Ska en murkla kunna göra en skog värdelös?

Sverige har över 300 000 privata skogsägare som tillsammans äger hälften av all skog i vårt land. Ofta har skogen gått i arv och vårdas i syfte att kunna lämnas vidare till barn och barnbarn. Men bland skogsägarna sprider sig nu en oro för att artskyddsförordningen kommer att göra skog runt om i landet värdelös.

Artskyddsförordningen är inget nytt, men det är först nyligen som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har tagit fram riktlinjer för hur den ska tillämpas. Till grund ligger EU:s naturvårdsdirektiv som syftar till att skydda djur, växter och livsmiljöer.

Om en arts bevarandestatus hotas av skogsbruk kan en markägare förbjudas att avverka. Någon ekonomisk kompensation utgår inte. En ovanlig murkla i Värmland och en familj av lavskrikor i Dalarna är exempel på arter som hittills har satt käppar i hjulet för skogsägare. Men att exempelvis häckplatser försvinner på en plats, betyder inte att en hel fågelart är hotad på ett nationellt plan.

Det svenska skogsbruket har hittills byggt på frihet under ansvar. Skogsägare har gjort frivilliga avsättningar där de låter en del av sin skog stå orörd för att värna biologisk mångfald.

Risken är att vi nu kommer att få se en utveckling, där skogsägare aktivt motarbetar förekomsten av skyddade djur och växter, av rädsla för att deras investering ska bli värdelös om de förbjuds att avverka.

Det vore djupt beklagligt om en överdriven tillämpning av EU-direktiv skulle leda till att det för många skogsägare blir omöjligt att bruka sin mark. Ovanliga djur och växter ska naturligtvis värnas, men det går inte att komma ifrån att allt skogsbruk innebär en påverkan. Det är nödvändigt att etablera en balans mellan artskydd och äganderätt.