupt osund kultur som Arbetarpartiet kommer att bekämpa
a) Brutaliteten mot de två socialsekreterarna,
b) socialdirektörens agerande då hon ville veta ”syftet” med att gruppledarna träffade en umebo som också var förälder till en tonårsflicka som haft kontakt med socialtjänsten,
c) Hanna Lundin Jernbergs uppmaning till domstolstrots i samband med myndighetsutövning – om beslutet i högre instans går socialtjänsterna emot,
d) Andreas Lundgrens omvandling av innehållet av beslutet som fattades i september till att handla om att ”Man vill in och titta på sina grannars uppgifter … för att man fått lite feeling” har alla något gemensamt.

Detta är alla exempel-på-exempel på en djupt osund kultur, både bland chefer och ledande politiker, som har med socialtjänst och myndighetsutövning att göra. Denna djupt osunda, av vanföreställningar präglade, kultur måste bekämpas.

Det är mot denna bakgrund som vi förbehåller vi oss rätten att vara skeptiska till Andreas Lundgrens omsvängning – och även fortsätta att utsätta chefer och ledande politiker för press att verkställa fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol.

För Arbetarpartiet handlar denna strid fortfarande om att förverkliga innehållet i den antagna motionen. Och vi hoppas att vi kan göra detta i samarbete med Andreas Lundgren.

Men det har tillkommit en fråga: Vem bestämmer egentligen i Umeå kommun?
* Är det den folkvalda församling som kallas kommunfullmäktige – den lokala motsvarigheten till riksdagen?
* Eller är det brutala, icke folkvalda, chefer som skrämmer politikerna i IFN till lydnad?

PS. Jag återkommer – och då ska jag bland annat behandla miljöpartisten Arvid Lundberg. DS.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Den personal som arbetar inom socialtjänsten i Umeå kommun vill nästan alltid göra ett bra jobb. Och personalen gör nästan alltid ett bra jobb. 

Men nya händelser tvingar Arbetarpartiet att återigen:
1. angripa socialtjänstens chefer – som visat stor hänsynslöshet under flera år,
2. att peka på att Andreas Lundgren, S – ordförande i Individ- och familjenämnden (IFN) – är olämplig för sitt uppdrag
3. peka på förekomsten av två, konkurrerande, falanger inom S i Umeå,
4. detta har öppnat för Andreas Lundgren och cheferna inom socialtjänsten att agera på ett oacceptabelt sätt – som en stat i staten.

Arbetarpartiet kan inte acceptera detta.

Bakgrund. Den 25 sep i fjol beslutade Umeå kommunfullmäktige att anta en motion. Beslutet innebar att en oberoende utredning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar, mellan föräldrar och barn, i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Syftet med motion och beslut var att säkerställa:
att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar,
att dessa utredningarna är adekvata i förhållande till omständigheterna i enskilda fall,
att de formella kraven uppfylls när det gäller socialtjänstens utredningar,
att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden (umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU).

Men starka krafter vill stoppa fullmäktiges beslut om en oberoende granskning av hur socialtjänstens handlägger umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn. Till dessa hör socialtjänsten chefer, Andreas Lundgren, S, och Hanna Lundin Jernberg L. Politikerna är ordförande respektive vice ordförande i IFN (socialnämnden). Det desperata och oresonliga motståndet mot en oberoende granskning av socialtjänstens verksamhet är inte ny. Under hösten 2021 enades partiernas gruppledare i fullmäktige om att det krävdes en extern och oberoende granskning av olika missförhållanden inom socialtjänsten. Eftersom partiernas gruppledare var eniga trodde alla att deras förslag till IFN om en oberoende granskningen också skulle genomföras.

Rädsla och maktkamp. Men trots att även Hans Lindberg – gruppledare S, KS-ordf och kommunalråd – stödde en oberoende granskning blev någon sådan aldrig av. Skälet var att Hans Lindbergs partikamrat, Andreas Lundgren, lyckades få tillräckligt många i IFN att gå emot förslaget. En som stödde Andreas Lundgren och som också ville stoppa förslaget var exempelvis Hanna Lundin Jernberg, L. Varken Lundgren eller Lundin Jernberg ville att deras revir, socialtjänsten, skulle granskas av en oberoende instans. Och politikerna i IFN lyckades stoppa granskningen eftersom gruppledarna, som i detta läge försökte lösa problemet mjukt genom ett förslag till IFN (socialnämnden) inte hade någon formell beslutanderätt. Däremot borde gruppledarnas auktoritet hos sina partikamrater inom socialnämnden ha varit tillräcklig. Men gruppledarens förslag hade ingen betydelse inom S.

Nu har alltså kommunfullmäktige – den högsta politiska instansen i Umeå – fattat ett formellt beslut om en oberoende utredning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn. Den ende i hela fullmäktige som inte röstade för detta var Andreas Lundgren, S. Här borde saken ha varit klar. Men samma krafter motarbetar även fullmäktiges beslut.

Först överklagades beslutet. Men överklagan avslogs av Förvaltningsrätten. Intressant att notera: Förvaltningsrätten skriver bland annat att fullmäktiges beslut om en utredning av kvaliteten på socialtjänstens verksamhet inte strider mot regeln att varken riksdag eller kommun får bestämma hur ett beslut ska fattas i ett särskilt fall (alltså det som IFN sysslar med). Rätten skriver även att nämnder inte får utöva tillsyn över egen verksamhet. Här får chefer och politiker inom socialtjänst och IFN en riktig knäpp på nästan. De har alltid strävat efter att själva vara de enda som får utöva tillsyn över sin egen verksamhet.

Lundgrens nya försök att sabotera fullmäktiges beslut.
a. Lundgren, den ende i hela fullmäktige som inte röstade för en oberoende granskning, blir i praktiken den som ska tolka Förvaltningsrättens beslut att avslå överklagan!
b. Lundgren tolkar avslaget på överklagan som om det inte vore ett nederlag för honom och cheferna,
c. Lundgren påstår att Förvaltningsrätten bara har sagt att fullmäktiges beslutet inte är olagligt – men att frågan om fullmäktiges beslut kan stoppas fortfarande är helt öppen!
d. Lundgren skriver därför att det är IFN – som han är ordförande i – som i praktiken avgör om en oberoende granskningen är möjlig eller inte
e. Lundgren döljer att oberoende utredningar redan har gjorts i andra kommuner som Gällivare och Älvsbyn!

Andreas Lundgrens S-falang och chefernas desperata och oresonliga agerande för att till varje pris stoppa en oberoende granskning har skapar en djup misstro riktad mot socialtjänstens verksamhet i Umeå. Hans Lindbergs S-falang och flera andra partiers passivitet har bidragit.

Arbetarpartiet kommer att fortsätta denna strid.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Den 26 augusti är det dags för nästa möte med Umeå kommunfullmäktige. Arbetarpartiet kommer då att följa upp Thorén-affären. Umeå kommun köpte Thoren Arena för 260 miljoner i våras i en affär som reste en rad frågor om kommunens affärer med Thoréngruppen sedan 2015 och rörande de personliga relationerna mellan kommunalrådet Hans Lindberg och Raja Thorén.
Frågor som, till stor del, fortfarande är obesvarade. Och som jag lovar att återkomma till.

På kommunfullmäktige hoppas vi i Arbetarpartiet i alla fall få svar på en enklare fråga: När ska kommunen ta ned skylten?

Här kommer frågan vi har skickat till Hans Lindberg (S) via Davis Kaza:

” När tas Thorén-skylten ned?

Den 29 april 2024 beslutade Umeå kommun att förvärva Thoren Arena till en summa av 260 miljoner kronor. Köpesumman var 10 miljoner högre än den summa på 250 miljoner som företaget Svefa värderat objektet till.

I samband med att kommunen köpte Thoren Arena skulle hallarna byta namn till Nolia arena och enligt ett pressmeddelande från Umeå kommun skulle namnbytet ske den 1 juli. I skrivande stund (13 augusti) sitter dock de gamla skyltarna fortfarande uppe.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor:

1. När ska kommunen ta ned skylten?
2. Hur mycket betalar Thorengruppen till Umeå kommun för den extra tid som kommunen gjort reklam för företaget genom att inte ta ned skylten?

Davis Kaza
Arbetarpartiet”

Det är dags att ta ned skylten, Hans !

Risken är annars stor att detta framstår som ytterligare ett sätt att favorisera en speciell företagare.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Se mitt svar till kenth på kommentarsfältets svarsruta. Vi snackar mycket ”stones” (som i The Rolling Stones). Bara så att alla vet.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Här avslutar jag debatten med Svensson. Jag brukar inte ge personer fler än två kommentarer till mina blogginlägg

Ingress
Förtydligande till mina läsare. Innan jag publicerar både Svenssons andra kommentar till mitt förra blogginlägg och vårt svar till Svensson – som ett helt nytt blogginlägg – vill jag tydliggöra några saker för mina läsare. Inom Arbetarpartiet brukar tillgängliga ledamöter i Partistyrelsens Au och fullmäktigegrupp kollektivt diskutera för partiet viktiga ståndpunkter innan dessa publiceras. Det är så det fungerar i demokratiska partier. Mitt förra blogginlägg inleddes med följande ord: ”Denna aktuella och faktaspäckade insändare är byggt på en nyligen publicerad rapport som även varit inne i våra lokala media. Den är skriven av två partikamrater till mig – Patrik och Davis – som alltså medarbetar i min blogg då och då”.

Debattinsändaren som har publicerats i VK, Folkbladet och på min blogg uttrycker alltså Arbetarpartiets gemensamma uppfattning – något som framgick från allra första början. De första kommentarerna är skrivna av Patrik Brännberg – efter diskussioner med andra partimedlemmar – bland annat med Davis Kaza och med undertecknad. Nu har alltså Patrik och jag skrivit ett svar till Svenssons senaste kommentar. Som sagt: jag publicerar här både a) Svenssons andra kommentar och b) vårt svar på denna kommentar – detta som ett helt nytt blogginlägg. Se nedan.

Svenssons kommentar nr 2
Vad betyder det att du ”känner till” rapporten när du uppenbart inte läst den? Där beskrivs Kanadas nuvarande utmaningar i skuggan av årtionden som cannabis var kriminaliserat. För det är ju där problemen du listar en gång uppstod, och förvärrades under tid. THC-styrkan ökade långt innan legaliseringen. Jag förklarar vad ökat antal rapporterade förgiftningar kan bero på i min replik, och det är ju inom legaliseringen som de regeringsledda expertgrupperna kan arbeta för att minska oavsiktliga intag hos barn – inte inom kriminaliseringen.

Du fortsätter beskriva privata cannabisföretag som ondskefulla kapitalister, men i jämförelse med vad? Återigen, att du föredrar ett monopol på försäljningen hos våldsamma gäng ser jag som starkt problematiskt, på gränsen till inhumant. Ökningen av antalet brukare påbörjades årtionden innan någon politisk kampanj på 2010-talet. Från var har ni fått idén att det skulle bero på detta? Det är ju fantasier som vi båda vet saknar stöd i forskning.

Vilken är källan till att bruket och/eller missbruket av cannabis har mer än fördubblats sedan 2018..? Du hittar ju på Jan. Kom igen nu. Du kan skrika om drogliberaler och knarklobbyister tills du blir hes. Dina argument går inte att ta på allvar så länge du vägrar sätta dig in i sakfrågan och bara utgår från innehållet i en rapport skriven av personer som arbetat som lobbyister hela sina vuxna arbetsliv. Du är vuxen nog att förstå det.

Arbetarpartiet svarar legaliseringsförespråkaren Svensson

Ingress
Det finns alltså två rapporter om legaliseringen i Kanada. Den ena är gjord av en expertgrupp utsedd av Kanadas hälsominister. Den andra är gjord av Staffan Hubinette för Narkotikapolitiskt center. Två olika rapporter. Men de bygger på, i grunden, samma faktamaterial. Faktamaterialet utgörs av en rad olika vetenskapliga rapporter samt statistik från bland annat rättsväsendet samt sjukvården. Det är ett omfattande faktaunderlag som vi bygger på när vi besvarar Svenssons kommentarer.

Med detta sagt ska vi besvara Svenssons andra kommentar i denna fråga.

1. Svensson skriver om den kanadensiska rapporten: “Där beskrivs Kanadas nuvarande utmaningar i skuggan av årtionden som cannabis var kriminaliserat.”

Svar till Svensson:
Om man läser regeringsrapportens sammanfattning står där om dess uppgift: “The mandate for the review, set out in section 151.1 of the Act, was to assess the administration and operation of the legislation,…”. Det handlade alltså om att utvärdera effekterna av legaliseringen – “inte årtionden av kriminalisering”, som Svensson hävdar. Svensson har fel när det gäller den kanadensiska rapportens syfte.

2. Svensson skriver:”THC-styrkan ökade långt innan legaliseringen.”

Svar till Svensson:
I regeringsrapporten konstaterar man följande: “While continued product innovation is expected, there must be recognition of the risks associated with high-potency products and with some novel products, particularly for youth. There has been a shift toward the sale and use of higher-potency cannabis products. For example, the majority of dried cannabis sold contains greater than 20% THC, and high-potency vaping products and infused pre-rolled joints appear to be gaining market share….Two recent studies (one examining emergency department visits in Ontario, and another examining hospitalizations in Alberta, British Columbia, Ontario and Quebec) describe increases in the rate of health care incidents for cannabis-related psychosis coinciding with the legal sale of additional classes of cannabis products and commercial retail expansion.”

Regeringsrapporten oroar sig alltså för att THC-halten i produkterna ökar och man hänvisar till två studier som sammankopplar detta med legal försäljning av cannabis. Den kanadensiska rapporten visar att Svensson har fel.

3. Svensson skriver “Ökningen av antalet brukare påbörjades årtionden innan någon politisk kampanj på 2010-talet. Från var har ni fått idén att det skulle bero på detta? Det är ju fantasier som vi båda vet saknar stöd i forskning.”

Svar till Svensson:
Så här ser kurvan ut vad gäller användandet av cannabis i Kanada. Källan här är den kanadensiska statistikmyndigheten StatCan. Var och en kan själv se att ökningen av missbruket/bruket smög igång i början på 2010-talet för att sedan ta ordentlig fart i samband med att det Liberala partiet startade sin kampanj för en legalisering – en kampanj som självklart måste kopplas till den ökning som legaliseringen inneburit!

Figuren visar också att användandet av cannabis verkar ha ökat ytterligare i direkt anslutning till legaliseringen för att till sist lägga sig på en stadigt högre nivå än tidigare. Om man dessutom tar med i beräkningen att varje enhet cannabis som säljs idag har en högre koncentration så är ökningskurvan sannolikt ännu brantare.

Svensson har fel. Igen.

4. Svensson avslutar sin replik med de uppmuntrande orden “Du är vuxen nog att förstå det.”

Svar till Svensson:
Att vara vuxen är att ta ansvar. Vi som skriver detta blogginlägg, och vårt parti Arbetarpartiet, tar detta ansvar på stort allvar. Detta till skillnad från Svensson. Han väljer medvetet att inte nämna att man i den kanadensiska regeringsrapporten klart och tydligt skriver:

“The research is clear that exposure to cannabis can disrupt normal brain development, which continues up to the age of 25. Earlier use and more intensive patterns of cannabis use increase the risk of serious adverse effects.”

Faktum är att Svensson, trots alla sina kommentarer, undviker det faktum att den kanadensiska rapporten varnar för att cannabis (och även andra droger) är farliga produkter som bland annat kan ge skador på hjärnan. Den kanadensiska rapporten varnar även för att risken för hjärnskador ökar ju tidigare man börjar, och ju intensivare man använder, cannabis.

Det faktum att Svensson undviker dessa skaderisker, och hans vilseledande argumentering, tvingar oss att dra slutsatsen att Svensson inte är ute efter en seriös debatt – som går ut på att skydda hälsan hos barn och unga. Därför uppfattar vi Svensson som en lobbyist (betald eller obetald) för de starka ekonomiska intressen som just nu tittar på den växande cannabismarknaden med giriga och vattniga ögon.

Svensson själv argumenterar varken som en vuxen eller som en ansvarstagande debattör. Hans mål är inte att skydda människors hälsa – utan att öka marknaden för cannabisindustrin.

Till sist:
Jämför kurvorna för Kanada (grönt) och Sverige (rött). Vi i Arbetarpartiet kämpar för att Sverige inte ska bli som Kanada – utan ska fortsätta att ligga lågt. Arbetarpartiet sätter folkhälsan före cannabisindustrins vinster.
Svensson, däremot, ser Kanada som en förebild. Det gör alla som arbetar för att öka cannabismarknaden. Detta även om cannabis leder till skador på hjärnan och till en rad andra skador. För dessa – de betalda eller obetalda lobbyisterna – går nämligen cannabisindustrins vinster före folkhälsan.

Detta är skillnaden mellan målet för oss i Arbetarpartiet och Svensson.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Denna aktuella och faktaspäckade insändare är byggt på en nyligen publicerad rapport som även varit inne i våra lokala media. Den är skriven av två partikamrater till mig – Patrik och Davis – som alltså medarbetar i min blogg då och då.

”Drogliberalerna måste få svar på tal om legalisering av cannabis

De senaste åren har en drogliberal våg svept över världen. I USA har 24 delstater legaliserat cannabis och i Europa har Tyskland följt efter. I Sverige stöds en legalisering av Moderaternas och Liberalernas ungdomsförbund. Utvecklingen är ett gigantiskt experiment – där miljoner ungas framtid ligger i vågskålen. Men vad har egentligen hänt i länder som legaliserat cannabis?

I juni publicerade Narkotikapolitiskt Center en rapport om effekterna av legaliseringen av cannabis som genomfördes i Kanada 2018. Rapporten ”Från löften till verklighet” slår hål på flera av drogliberalernas argument.

Användningen av cannabis i Kanada har ökat dramatiskt sedan legaliseringen. År 2014 hade ca 12 procent av kanadensarna använt cannabis de senaste 12 månaderna. Tio år senare var samma siffra drygt 25 procent. I åldrarna 20-24 år har hela 48 procent använt cannabis det senaste året! I Sverige har samma siffra legat stabilt runt 2-3 procent de senaste 20 åren.

Drogliberaler hävdar att cannabis är en ofarlig drog. Rapporten visar tvärtom att antalet besök på psykakuten för cannabisrelaterade psykoser har fördubblats på fem år. Andelen cannabisrelaterade trafikolyckor i delstaten Ontario femdubblades och antalet små barn som vårdats på sjukhus efter att ha fått i sig cannabisprodukter har tiodubblats! Till detta kommer alla de som förlorar kontrollen och hamnar i en nedåtgående missbruksspiral.

Cannabisförespråkare, på båda sidor om Atlanten, vill ofta framställa sig själva som ”rebeller” som motsätter sig ”big business”. Verkligheten är dock en annan. Rapporten visar att cannabiskapitalisterna i Kanada konkurrerar om en marknad på totalt 8 miljarder dollar per år. Det har skett en explosion av cannabisbutiker – fysiskt och på nätet. Konkurrensen har lett till att priserna på cannabis pressats ned, samtidigt som halten THC ökat i produkterna. Kampen om ”marknadssegment” har också lett till utveckling av nya produkter. Med cannabisgodisar når man ut till nya kundgrupper, exempelvis familjer som tycker att det känns pinsamt att röka en ”joint” på stranden.

Ett av de största cannabisbolagen heter Tilray. Det har verksamhet i 18 länder och bedrev bland annat ett intensivt lobbyarbete gentemot de tyska Socialdemokraterna inför landets legalisering. Cannabiskapitalisterna, dessa knarklangare i kostym, har fått ett politiskt och ekonomiskt inflytande som den organiserade brottsligheten bara kan drömma om.

Drogliberalerna hävdar att en legalisering skulle slå undan benen på den organiserade brottsligheten. Den kanadensiska erfarenheten visar att detta inte stämmer. Antalet gängrelaterade mord i Kanada har mer än fördubblats på tio år – trots legaliseringen. Kvar finns också en illegal marknad där gängen säljer till minderåriga.

Legaliseringen i Kanada, med en statligt reglerad cannabismarknad, framställs av drogliberalerna som lyckad.

Men verkligheten visar ökat missbruk, försämrad psykisk hälsa, fler trafikolyckor och förgiftningar. För organisationer och privatpersoner som fortfarande tycker att det är viktigt att bekämpa knarket är erfarenheterna från Kanada viktiga. Där finns argument som måste spridas – på debattsidor och sammanträdesrum.

Men framför allt i alla de köksbordsdiskussioner som sker varje dag i svenska hem. Drogliberalerna måste få svar på tal.”

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Del II
Som tidigare sagts debatterades alltså kommunens budget för nästa år i kommunfullmäktige den 17 juni. Och som också sagts tidigare var det enskilt viktigaste inslaget i Arbetarpartiets Alternativbudget att vi hade avsatt extra resurser för att kunna åstadkomma ett trendbrott inom äldreomsorgen. Det finns ett överhängande behov av ett verkligt trendbrott inom äldreomsorgen – som annars riskerar att bryta samman trots en engagerad personal. Tisdagen den 18 juni hade vi i AP en debattartikel inne i VK i vilken vi utvecklade våra planer för en långsiktig satsning på äldreomsorgen. Här nedan kan du läsa denna debattartikel.

Tveka inte att kommentera de förslag som vi för fram. Både det du gillar och inte gillar.

”Arbetarpartiet satsar på trendbrott: Äldreomsorgen måste sättas i första rummet under tio år

Den främsta målsättningen i Arbetarpartiets Alternativbudget för Umeå kommun består i att inleda en kampanj i syfte att åstadkomma ett trendbrott inom äldreomsorgen. Under årtionden har äldreomsorgen i Umeå kommun burits upp av yrkeskunniga och plikttrogna undersköterskor – som visat ett djupt engagemang för sitt arbete. Dessa undersköterskor utgör fortfarande ryggraden inom äldreomsorgen i Umeå kommun.

Men under 30 år har (minst) fyra stora förändringar ägt rum inom verksamheten som drabbat nämnda personal mycket hårt:

a) personaltätheten på bl a de särskilda boendena har nästan halverats,
b) andelen utbildade undersköterskor av den totala personalen har minskat från 60-70 procent 2016 till endast cirka 45 procent idag,
c) andelen personal med bristande kunskaper i svenska har ökat,
d) brukarna har blivit äldre, varvid andelen multisjuka ökat, något som i sin tur ökat både behovet av vård och medicinering – samtidigt som andelen personal som kan dela medicin har minskat.

Situationen kan sammanfattas på följande sätt: Färre anställda – där andelen undersköterskor krymper samtidigt som andelen med bristande språkkunskaper växer – ska erbjuda mer vård och omsorg till alltmer krävande brukare. Denna situation medför att det blir svårare att behålla välutbildad personal och underlättar inte nyrekryteringen. Situationen riskerar att bryta den ryggrad i form av yrkeskunniga undersköterskor som under lång tid burit upp äldreomsorgen. Denna situation utgör bakgrunden till att äldreomsorgen nu måste sättas i främsta rummet. Inte under ett år – utan under minst tio år!

Prästsjögården – en varning
I januari 2024 ställde Arbetarpartiet frågor till äldrenämndens ordförande om arbetsmiljön inom äldreomsorgen. Frågorna berörde bl a inskolningen av ny personal som saknar vårdutbildning. Äldrenämndens ordförande svarade att inskolningen sker under minst tio dagar. Men detta stämde inte.  Den ”inskolningsrutin” personalen ska följa visar att inskolning endast pågår under fem arbetspass. Och p g a personalbrist blir de fem passen ibland fyra…

Personalen har beskrivit de problem som utvecklingen medfört. Men informationen stannar högre upp och når inte fram till politikerna i Äldrenämnden – politiker som själva inte besöker verksamheten tillräckligt ofta. Vissa verkar vara ovilliga att sätta sig in i de problem som finns ”på golvet”.  Personal som tar upp problem upplever att de betraktas som ”gnälliga” av chefer – chefer som i sin tur blivit mindre tillgängliga då de oftare jobbar hemifrån och därför blivit svårare att nå.

Under våren har media larmat om allvarliga missförhållanden på äldreboendet Prästsjögården. De äldre har fått läkemedel de inte blivit ordinerade. I vissa fall har deras hygien direkt misskötts. Det finns exempel på brukare som har tvingats ligga kvar i sängen långt in på dagen. Situationen på Prästsjögården visar konsekvenserna av att de som styr kommunen prioriterat ned äldreomsorgen – under 30 år. Detta är oacceptabelt.

Trendbrott kräver långvariga satsningar
Behovet av ett trendbrott inom äldreomsorgen är skriande. Vår främsta målsättning för budgetåret 2025 handlar om att försöka åstadkomma ett trendbrott – ett trendbrott som kommer att kräva ökade satsningar under minst tio år. Ska trendbrottet lyckas krävs ett handlingsprogram bestående av en rad delmål. Några exempel på inslag:

* ökad personaltäthet – efter 30 år av färre anställda per brukare
* ökad andel utbildade undersköterskor
* alla inom äldreomsorgen måste minst ha en grundutbildning som sjukvårdsbiträde
* alla som har ett behov måste vidareutbildas i svenska språket
* en utbildnings- eller karriärstege för vidareutveckling i yrket:
– vårdbiträden ska uppmuntras att bli undersköterskor
– undersköterskor måste ges möjlighet att vidareutbilda sig inom demens, psykiatri, handikapp eller palliativ vård
* denna vidareutbildning måste både bekostas av kommunen – och även synas i lönebeskedet

En värdig ålderdom
Detta kräver att äldreomsorgen prioriteras när det gäller kommunens budget under de kommande tio åren (minst). Bakgrunden till en sådan långsiktig satsning på personalen är, naturligtvis, behovet att kunna garantera umeborna en värdig ålderdom även 2035.

Arbetarpartiet efterlyser partier med vilka vi kan samarbeta i denna för en värdig ålderdom avgörande fråga.

Jan Hägglund, ordförande
Davis Kaza, gruppledare fullmäktige
Patrik Brännberg, ledamot fullmäktige
Tomas Westerström, ersättare äldrenämnden
Arbetarpartiet”

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

Del ett – lördag
Måndag den 17 juni debatterades Umeå kommuns budget för nästa år (2025) i kommunfullmäktige.
Det enskilt viktigaste inslaget i Arbetarpartiets Alternativbudget handlade om att vi hade avsatt extra resurser för att kunna åstadkomma ett trendbrott inom äldreomsorgen. (Vi kallar vår budget för Alternativbudgeten – alternativet till de styrande partiernas, S+MP, budget). Det finns ett överhängande behov av ett trendbrott inom äldreomsorgen i Umeå kommun. För att kunna åstadkomma detta så nödvändiga trendbrott krävs extra resurser till äldreomsorgen under nästa år – men även under (minst) en hel tioårsperiod framöver. Tisdagen den 18 juni hade vi en debattartikel inne i VK i vilken vi utvecklade våra planer för en sådan långsiktig satsning på äldreomsorgen.

Jag kommer att publicera denna, noga genomarbetade, debattartikel, på denna blogg i morgon söndag.

Midsommar är en glad helg för många. Men för andra kan det vara en ensam helg. Vi måste även ta oss tid att tänka på de äldre, på personalen och på de anhöriga under denna soliga helg.

Hälsningar,
Janne Hägglund