STRANDSBRO
Den betongbro, som i dag förenar
Jäders och Barva socknar, är den tredje i raden
över Örsundet mellan Lappen och Söderfjärden.
När vi träffades i hembygdsföreningens
torpcirkel på torsdagskvällen den 22 mars hade
Per Johansson med sig en serie kort, som han hade
tagit, då nuvarande bron byggdes 1951- 52.
Vi andra i gruppen Noomi,
Kjell, Anne och undertecknad kunde sedan under kvällen
ta del av Pers och Sunes minnen.
Den första bron var en flytbro
och den anlades av Axel Altberg, Strands gård. (Omtalas
i kyrkoherde Collmars, Jäders sockenkrönika, se
nedan.)
Innan dess roddes man över
sundet av en sundkarl därav namnet
Sundkarlstorpet, som han brukade.
När efterföljande träbro
byggdes, vet vi inte med säkerhet. Men att
kanske flytbron blev förstörd 1924, då Mälaren
steg så högt, att vattnet gick upp över vägen
vid Granlund och Larslunda.
Per och Sune har vuxit upp vid
Sundkarlstorpet och Sune, som är född 1929,
minns träbron från det, att han var liten.
Bron renoverades och förstärktes
på 1930- talet.
De längsgående plankorna hade
börjat svacka. Man lade då in grova ekstockar på
tvären under plankorna och förankrade stockarna
med rundjärn i de längsgående balkarna, som
bar upp bron och som vilade på de grova pålarna
mitt i sundet. Georg Jonsson vid Idö ledde
arbetet.
Träbron underhölls. Men
trafiken ökade och blev tyngre och på hösten
1951 påbörjades den nuvarande betongbron, som
Sune vill minnas kostade 46000 kr att uppföra.
Betongbron byggdes parallellt
med träbron, 2- 3 meter väster om denna.
Själva bron är ett hantverk
och arbetet är huvudsakligen utfört av Per och
Sune Johansson samt Folke Wasberg.
Timlönen var 3.50 kr. Det var
mycket, säger Per. Som lantarbetare hade jag 1.40
kr.
Pojkarna byggde gjutformarna,
med valven fick de hjälp av en snickare. De
bockade armeringsjärnen för hand och enligt Per
är betongen mycket väl armerad. De blandade
betongen på plats i en betongblandare. De körde
fram den med skottkärra och fyllde formarna.
Stickprov togs på betongen av
en kontrollant från vägverket.
Arbetsledaren hette Ingvar
Karlsson och var från Stockholm.
Bottenplattan gjöts på
vintern och valvet slutligen på skärtorsdagen
1952. Efter påsk rev pojkarna formarna och den
gamla träbron.
Därefter kom Ing-1 med sex-
sju lastbilar, en lastare och ett par
bandtraktorer för att anlägga grusbankarna.
Grus togs i Larslundagropen och en viss
schaktning skedde på barvasidan.
Då arbetet var utfört bjöds
militären på kaffe vid Idö.
När de sedan skulle återvända
till Stockholm, hade banken på barvasidan
skjutit ut i Söderfjärden.
De tog natten till hjälp och på
morgonen låg en ny grusbank på plats och det gör
den fortfarande.
Några invigningsband klipptes
inte. Ingen fest hölls. Glädjen över att
standarden på broförbindelsen höjts fick vara
nog.
Sune och Per reste till Runtuna
för att bygga en bro över Kappstaån vid Lindö
slott och Per fortsatte sedan i flera år som bro-
och vägbyggare.
Slutligen. Den uppmärksamma
kan, som Noomi notera, att det vid påsk nästa
år, 2002, är 50 år sedan bron stod färdig.
/Eivor Nilsson.
I Magnus Collmars "Jäders
sockenkrönika" utgiven 1951, som anges i
texten ovan, kan man läsa följande:
I Sundsbacken vid Barva Ör
stod för 50 år sedan tre kors i triangel. En
sten strax intill kallades Länsmanssten och
vattnet nedanför Länsmansvarpet. 1803 års dödbok
förmäler också om kronobefallningensmannen
Jonas Thunberg på Strands gård, som strax före
jul begick självmord.
Om vi få tänka oss, att de
tre korsen syfta hän på trenne personer, kan
det andra mycket väl gälla drängen Karl Erik
Ersson från Övre Bränne 1, som 1834 "drunknade
vid Barva Örsundet, då han lögade sig".
Med viss tvekan hänföra vi det tredje korset
till 1663, då en "korgmakare och landslöpare
Johan Larsson Fjällman benämnd", som
var en vild och oregerlig sälle, här vräkte
sig i vattnet under rop till djävulen, att om
han gapade skulle få mat. Det blev hans sista
ord här i livet, ty han drunknade. Häradsrätten
fann honom för hans hädande skull icke äga rätt
till vigd jord utan dömde, att hans lik skulle "
till skogs föras och i båle brännas".
Av alla, som ljutit våldsam död
i Jäder, torde ingen i så hög grad som denne
man ha förtjänat att efter sin bortgång gälla
för spöke. Ingen i socknen torde på 1600-talet
förvåna sig över, att hans försök att simma
över Barva Ör misslyckades, ty det var "ett
elakt sund", där Näcken sades bo och
ofta bryta nacken av kreaturen.
Behöver det tilläggas, att då
ännu icke fanns någon bro över vattnet? Sådan
ombesörjdes först omkring 1865 av dåvarande
possessionaten på Strands gård A. A. Altberg.
Förut var där en färjplats,
varom namnet Sundkarlstorp och Sundkarlsbacken än
i dag bära vältaligt vittnesbörd.
1663 talas om Färjekarlstorpet.
När krönikan skrives är det
bestämt, att en ny bro ska byggas, och
busstrafiken Eskilstuna - Brännevad fortsätta här
upp till Barva handelsbod.
/Anne
possessionaten = godsägaren
|