Ordagrant

2016-12-07T07:47:00.000-08:00

Ljuga för frissan

Det där med frissan är knepigt.

Dels för att jag bara vill bli klippt.

Ja. För det har hänt att jag kommit ut från friseringen med ett annat socialt kön än det jag gick in med.

Det är bara så. Fråga inte, snälla.

Min förra frissa hette Tina och var fantastisk.

Hon var tyst och klippte håret kortare. Jag både gick in och kom ut som mig själv.

Men Tina flyttade till Trollhättan för att studera.

Jag önskar henne förstås lycka till men helst vill jag att hon kommer tillbaka.

Idag gick jag till en ny.

Hon såg lite rädd ut när jag kom.

Sen lägger hon sitt söta huvud på sned och jag ser att hon tycker lite synd om mig.

Ja. Sånt syns. Fråga inte, snälla.

För att jag ska bli trygg och känna mig som hemma dundrar hon igång sin stereo med säkra musikkort.

Julkavalkad.

"It´s beginning to look a lot like Christmas" försäkrar Bing, medan jag hänger av mig min herrjacka.

Sen börjar det.

Frissans korsförhör.

Hur länge har jag bott här? Varifrån kommer jag från början? Vad gör jag? Hur gör jag och var är jag när jag gör det jag gör?

Allt medan schamponeringen pågår samtidigt som "Min julskinka har rymt" på hög, hög volym.

Varför finns den låten? Vill jag fråga. Men gör det inte.

När jag berättar för henne att jag jobbar som låtskrivare och att jag även har kurser i låtskrivande piggnar hon till lite grann.

- Har du fått fram några stjärnor då?

Jag säger att jodå, en och annan stjärna blir det allt.

Men ingen som platsar i hennes julkavalkad. Säger jag inte. Nu är det dessutom Jussi Björling och han är ju död.

Jag försöker istället lotsa in samtalet på träning.

Hon ville veta allt om min träning.

Jag berättar, lydigt.

Man blir rätt lydig i den situationen, utan glasögon och med vässade saxar vinande runt öronen,

Frissan håller med om allt jag säger.

Hon är nervös, fast jag pratar med lugn röst och gäspar som en gammal hund gör när den träffar en alltför exalterad unghund.

Det är inte det jag säger som gör henne nervös.

Det är det jag inte säger.

Jag säger inget om min man. Mest för att jag inte har någon.

Hade jag haft en så hade jag sagt det, det känner jag på mig.

Jag säger heller inget om barn, eftersom jag inte har några.

Det gör absolut ingenting.

Hon vill fråga men vågar inte.

Hon luskar istället ut att jag har en mamma.

Det gör henne glad. Frissan alltså. Kanske mamma också.

Jag säger inte ett ord om julen, trots att ljudbilden är massiv och budskapet entydigt.

"Jag vill ha fetare fläsk på grisen" ropar Adolphsson & Falk.

Det vill inte jag.

Hade jag ätit gris och firat jul hade jag kanske sagt det.

Jag firar inte jul

Jag säger inget om min livskamrat, att vi inte heller denna julen ska vara tillsammans.

Att vi nästan aldrig tillbringat den helgen tillsammans, trots att vi levt tillsammans i 23 år.

Frissan klipper och smådansar samtidigt.

"Mer jul".

Hon är märkbart lättad över att jag ska besöka mamma över jul.

Hon återvänder till detta faktum i nya samtalsförsök.

-Så mysigt!

Men ändå.

Lite torftigt.

Saxen viner.

-Du har väl syskon, tänker jag? Som du kan träffa över jul?

Och det är nu jag bedömer att hon inte är redo för sanningen.

Jag säger att ja, visst.

Syskonen.

- Härligt att få träffas? Visst?

Nu blir det lättare att andas. För henne.

"Snart kommer änglarna att landa" sjunger Lundell.

-Det blir ju inte så ofta, säger jag och menar det.

Ärlighteten skapar en varm klang i rösten.

-Finns det barn i släkten?

Jag försäkrar henne om att så är fallet.

Jag lägger till ett par stycken, bara för stämningens skull.

Nu trallar hon.

Hon säger att det finns organiserade träffar med högläsning på Gråberget, för äldre.

- Det är HSB som ordnar. Men du hör kanske inte till HSB?

Jag bekräftar att jag är en avfälling. Det får finnas gränser för min fantasi, denna gråkalla decemberdag.

Lekkamrater

2015-11-12T11:52:00.001-08:00

Det sägs att man kan se sitt liv passera, som en film, strax innan man dör.
Om det är så, kanske vi får vara med i många filmer.
Kanske är jag med i en färgfilm med pulkor i gnistrande snö, kanske visas en närbild på en särskild pulka, en röd, med spakar och vita fartränder, en speciell randig toppluva, tappade tumvantar och tunga skoterskor.
En fartfylld färgfilm som övergår i vårvinter, en rostig burk med smältvatten ute på bron, skolbänkar, klätterträd, kinapuffar och barn som drar kvistar till en sprakande majbrasa under stjärnhimmel.
Filmen ger högsommardagar och badstranden, klipulver och fotbollsplan, en närbild på huvudpersonen som blir beundrad när han för första gången orkar dricka en hel flaska Syd, i nästa scen syns kanske två små cyklister som rymmer till grannbyn och får skäll och lovar att aldrig mer och tjuvbloss i trädkojan, hartsfiol och hundratals pallade morötter, majrovor i motljus vid kraftverket.
Lekkamrater ska inte avsluta sina liv för tidigt.
Nej, de ska leka och leva och lukta av mopeder och tobak, av lust och krut och rädsla. De ska greppa slagträet och träffa bollen på första försöket, de ska sparka av sig träskorna och lätt runda brännbollsplanen innan någon hunnit ropa: "Bränd".
Lekkamrater ska ha solen i ögonen och slåss mot myggen.
Lekkamrater ska man känna igen och man ska återse dem och byta några ord om hur det egentligen var när det stora äventyret låg framför oss, precis efter nästa kurva låg det, ännu osynligt för oss på den smala grusvägen.

Spela Shoreline

2015-05-29T08:55:00.000-07:00

Jag minns inte första gången jag såg den där stenen.
Men jag minns när jag började titta efter den, jag ville liksom se om den fanns kvar.
Och det gjorde den. Den finns kvar.
Inte hade jag något förhållande till Broder Daniel.
Det har jag inte nu heller, men om inte stenen väckt mitt intresse hade jag kanske aldrig gått hem och googlat. På så sätt fann jag både låten och Broder Daniel.
Ärligt talat var jag inte särskilt imponerad av vare sig låt eller grupp.

Mörkt, förvisso och pop. Men jag kan inte säga att jag föll för dem.

Men något har satt sig.
Jag tror att det är stenen.
Det ödmjuka, nästan vädjande imperativet, för det är väl ett imperativ? En önskan?
"Spela Shoreline".

Tanken.
Stenen är så mycket Göteborg.
Robust, tyket, enkelt, blåsigt och vänligt.
Fantasifullt.
Och möjligt.

Jag blir påmind om varför jag flyttade hit, för mer än trettio år sen.
Det var tidigt åttiotal.
Jag minns folk, fasader, spårvagnar och nya gatunamn.
Jag minns intelligent klotter och lila banderoller på husväggarna i gamla Haga.
Jag fick nåden att upptäcka en prestigelös liten storstad.
Det var svårt att vara fel här.

Jag minns nattöppna caféer.
En snabb och smart dialekt.
Sprängkullen, Errols och Näckrosdammen.

Jag minns ett originellt band som hette Ensamma Hjärtan.
Jag kan fortfarande Gunnar Danielssons texter.
Ensamma Hjärtan kunde inte ha kommit från Stockholm. Det hade inte gått.

Broder Daniel kunde kanske kommit ifrån Stockholm men det gjorde de inte.
De som gjort stenen har valt att vara anonyma.
Det är också möjligt i Göteborg.

Jag spelar Shoreline, då och då.
För varje gång jag hör den, växer den lite.
Och precis så tänker jag att konst fungerar som allra bäst.
Att jag ges möjlighet att uppfatta något och ta till mig något helt annat, något jag inte har beställt.

Något jag inte vet att jag behöver.

Om att se och att bli sedd

2015-03-25T08:45:00.000-07:00

Idag gick jag till optikern.
Ja. Jag behöver nya, mer progressiva glasögon, så jag kan se framtiden an med tillförsikt.
Så tänkte jag.
I butiken ställdes jag inför en djungel av bågar.
Som väl är kan jag begränsa mig till utbudet av herrbågar, då dambågarna ofta innebär obligatoriskt krimskramstrams och piffighetstänkande.
Jag är inte piffig.
Inga glasögon i världen kan ändra på det. Tack och lov.

I herrhyllan fanns raka sköna gröna linjer.
Bredvid mig stod en man. Jag tänkte skriva äldre man, så jag gör väl det.
Bredvid mig stod en äldre man.
Han provade och plirade, vi glasögonköpare är ju rätt novis om vad vi köper, då vi inte kan se det vi provar, än mindre jämföra och minst av allt fatta beslut. Vi får helt enkelt gå på känsla.
Vi rör oss som intuitiva skuggboxare framför speglarna, visa av alltför många skador. Parerar hårda stötar, glas mot glas.
Mannen bredvid försökte dessutom parera sin fru.
Hon såg som en falk.
Och hon var inte nöjd.
Hon ratade den ena bågen efter den andra. Det var varmt och rätt trångt framför speglarna. Stämningen var tät i butiken.
Jag försökte skämta lite med paret.
- Så bra att ni har sällskap, sa jag. Det blir ju mycket enklare då. En som ser i alla fall.
Mannen log mot mig.
Det gjorde inte frun.
- Du kan inte ha såna där, väste hon till honom.
Mannen hade valt en markerad båge med bruna runda ögon.
Han stod stadigt framför spegeln och blinkade i brillorna.
Och han var glad.
- Jag tycker de här är fina, sa han.
- Absolut inte, sa frun. Du förstår väl att du inte kan ha de där.
Mannen tog av sig de runda markerade.
Frun stod beredd med ett par raka och väldigt diskreta bågar i neutral färg.
De syntes nästan inte alls.
Mannen tog ändå på sig dem och såg in i spegeln. Han blev alldeles beige, uppifrån och ner, inifrån och ut. Det såg till och med jag.
- Så där, sa frun belåtet. Nu ser du vad jag menar.
Mannen sa ingenting men tog av sig de diskreta och satte på sig de runda glada igen.
- Men dessa blir väl bra?
Hans osäkerhet. Hans tvekan.
- Om du vill se rolig ut så är de bra. Det kanske är det du vill? Vill du se rolig ut?
Han funderade. Kanske var det första gången han fått den frågan. På sjuttio år.
Och nu ingrep jag. Man skulle kunna säga att jag la mig i, så jag säger väl det.
Jag la mig i.
- De där är jättesnygga, sa jag till mannen. Du passar verkligen fint i dem.
Han såg genast lite gladare ut men frun fräste, åt mig denna gång.
- Det är ju jag som måste se på dem! Han behöver ju inte titta på dem hela dagarna! Utan det är JAG. Och JAG vill inte sitta och titta på de där.

Jag drog ett par djupa andetag innan jag fortsatte, med risk för liv och hälsa. Jag vände mig till mannen. Och bara till mannen.
- Jag tycker de ger ett bildat uttryck. Du ser vänlig ut, lite akademisk och trevlig.
Frun vände sig mot mig. Hade hon haft ett tillhygge hade jag inte kunnat skriva det här.
Men hon var vapenlös.
Och jag stod kvar.
Mannen speglade och speglade sina runda glada bågar.
Frun sa något ohörbart och gled ut till vänster, försvann gjorde hon, ut ur butiken.
Mannen speglade sig.
Sen gick han till kassan och betalade.
På vägen ut stannade han och viskade till mig.
- Jag köpte de runda i alla fall, sa han.
Han såg jätteglad ut.

Det är ju han som ska titta med dem.

Harald.

2014-05-26T11:57:00.000-07:00

Idag gavs jag tillträde till sjukvården.

Jojomensan!

Tre års strävan har nu resulterat i två kortisonblockader.

Det rör sig alltså om injektioner i disktrakternas defekta delar.

Ryggspecialisterna huserar i Högsbo industriområde, ungefär mellan däckmonteringen och bilskroten.

Detta kallas på svenska för SPINE CENTER.

Det är rätt svårt att hitta.

Man frågar inte gärna om vägen, då det kan kännas lite pinsamt att prata amerikanskengelska i Högsbo industriområde.

I morse kl 09.00 var jag på plats.

Såhär går det till: En herre i operationsmundering lotsar mig till ett omklädningsrum, där jag får klä mig i grå rock och plastskydd.

Herrn frågar om jag "duschat med desinfektionsmedlet från Apoteket."

Jag säger att jag har det.

Fast det är inte sant.

Sen får jag gå in i en operationssal där en damsköterska tar mig i hand och visar mig till en brits.

Där ska jag ligga på mage med benen i en konstig vinkel.

Jag tänker på bilder från mordutredningar.

Det är svårt att ta sig upp på britsen.

Och detta med benen.

Sen kommer Överläkaren.

Han heter Hans och är käck.

Vi har likadana mössor.

En lampa tänds, röntgenbilder på min ländrygg lyser i rummet.

De ser inte bra ut.

Damsköterskan och Hans pekar på bilderna och ojar sig.

-Här ser man tydligt, säger Hans.

Sköterskan håller med.

I ögonvrån ser jag hur hon laddar två enorma injektionssprutor.

Hon skojar med Hans.

Hans skojar tillbaka.

Hans gör en slags imitation.

- Åkäj åkäj, säger han.

De fnissar.

Mina ben i en dödlig vinkel.

Min ländrygg baddas med vad jag antar är samma som det jag skulle duschat med fast jag inte gjorde det. Det drar ihop sig nu. Stämningen är tät.

Jag hör sköterskans röst.

- Tycker du han är snygg?

- Jag vet inte, säger Hans.

-Tycker du?

Det blir tyst i rummet.

- Var det Christina du hette?

Det är sköterskan som pratar till mig.

- Ja, säger jag.

- Tycker du att han är snygg?

Jag tvekar, så gott jag kan, med benen i dödlig vinkel.

Menar hon Hans?

Kommer mitt svar att bli avgörande för behandlingen?

- Vem, säger jag.

-Harald, säger hon.

- Harald?

- Ja, Harald Träutiger.

Harald Träutiger?

Nu undrar jag verkligen om mitt svar kommer att bli avgörande.

Det enklaste vore att hålla med.

Men vem skulle jag hålla med? Den som har sprutan i sin hand?

Jag fattar ett blixtsnabbt beslut. Grundat på devisen att ärlighet varar längst.

Jag repar mod och tar till orda.

- Jag måste erkänna, säger jag, att mina tankar har rört sig kring annat den senaste tiden. Jag har faktiskt inte tänkt på Harald Träutiger. Jag vet inte om han är snygg. Är han inte lite beige?

Nu ränner ena nålen in i ryggen.

Det gör fantastiskt ont.

Sköterskan och Hans skrattar gott.

- Ja, säger sköterskan. Han är kanske lite opersonlig.

- Ja, säger jag, jag skulle nog inte känna igen Harald om han kom in här.

Andra nålen in. Det går bra det här.

Snart är jag klar och får lämna operationsrummet, med två diskreta små plåsterlappar baktill, som enda minne av förmiddagens evenemang.

Jag tror att jag sa rätt om Harald.

Tänk om jag istället hade sagt vad jag tänkte:

- Jag vet inte om Harald Träutiger är vad du kallar snygg, eftersom jag är homosexuell.

Eller:

- Jag tycker nog att du är snyggare, kom hit och ställ dig så jag får titta på dig. Nej, Hans. Inte du!

Eller, varför sa jag inte:

- Varför undrar ni vad jag tycker om Harald Träutiger.

Nu får jag kanske aldrig veta.

Den som säljer sprit till min granne

2014-04-30T10:41:00.001-07:00

Ett vårtecken säkert som tussilago men inte lika soligt, är min granne.
Han syns bara när det är varmt ute.
Då, och endast då, är han utomhus, och när han är utomhus är det för att skaffa sprit.
Den som ser min granne ser också att han är alkoholist. Den som säljer sprit till min granne ser det. Ändå.
Han bär hem sina välfyllda systemkassar. Så gott som varje gång han dricker, slutar det i förnedring, delirium, bränder, ambulanstransporter och polisutryckningar.
Svårt för grannen. Och svårt för grannens grannar.
Vår efter vår, år efter år, detta återkommande destruktiva skådespel.
För två veckor sen hämtades han i ambulans. Förra veckan var polisen här och hämtade honom igen. Idag kom han hem. Med obligatoriska systempåsar och tre fulla och lika slitna kamrater, de dundrade förbi, på väg in i lägenheten, in i dimman.
Nu har vi bara att vänta på resultatet. Blir det polis, brandkår eller ambulans? Kanske alla tre, i samverkan. Det måste vara riktigt jobbigt att bo i lägenheten ovanför. Lägenheten bredvid. Lägenheten under.
Den som säljer sprit till min granne bor inte där. Den bor nog inte på våran gata överhuvudtaget. Den bor kanske på en annan gata, med andra grannar, andra systemkassar och andra utryckningar.

Jag är så gränslöst trött på alkohol.
Att den drogen ska förknippas med vackert väder.
Med "grillning". Med "fest". Med "samvaro". Födelsedagar. Julhelger. Påskhelger. Vanliga helger. Lillelördan.
Resor, mat, dans, semestrar, bastu, avslappning, flygskräck, skidåkning, kräftor, fiske, jakt, skoteråkning (!) musik och surströmming.

Det sägs ofta att det är socialt att dricka alkohol.
Hur är det socialt?
Jag tycker det är lika socialt som att sniffa lim.
Tänk ett middagsbord dukat för tio personer.
Som aperitif drar vi i oss lite thinner från en liten pappersnäsduk.
Sen, till maten, sniffar vi lim, segt eller lättrinnande, lim från Portugal i snygga färgglada tuber.
En efter en blir vi påverkade på lite olika sätt, några blir sentimentala och sliriga, andra blir avtrubbade eller allmänt fnittriga. Några blir aggressiva. Då säger vi att de har dåligt sniffsinne eller att de inte mår så bra just nu eller att de är utbrända eller att de har problem i relationen eller på jobbet och att de nog borde sniffa lite mindre eller sniffa andra sorter eller hålla sig till kemiskt ren bensin. För det är inte bra att blanda.
Var och en blir upptagen av sig och sitt rus.
Vi sjunger sniff-sånger mellan inhaleringarna och har skojiga hattar på oss.
Till desserten tar vi en klick grekisk solution på varsin trasselsudd och avrundar med ett par djupa andetag ur mopedtanken i garaget.

Verkar det absurt?
På vilket sätt?
Ett ölglas på Facebook får hur många gilla-tryckningar som helst, oavsett vem som lägger ut bilden. Om min granne la ut sina flaskor på Facebook skulle han, förutom en massa gillanden, få kommentarer som " Det är rätt! Njuuut!" "Ta en för mig också!" "Det är du verkligen värd!!!!!"
Jag tycker att han är värd något annat.

Jag känner folk som dagligen i sin profession arbetar med beroendesjuka. På dessa läkares och sjuksköterskors Facebooksidor vimlar det av barskåp, nubbeglas, flaskor och "SKÅÅÅL!"
Ingen lägger ut injektionsnålar och tjackpåsar?
Alkohol är den drog som dödar överlägset flest.
Och jag är så trött på att det är så.
Jag tror att den som säljer sprit till min granne också är trött.
Och grannen.

Värsta Götalandsregionen

2014-03-03T11:46:00.000-08:00

I dec 2012 skrev jag ett uppgivet blogginlägg kallat "Majornas Vanvårdscentral".
Nu är det mars 2014 och jag vill bara meddela för eventuella intressenter, att jag fortfarande väntar, utan att ha fått någon som helst behandling från sjukvården i detta Värsta Götaland.

Efter ett par års trassel med X antal remisser som skickats mellan läkare och ortopedmottagningar, lyckades jag våren 2013 utverka en tid på Spine Center i Göteborg. Där möttes jag av en stressad läkarherre som frågade mig: "Gör det ont när du drar runt dammsugaren?"
Jag sa att smärtan är konstant, oavsett vad jag utför för arbete.
Först några dagar senare kom jag på att frågan om städningen kom sig av att dammsugning var det enda han kunde tänka sig att jag skulle vilja utföra med min kropp.
Jag fick således ingen behandling på Spine Center och ingen tid för operation.
"Det är ju sex månaders rehabilitering efter en sån grej vet du. Och eftersom du har höftproblem också, så är det väl bra om du reder ut dem först."
Jag frågade hur jag skulle reda ut dem.
Det visste han inte.
Efter en mycket plågsam och ångestfylld magnetröntgenprocess som inte ledde någonvart och ytterligare ett halvårs väntan på ingenting, gick jag till Orto Center, som är en privatklinik.
Där fick jag träffa en bra läkare (Leif Svärd) som ställde diagnos på höft: Cam/Pinc.
De erbjöd mig direkt en operation som jag tvingades tacka nej till, eftersom det skulle kosta mig över 60.000:-.
Därefter hände ingenting.
Och ingenting.
Jag ringde ofta, under hela 2013, till husläkare på Majornas Vårdcentral och frågade om någon av deras många remisser lett till någon behandlingsplan.
Så var inte fallet.

Hösten 2013 kallades jag till ett ställe som heter Movement och ligger i Halmstad.
Jag åkte dit.
Och åkte hem.
Efter tre månader ringde jag upp dem och frågade varför jag hade varit där.
Då sa de att jag fick komma dit igen för en kortisonspruta.
Jag åkte tillbaka till Halmstad.
Där fick jag en kortisoninjektion och beskedet om att de är osäkra på om min höft ska behandlas alls "eftersom jag ju har så stora problem med ryggen och är det inte bäst att ryggproblemen åtgärdas först?"
Jag frågar hur.
Det vet de inte. Movement behandlar inte ryggar.

I november 2013 skickades nya remisser från Majornas vårdcentral till Ortopeden på Sahlgrenska.
I dag, 3 mars 2014 ringde Husläkaren från Majornas Vårdcentral och sa att han fått tillbaka remissen. Igen.
Att Överläkare X på ortopeden krävde nya magnetröntgenundersökningar "eftersom det gått så lång tid sen de förra."
Jag frågade varför jag ska magnetröntga kroppen igen, förutom att det redan är grundligt gjort så har ju remissen redan gått i retur.
Och då finns det ju liksom ingen patient i deras papper.
Vad ska de då med en magnetröntgen?
Läkaren höll med om att det verkar dumt. Men han var noga med att påtala att han inte kunde göra något åt det här. Att han aldrig varit med om ett så komplicerat ärende som detta. Att han förstår så väl min situation. Han sa också att det här är en stor kostnad för både samhället och individen.

Jag ville fråga vilket som kostar, förutom timlönerna för det tiotal läkare som bollat med remisser.
Jag har inte varit sjukskriven en dag p g a dessa besvär, eftersom jag inte har råd att vara sjukskriven.

Han föreslog att jag själv skulle kontakta Överläkaren X på Sahlgrenskas ortopedmottagning. Han som skickat tillbaka remissen. Husläkaren gav mig telefonnumret till Sahlgrenskas växel.
Tack så mycket, men just den delen hade jag kunnat fixa fram själv.

Jag ringde faktiskt.
Efter ungefär en timme kom jag fram till något som heter Kontaktpunkten.
En kvinna svarar att hon inte kan ge mig några kontaktuppgifter till Överläkare X.
-Varför inte?
Eftersom jag inte är hans patient.
Jag står kvar på ruta ett.

Om jag hade kunnat göra operationen på privatklinik och skicka räkningen till Värsta Götalandsregionen, hade de troligen sparat pengar. För det här är inte billigt.
Det här är nedbrytande, förnedrande och osannolikt.
Och det gör ont som fan.

2014-03-03T11:37:00.001-08:00

måndagen den 3:e mars 2014

Värsta Götalandsregionen

I dec 2012 skrev jag ett uppgivet blogginlägg kallat "Majornas Vanvårdscentral".
Nu är det mars 2014 och jag vill bara meddela för eventuella intressenter, att jag fortfarande väntar, utan att ha fått någon som helst behandling från sjukvården i detta Värsta Götaland.

Efter ett par års trassel med X antal remisser som skickats mellan läkare och ortopedmottagningar, lyckades jag våren 2013 utverka en tid på Spine Center i Göteborg. Där möttes jag av en stressad läkarherre som frågade mig: "Gör det ont när du drar runt dammsugaren?"
Jag sa att smärtan är konstant, oavsett vad jag utför för arbete.
Först några dagar senare kom jag på att frågan om städningen kom sig av att dammsugning var det enda han kunde tänka sig att jag skulle vilja utföra med min kropp.
Jag fick således ingen behandling på Spine Center och ingen tid för operation.
"Det är ju sex månaders rehabilitering efter en sån grej vet du. Och eftersom du har höftproblem också, så är det väl bra om du reder ut dem först."
Jag frågade hur jag skulle reda ut dem.
Det visste han inte.
Efter en mycket plågsam och ångestfylld magnetröntgenprocess som inte ledde någonvart och ytterligare ett halvårs väntan på ingenting, gick jag till Orto Center, som är en privatklinik.
Där fick jag träffa en bra läkare (Leif Svärd) som ställde diagnos på höft: Cam/Pinc.
De erbjöd mig direkt en operation som jag tvingades tacka nej till, eftersom det skulle kosta mig över 60.000:-.
Därefter hände ingenting.
Och ingenting.
Jag ringde ofta, under hela 2013, till husläkare på Majornas Vårdcentral och frågade om jag kunde om någon av deras många remisser lett till någon behandlingsplan.
Så var inte fallet.
Hösten 2013 kallades jag till ett ställe som heter Movement och ligger i Halmstad.
Jag åkte dit.
Och åkte hem.
Efter tre månader ringde jag upp dem och frågade varför jag hade varit där.
Då sa de att jag fick komma dit igen för en kortisonspruta.
Jag åkte tillbaka till Halmstad.
Där fick jag en kortisoninjektion och beskedet om att de är osäkra på om min höft ska behandlas alls "eftersom jag ju har så stora problem med ryggen och är det inte bäst att ryggproblemen åtgärdas först?"
Jag frågar hur.
Det vet de inte. Movement behandlar inte ryggar.

I november 2013 skickades nya remisser från Majornas vårdcentral till Ortopeden på Sahlgrenska.
I dag, 3 mars 2014 ringde Husläkaren från Majornas Vårdcentral och sa att han fått tillbaka remissen. Igen.
Att Överläkare X på ortopeden krävde nya magnetröntgenundersökningar "eftersom det gått så lång tid sen de förra."
Jag frågade varför jag ska magnetröntga kroppen igen, förutom att det redan är grundligt gjort så har ju remissen redan gått i retur.
Och då finns det ju liksom ingen patient i deras papper.
Vad ska de då med en magnetröntgen?
Läkaren höll med om att det verkar dumt. Men han var noga med att påtala att han inte kunde göra något åt det här. Att han aldrig varit med om ett så komplicerat ärende som detta. Att han förstår så väl min situation. Han sa också att det här är en stor kostnad för både samhället och individen.

Jag ville fråga vilket som kostar, förutom timlönerna för det tiotal läkare som bollat med remisser.
Jag har inte varit sjukskriven en dag p g a dessa besvär, eftersom jag inte har råd att vara sjukskriven.

Han föreslog att jag själv skulle kontakta Överläkaren X på Sahlgrenskas ortopedmottagning. Han som skickat tillbaka remissen. Husläkaren gav mig telefonnumret till Sahlgrenskas växel.
Tack så mycket, men just den delen hade jag kunnat fixa fram själv.

Jag ringde faktiskt.
Efter ungefär en timme kom jag fram till något som heter Kontaktpunkten.
En kvinna svarar att hon inte kan ge mig några kontaktuppgifter till Överläkare X.
-Varför inte?
Eftersom jag inte är hans patient.
Jag står kvar på ruta ett.

Om jag hade kunnat göra operationen på privatklinik och skicka räkningen till Värsta Götalandsregionen, hade de troligen sparat pengar. För det här är inte billigt.
Det här är nedbrytande, förnedrande och osannolikt.
Och det gör ont som fan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Förhandsgranska

Vilja o vilja

2013-10-26T11:14:00.000-07:00

När jag var barn på sextiotalet råkade jag dagligen ut för musik jag inte visste om jag ville höra.
Det fanns en melodiradiokanal som hette P 3 och i den spelades all tänkbar och otänkbar musik. Pop, rock, jazz, varvades med opera, operett, visor, folkmusik och schlager.
När en låt var slut kunde man aldrig veta vad som skulle komma sen.

På en och samma förmiddag kunde jag drabbas av:
Trio med Bumba, Jimi Hendrix, Miriam Makeba, Alf Hambe, Nils Fläcke, Doris, Birgit Nilsson, Giovanni Jaconelli, Käbi Laretei, Siv Malmqvist och Sone Banger.
Namn som klingar. Namn som svänger och ger associationer.
Hur många klarinettister kan jag namnet på?
En.

I två dagar nu har jag gått och gnolat på några gåtfulla rader:
"Vilja, o vilja, skogsjungfru min, rör mig och gör mig för evigt till din". Jag tyckte inte den var något vidare. Men den sitter där den satt. Viljan.

Idag krävs det just vilja.
Vilja att ratta in den kanal du vet att du vill höra.
Där du vet vilken genre som råder.
Vilka artister som kommer att spelas och troligen också exakt vilka låtar dessa artister kommer att framföra.
Du kan också välja vilket tempo låtarna ska ha.

Lugna favoriter.
Rätt BPM. (Beats per minut)
Här vet du att det blir lugnt.
Favoritlugnt.

Youtube är lite likt gamla tiders melodiradio, det dyker upp förslag i sidospalten, på andra artister liknande de du valt.
Men för att upptäcka de liknande låtarna måste du utföra en viljehandling.
Du måste klicka på play och kanske då råka ut för något du inte vet om du vill höra.
Du vet inte ens vilket tempo låten kommer att ha.
Du kanske klickar ändå.
Du är beredd att ta risken.

Det går ofta skapligt. Du får något liknande.
Men du kan vara säker på att du får något som många andra har hört.
Om du inte vet vad du vill höra?
Om du inte vill veta på förhand.
Om du vill bli överraskad och upptäcka något nytt?
Då finns det bara ett sätt.

Lyssna på Wretlinds värld på Spotify.
http://open.spotify.com/user/lennartwretlind/playlist/6tI4I8cAhGj5sFqrylsvZ4

Megaloppis

2013-05-26T10:22:00.000-07:00

Det här är en bekännelse.
Jag avskyr det som kallas för folkfester.
När jag hör ordet "folkfest" vill jag rusa hem till min vrå, dra täcket över huvudet och vänta till det blåst över.
Så har det varit sen jag var barn.
Små grodorna.
Jag tror att en av anledningarna till att jag blivit musikant är att jag redan under min första julgransplundring såg att det fanns några i rummet som slapp hoppa runt granen.
Musikanterna.
Sån ville jag bli.
Jag ville slippa.
Nu slipper jag.
Ingenting kan få mig att dansa runt någonting alls.
Jag blir modfälld när trettonhundra facebookvänner går loss och kommenterar nåt som de kallar ESC. Jag antar att det är amerikanska för Eurovision Song Contest.
Jag kan ha fel.
Vann rätt nation?
Vurmen för nationalstater är en annan form av folkfest.
Jag tål inte nationalstater.
Att stå i en Kungsträdgård och hylla ett hockeylag.
Då blir det så att jag inte tål hockey heller.
När jag var barn höll jag på CCCP. För att de var bäst och hette saker som Charlamov.
Göteborgsvarvet.
Aldrig.
Egentligen är jag sugen på sträckan och distansen men jag skulle förlora om jag sprang samma dag som de andra.
Jag vill inte förlora.
Inte vinna heller. Inte egentligen.
Inte höra mainstreammusik när jag tränar.

Sommartiden är kritisk när det gäller folkfester.
Stadsfestivaler.
Rocktåg.
Arenor.
Fiskmåsar.
West.
Pride.
Jag är inte proud i west.
Hellre en skjorta.

Megaloppis.
Idag försökte jag köpa en liter mjölk på Coop vid Mariaplan. Det gick inte ens att komma in i butiken på grund av pågående Megaloppis.
En riktig folkfest.
Musik. Givetvis.
Morsorna.
Farsorna.
Barnvagnarna som pansarvagnar.
Så lätt att bli krossad under en sån.
Måsarna.

Balkongen.
En skata och en katt har ställningskrig nere på gräset.
Bara två kan retas så.
Jag tycker om skator och katter.
Jag skulle inte säga att jag älskar skator och katter men det är inte långt ifrån.

2013-05-08T11:21:00.001-07:00

Hur många våningar upp är adressangivelsen "en trappa?"

Eller 1 tr. som det brukar stå i annonser eller på brev.

En fråga jag aldrig ställt mig förrän nu, i denna dag.

Jag har tydligen närt en felaktig föreställning om att "en trappa" är samma sak som första våningen.

Så är det alltså inte.

En trappa leder oss till våning två och blir därmed synonymt med andra våningen. Två trappor tar oss till våning tre.

Så fortsätter det i all oändlighet.

Jag trodde att jag bodde på första våningen.

Upp till min ytterdörr går en liten trappa.

Den trappan räknas inte, eftersom den är kortare än de andra trapporna.

Den kanske rentav är en halvtrappa.

Jag är glad för den, då den lyfter mig från den lite tyngre och tristare kategorin bottenvåning.

Men jag bor alltså inte 1 trappa upp?

Det är de på tvåan som tagit den platsen i anspråk.

Rättmätigt kanske men snopet.

Hur lång ska en trappa vara för att räknas?

Har jag hamnat i huvudet på John Malkovich?

Hur kommer jag till våning ett om jag inte redan är där?

Hur gör de i Sperlonga i Italien? Där finns många trappor, korta och långa.

Alla dessa frågor.

2013-05-08T10:54:00.000-07:00

2013-05-08T10:48:00.000-07:00

Hur många våningar är "en trappa"?
Det har jag aldrig funderat över förrän nu, i denna dag.
Men nu funderar jag desto mer.
Saken är den: Jag har tydligen närt en felaktig föreställning om att "en trappa" är detsamma som första våningen. Så är det alltså inte. "En trappa" leder till andra våningen och är således synonymt med densamma. Två trappor leder till våning tre. Och så fortsätter det.
Jag tror att jag bor på första våningen.
Hit går en liten kort trappa. Men den räknas alltså inte?
Nej. Rejäla fullängdstrappor ska det vara.

2013-05-08T10:28:00.001-07:00

2013-05-07T00:13:00.001-07:00

2012-12-21T10:16:00.001-08:00

2012-12-21T08:25:00.001-08:00

Majornas Vanvårdscentral i Värsta Götalandsregionen

2012-12-01T11:23:00.002-08:00

För ungefär tre år sen började jag få riktigt ont i höft och rygg.
Känselbortfall i höger ben.
Detta hindrade min träning, så jag gick till naprapat.
Några dyra besök och ett par digra träningsprogram senare kunde naprapaten inte göra mer.
Hon rekommenderade sjukgymnastik men först, som hon sa:
En grundlig utredning.

Jag ringde Majornas Vårdcentral.
De har ingen tidsbeställning utan hänvisar till drop-in.
Jag gick till drop in.
Den förste läkaren sa att jag hade skolios och ett ben som var för långt.
Eller ett som är för kort. Tänkte jag. Sa det inte.
Han föreslog sjukgymnastik "men det var extremt lång väntetid" till sjukgymnasten.
Jag vände mig under väntetiden till en mycket dyr privatpraktiserande kiropraktiker som kombinerade kiropraktik med akupunktur.
Inget hjälpte.

Jag vände mig på nytt till Majornas Vårdcentral.
Droppade in.
Sa till näste läkare att jag ville veta varför jag har ont.
Att det väl borde ligga även i deras intresse att söka orsaken till smärtorna?
Att jag borde göra en röntgen?
Eller, rättare sagt, inte jag, utan kanske någon kunnig och utrustad röntgensköterska skulle utföra en röntgenundersökning.
Ingen respons.
Inget resultat.

Sex månader senare fick jag, efter upprepade påstötningar, börja hos sjukgymnasten, en trappa under Vårdcentralen.
Sjukgymnasten hade ingen information om orsakerna till min värk och hans möjligheter att behandla var därför, som han sa,begränsade.
Jag fick en TENS-dosa med mig hem.

Jag gick tillbaka till Majornas Vårdcentral.
Sa till läkare nummer tre att jag krävde att få göra en röntgenundersökning.
Han var ganska irriterad över mitt önskemål men skrev efter viss övertalning ut en remiss till Frölunda Sjukhus.
Några dagar senare åkte jag till Frölunda och röntgade ben, knän och rygg.
Kanske också höft, jag minns inte.
Sen hände ingenting.

Jag ringde till Majornas Vårdcentral.
De visste inget om mig.
De sa att om jag var missnöjd med något skulle jag ringa till deras vårdchef.
Jag ringde deras vårdchef.
Det är två år sen nu.
Jag har fortfarande inte fått något utlåtande.

När jag för fjärde gången återvände till Majornas Vårdcentral var det för att jag hade svårt att klara mitt arbete på grund av svår värk.
Naturligtvis är jag också orolig över vad det kan finnas för orsaker till smärtor och tilltagande trötthet.
Vid detta fjärde besök remitterar läkaren till magnetröntgen av ländrygg.
När jag sa att jag även ville röntga höften sa han att det inte var nödvändigt.
Att mina besvär kom från ryggen.
Jag fick en kallelse i maj i år och jag fick utfört en magnetröntgen av ländrygg.
Sen hände ingenting.

Jag har ännu inte fått ett professionellt utlåtande.
Jag kontaktade Majornas Vårdcentral efter ytterligare några månader.
De visste inget om mig men sa att om jag var missnöjd skulle jag prata med deras vårdchef.
Vi pratades vid. Igen.
Hon var irriterad.
Ingen läkartid.
Hon lovade förmedla att jag begärt en läkarremiss till ortoped.
Sen hände ingenting.
Värk. Trötthet. Irritation och försämrad kondition.
- Du ska gå till en osteopat, sa vännerna.
Det gjorde jag.
Behagligt men dyrt.
Värken gav inte med sig. Tvärtom.

I augusti gick jag för femte gången till drop-in.
Då fick jag veta att ingen remiss skickats någonstans.
Röntgenresultaten?
Inga bilder.Ingen visste var de fanns.
Dubbla diskbråck. Skolios. Artros.
Höften?
Nej. Inte höften. Absolut inte höften. Höften är bara som jag tror.

I september fick jag ett brev från Sahlgrenska:
"Vi har mottagit din begäran om vårdgaranti."
I oktober kom ett nytt brev :
"Vi meddelar att vi inte kan uppfylla din vårdgaranti.
Du kan däremot välja att besöka vår klinik i Spenshult."

Spenshult?
OK.
I november fick jag, samma dag, två kallelser till två olika ortopeder, två olika dagar, i sagda Spenshult.
Jag ringde.
De beklagade att det "blivit fel" i kallelserna och att jag skulle "glömma" båda dessa brev.
De skulle istället skicka ett tredje.
Det kom en kallelse.
Kära Vanja! Du är bokad på besök hos ortoped idag, lördag 1 december.
Jag kommer nyss därifrån.

En tuff bilresa för rygg och höft.
Närmare 30 mils körning.
Inne hos ortopeden fick jag ta av mig kläderna och lägga mig på en brits.
Han gjorde en snabb fysisk undersökning och sa det jag hela tiden har sagt.
Höften är mitt problem.
Inte ryggen.
Några röntgenbilder hade han inte sett.
Han kunde dock inte behandla eller gå vidare i detta mitt fall "...eftersom min remiss gällde rygg och inte höft. Tyvärr."
Tyvärr.
Jag måste göra en röntgenundersökning av höften först.
Jag måste alltså gå till Majornas Vårdcentral för att få ett remiss till en röntgen av höften.
Sen hamnar jag i en ny vårdkö, till nya ortopeder, kanske i andra Spenshult än detta.
På måndag ska jag gå till Majornas Vårdcentral.
Orsakerna till värken.
Rent hypotetiskt skulle jag kunna ha en tumör i bäckenet.
Ingen har kollat det.
Ingen har tagit några som helst prover.
Ingen har ställt någon diagnos.
Ingen är ansvarig.

Jag pratar bra svenska.
Har en utmärkt språkförståelse.
Bor centralt, är bilburen och har flexibla arbetstider.
Jag har gjort exakt det jag blivit ombedd att göra.
Jag vet inte varför jag har ont.
Däremot vet jag att jag helt förlorat förtroendet för Majornas Vårdcentral och för de bristande sjukvårdsrutinerna i detta Värsta Götaland.

Det ofantliga rummet.

2012-11-18T11:53:00.001-08:00

Jag undrar om det kan finnas någon som avskyr reklam lika mycket som jag.
Så mycket som jag avskyr reklam, borde jag akta mig för teveapparater.
Ändå.

Åt var och en efter behov

2012-09-19T07:50:00.001-07:00

Vaknar till Nyhetsmorgon i P1.
Jag hör ett inslag om det som kallas Framtidens förskola.
Framtidens förskolor erbjuder extratjänster till barnens föräldrar.
Föreståndaren Jenny Folkinger: "Vi vill ge det där lilla extra, så att föräldrarna ska bli överraskade".
Kocken Patrik Karlsson lagar frukost, lunch, mellis, middag och vardagsmiddagar till barn men också frukostmackor, kaffe, lunchlådor och middagar till föräldrarna.
De hinner tydligen inte äta annars.
-Sen har vi det som vi kallar för Fredagspåsen.
Patrik berättar att i den påsen brukar det ligga färdigmarinerat kött.
- Så är det bara att lägga på grillen när de kommer hem.
Så kan de börja direkt med Fredagsmyset.

Det finns också ett eget rum för föräldrarna på förskolan.
I rummet finns två teveskärmar, där kunderna (som personalen föredrar att kalla föräldrarna för) kan följa trafiktätheten och anpassa sitt bilåkande därefter. Så slipper de hamna i bilköer.
Medan de väntar kan de förstås koppla upp sin dator i kundrummet och arbeta därifrån.
En del av barnen är på Framtidens förskola mellan 06.30 och 18.30 på dagarna.
Då behöver de inget fritids.

Nu när jag i några decennier tvingats träna mitt vinsttänkande och lärt mig ord som humankapital, livspussel, valfrihet, avdragsbidrag och upphandling, känner jag mig redo för ett tankeexperiment.
Det allra bästa vore väl om alla i familjen flyttade in på Framtidens förskola?
Om de somnar och vaknar där så spar vi tid, pengar, resor, miljö och skattemedel.
De skulle då kunna få full (och förmodligen avdragsgill) service 24 timmar om dygnet.
Kanske också tid att leva upp till det kommersiella jippo som ett regelrätt Fredagsmys innebär.
Hardcore-varianten, med chips, alkohol, marinerat kött och läsk.
Om de bodde på förskolan kunde de också spara in personalutgifter. Föräldrarna kunde kanske rentav hjälpa till eller alternera matlagning och städning.
Så förskollärarna fick ägna sig åt sin profession och barnen fick det bästa av förskolan och mer så kallad kvalitetstid med föräldrarna.
Många skulle säkert också kunna arbeta hemifrån.
Teveskärmarna kunde sitta kvar, som påminnelse om den rusningstrafik de nu slipper.

Men om de inte vill bo på förskolan?
Det är mycket man inte vill.
Jag vill inte att någon ska vara hemlös.
Idag tog jag en kopp kaffe i en kyrka här i stan.
En kyrka som härbärgerar många hemlösa.
Där kan de få gratis bröd och kanske en varm kopp.

Idag sprang en liten kille runt där, jag kunde omedelbart se att han var ett barn med, som det kallas, särskilda behov.
Lillkillen satte sig i mitt knä.
Någon sa att pojken och hans mamma var hemlösa.
Mamman hade inte tid att se till killen, eftersom hon höll på att dammsuga kyrkan.
Killen skulle ha behövt en förskola.
Jag funderade över mammans livspussel.
Över det där lilla extra.

Killen ropade, han tyckte det var kul att ropa.
Det är kul att ropa, särskilt i en kyrka.
Jag ropade också.
Vi satt och såg en stund på varann och ropade.

Det var det enda vi kom på att vi kunde göra.

En alltför vanlig dag

2012-09-11T10:37:00.000-07:00

Vaknade.
Tvättade tre maskiner.
Torktumlaren.
Detta kretslopp.
Aldrig riktigt på noll.

Kom posten.
Fakturor i retur.
Bristfälliga uppgifter.
Arbetsköpare vill ha ny faktura.
Trött på arbetsköparen!

Jag var lite tvehågsen redan förra veckan, när uppdraget utfördes.
Som om jag låtsades.
Skulle väl ändå ta betalt.
Faktura på snigelpost.
Köpte kuvert på Baloos livs och frimärken i kiosken på hörnet, som sällan är öppen.
Letade rätt på en sällsynt gul brevlåda.
La brevet med fakturan där.

Idag kom det alltså tillbaka.

Satte mig vid datorn, letade upp sagda faktura under "Fakturor" under "Företag".
Formulerade om fakturan.
Skrev ut den men det var nåt fel på Skrivaren.
Texten försvann och då blir det liksom meningslöst att skriva ut nåt.
Andefattigt.
Hade ett samtal med Skrivaren, som faktiskt kom på bättre tankar och skrev till och med ut fakturan i god ordning.

Kuverten?
Var har jag lagt dem?
Letar.
Kommer på att jag har tappat bort biljetter och kontaktuppgifter till Bokmässan.
Ringde bokmässan.
De ska skicka nya papper.
Med snigelposten.
Hittar kuverten.
Frimärken?
Inga frimärken.
Vill inte gå till Baloos livs.
Inte till kiosken nere på hörnet, den som sällan är öppen.

Kommer på att jag kanske har ett frimärke i bilen.
Tar kuvertet och bilnycklarna med mig ut.
Går till bilen.
Hittar ett frimärke!
Klistrar fast det på kuvertet.
Går mot brevlådan.
Förnimmer en viss lättnad.
Slappnar av.
En fiskmås flyger över mitt huvud.
Splatt.
Ja.

Mitt på kuvertet.
Nånstans måste den ju släppa sitt träck.
Varför inte på kuvertet?
Jag försökte torka bort det värsta.
Fåfängt.
Torkade.

La kuvertet i den gula lådan.
Förlåt mig,arbetsköparen.
Jag brukar inte.

Gick in på Gråbergets seniorcenter.
Hittade en personaltoalett inne på Dagvårdsavdelningen.
Där kunde jag tvätta av mig.
Tack Dagvården.
Gick hem.
Tog tvätten ur torktumlaren.

Det känns som om någon försöker säga något till mig.
Jag kommer inte riktigt undan den känslan.
Kommer inte riktigt undan.

Björnbär

2012-08-27T10:36:00.001-07:00

Det är roligt att plocka bär.
Hjortron, hallon, blåbär, lingon, björnbär.
Nu är det björnbär som är roligast.
Det sticks men är roligt.

Att vi får plocka dem.
Allemansrätten.
Allemansbären.
En skatt och en ynnest!

Det bästa med björnbär är att de mognar lite i taget.
På så sätt räcker det till alla.
Om jag plockar på måndag så finns det ändå fullt med nymogna bär åt dem som plockar på tisdag.
Och onsdag.

Om det vore så att alla björnbär mognade samtidigt, över en natt, skulle antagligen någon roffa åt sig allihop.
Jag skulle behöva köa.
Tälta.
Köpslå.
De skulle ta slut.

Det känns bra att det räcker till fler.
Björnbär åt alla.
Som kan röra sig i terrängen.
Jag kan röra mig.
Att plocka mindre mogna bär, på lättsamma och ostickiga platser känns lite fuskigt.
Björnbärshederskodex.
Karten ska få sitta kvar och mogna.
Då är det någon annan som blir glad åt det mogna.
Det känns inte bra att plocka kart.
Jag tar då och då ett mindre moget björnbär, bara för att fylla burken.
Eller för att det är så stort och snart klart.
Det känns bättre nu när jag sagt det.
Ärlighet varar lika länge som björnbär.

Att hitta ett välmoget, stort björnbär.
Som växer på ett svårtillgängligt ställe.
Där det rivs.
Att våga bli riven.
Att nudda ett moget björnbär.
Sinnligt.
Sensuellt.
Sensomrigt.

Snåren sticks.
Tistlarna.
Det gör ont men det går över.
Särskilt om kroppen får simma en stund.
Allemansvattnet.
Det riktiga havet.

Jag grämer mig inte över björnbären jag inte plockade igår.
Inte heller över att någon annan plockar dem nu eller i morgon.
Jag är glad över att jag fick plocka björnbär alldeles nyss.
Att det är så beskaffat.
Med björnbären.

Om får och människor

2012-05-31T13:27:00.002-07:00

Tjurpannan.
Naturreservat.
Hav och klippor.
Ljung, tryft och nypon.
Får.

Ja.
En fårskock får bo där i sommar.
Tackor och lamm, flera små svarta lamm sprätter omkring i ljungen.
Det gör mig glad!
Jag går fram till stängslet och byter några ord med fåren.
Eller, rättare sagt, jag säger hej och sen nåt om att de verkar ha det fint i sin hage.
Att de har tur, som får gå och småäta en hel lång sommar i det vackraste av landskap, på den finaste platsen jag vet.
Uppriktigt och odelat glad blir jag.
För deras skull.

Jag tänker på andra stängsel.
Avspärrningar.
Skyltar där det står: PRIVAT!
Höga murar,larm och taggtråd, bommar och lås.
Ställen längs kusten, som oförklarligt undantagits från strandskyddslagar, vackra stränder och klippor, mark som ockuperats av rika människor.
De vill vara i fred.
De har betalat.

Jag brukar bli irriterad på sånt.
Det är tärande att vara irriterad.
Känna sig ogin.
Jag är ingen ogin person, inte innerst inne.
Jag vill vara glad.

Kanske borde jag vara glad för de rikas skull?
Lika glad som jag är för fårens?
Om jag vågade mig fram till människornas stängsel.
Om jag fick syn på någon innanför skulle jag säga att de har fint i sin hage.
Att det måste vara underbart så här års, att vara just där.
Att de haft tur som fått en så fin hage att vara i.
Undrar om de skulle uppskatta det?
De rika?

Lets twist again

2012-04-30T13:25:00.000-07:00

Valborgsmässoafton.
Och den ljusnande framtid är vår.
Jag tog aldrig studenten.
Kom liksom inte i ordning.

Det gör ingenting.
Jämnåriga tog studenten.
Har knappt sett dem sen dess.
De jämnåriga.
Jo,en gång såg jag dem, på en stadsfestival där bandet Torsson hade återträff och spelade "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid."
Jag har bloggat om det förut.
Om de jämnåriga.
Idag såg jag dem igen.
Det var på en begravning.
Massor av jämnåriga i och utanför kyrkan, vi tog adjö av en jämnårig.
Det var en fin ceremoni.
Ett fint avsked av Anna.

Först lever vi, sen är det slut.
Slut.
Ingen del 2, ingen uppföljare, inga genrep.
Återträff?
Livet är direktsänt.
Jag tänkte på vad jag gör med min tid.
Mycket dator. Facebook. Iphone.
Wordfeud.

Är det vad jag vill ägna mig åt?
Mitt enda direktsända liv?
Vill jag inte träffa folk istället?
Göra nåt nytt?
Sätta potatis?
Måla tak och väggar?
Dansa?
På vägen från kyrkan gick jag förbi en bil med öppna rutor.
En kille satt bakom ratten, han hade också varit på begravningen. Knuttejacka,t-shirt, attityd och frissa.
Jämnårig.
När han startade bilen gick stereon igång på hög volym.
"Come on, lets twist again, like we did last summer..."

Jag ville gråta.

Allmänintresse?

2012-03-29T10:57:00.005-07:00

År 2008 dör ett spädbarn på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
En tragedi förstås, särskilt för barnets föräldrar.
Det är också viktigt att utreda hur och varför barnet dog, särskilt viktigt för de anhöriga men också för berörd personal.

Jag har dock svårt att förstå motiven bakom den minutiösa mediarapportering som följt.
Ända sen 2008 har ärendet punktmarkerats av tidningar, radio och tv.
Vad var det som hände?
Hur kunde det hända?
Varför hände det?

Den lilla flickans korta liv, hennes tillstånd och slutligen hennes död har omdebatterats i fyra år.
Alla rättsliga turer.
Vad som sagts och inte sagts i rättssalarna.
Rättsliga spekulationer utanför rättssalarna.
Narkosläkarens berättelse.
Varje läkarutlåtande.
Andra läkares spekulationer.
Allmänhetens spekulationer.

Orden "Narkosmedlet Thiopental i skyhöga doser på Astrid Lindgrens Barnsjukhus" har upprepats i media så många gånger att de snart är synonyma begrepp.

När jag hör Astrid Lindgrens namn tänker jag på Thiopental.
Varje gång blir jag ledsen.
Tänker på föräldrarna som inte har fått ro att sörja sitt barn.
I går kväll såg jag den lilla flickans nöddop i TV4.
Föräldrarna och en präst står vid den lillas kuvös, sjunger:
"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara."
Varför vill tv 4 visa det här?
Jag hann inte stänga av teven.
Bilderna på den lilla tjejen har etsat sig fast i mitt medvetande för lång tid framåt.
Hur det ska vara för barnets föräldrar kan jag inte ens föreställa mig.

De rättsliga turerna kring de vårdinsatser som gjorts eller inte gjorts pågår alltjämt.
Kanske pågår de i fyra år till.
Jag undrar om mediarapporteringen på något sätt bringat klarhet eller underlättat för barnets anhöriga.
Om sorgeprocessen kunnat börja.
Jag vet bara att medias ändlösa ältande och spekulationer skapar misstro mot läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Kanske misstro mot vårdpersonal överhuvudtaget.
Är det meningen eller har det bara råkat bli så?
Vad var det som hände?

Någon diskussion kring etik och vård i livets slutskede har det egentligen inte rört sig om.
Det är svårt så länge det finns oklarheter i detta enskilda fall.
Det har egentligen inte funnits något att rapportera om än.
Jo, att ett barn har dött.

I fyra år.

Ordagrant

Lekkamrater

Spela Shoreline

Om att se och att bli sedd

Harald.

Den som säljer sprit till min granne

Värsta Götalandsregionen

Ordagrant

måndagen den 3:e mars 2014

Värsta Götalandsregionen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Followers

Bloggarkiv

Om mig

Vilja o vilja

Megaloppis

Majornas Vanvårdscentral i Värsta Götalandsregionen

Det ofantliga rummet.

Åt var och en efter behov

En alltför vanlig dag

Björnbär

Om får och människor

Lets twist again

Allmänintresse?