”En gång var Sydafrikas frihet vår frihet”

”Med insikt om kraften i tillit, solidaritet och medmänsklighet – det som i södra Afrika kallas för Ubuntu – finns det oändliga möjligheter för arbetet framåt mot en bättre och fredligare värld. Det som kom att kallas ’miraklet i Sydafrika’, det första fria valet 1994 och förhandlingarna dess för innan är ett exempel gott nog”, skriver Marika Griehsel, frilansjournalist, dokumentärfilmare och SVT-korrespondent i Afrika 1990–2005.

En spole full med garn träs genom varpen. Flinka kvinnohänder skapar landskap med trådar. En vacker bonad tar form. Barn och vuxna, hus och träd, växter och djur. Ett samhälle bortom fattigdom, trångboddhet, våld och förnedring. En väv som skildrar drömmen om ett bättre liv.

Tillsammans med gäster från Sverige besöker jag den svenska läkaren Ingrid le Rouxs livsverk, Philani Nutrition Center. En oas i den överbefolkade, bullriga kåkstaden Kayelitsha strax utanför Kapstaden. Med lugn röst berättar Ingrid om idén runt mentormammorna som hjälper andra mammor och barn i kåkstaden till hälsa där undernärda barn är ett omfattande problem.

”Ett barn som ständigt är hungrigt kan aldrig nå sin fulla potential”, säger Ingrid.

Gästerna lyssnar uppmärksamt, ser pedagogisk film och hör om filosofin bakom det framgångsrika mentormamma-programmet. Tillit, kontinuitet, respekt.

Trots politiska reformer lever var tredje människa i fattigdom

Det har gått 30 år sedan första fria valet men arvet efter apartheid och ANC-regeringens oförmåga att infria löften om ekonomisk rättvisa gör att minst 20 av landets 60 miljoner invånare lever i djup fattigdom. Trots politiska reformer och ett statligt socialbidragsprogram växer misären, infrastruktur faller sönder och besvikelsen och ilskan med de nya makthavarna är stor.

”Vi har fortfarande ekonomisk apartheid, människors livsvillkor är djupt förnedrande”, säger Ingrid. ”Tyvärr har ANC utvecklats till ett parti där ledning och statliga tjänstemän på så gott som alla nivåer, utnyttjar sin position för att sko sig själva.”

Det hörs vacker sång från vävsalen och i ett angränsande rum skapas det tryck på tyger. Sydafrika, regnbågsnationen som idag är det land i världen som har störst ekonomisk klyfta mellan fattiga och rika. Drömmen om ett rättvist Sydafrika är inte verklighet trots världens mest progressiva författning och rösträtt för alla över 18 år. På Philani, som betyder ”må bra” på xhosa-språket, förvaltas delar av arvet från Svenska kyrkans mission.

Förutom barn- och mödravård kan fattiga kvinnor kan lära sig hantverk, därmed tjäna en mindre inkomst och barnen kan gå på verksamhetens förskola.

”Vi har vuxit långsamt och vi är självständiga, det är nyckeln till vår framgång. En annan viktig pusselbit är att det är så gott som uteslutande kvinnor som är anställda på Philani. De går från hus till hus och erbjuder hjälp, de är dedikerade och uppgiften är tydlig”, förklarar Ingrid.

Långvarigt biståndsarbete har gjort skillnad

Jag har följt Ingrid och mentormammornas arbete i många år och vet att stödet från Act Svenska kyrkan är viktigt för verksamheten, men Ingrid kallar sig inte missionär. Hon är främst läkare med ett kall. Hjälp till självhjälp för de mest utsatta i samhället. Metoden som utvecklats på Philani fungerar, det är vetenskapligt bevisat, bland annat genom research via universitet i Stellenbosch. Nu återfinns mentormamma-projekt på flera ställen i Kapprovinsen, i Transkei i östra Kapprovinsen, Swaziland och Etiopien. Flera regionala hälsodepartement i Sydafrika står på kö för att Philanis mentormammor ska utbilda fler hälsoarbetare. Ett mycket positivt exempel på hur långvarigt och genomtänkt biståndsarbete gör skillnad trots stora utmaningar, inte minst inom den sydafrikanska statliga administrationen.

Ingrid arbetar fem dagar i veckan, både kliniskt och som ytterst ansvarig för Philani, trots att hon sedan ett antal år officiellt gått i pension.

”För mig handlar det om att inte förlora kontakten med den sydafrikanska verkligheten. Om jag slutar jobba vet jag snart inget alls om hur livet ter sig i kåkstäderna och på den fattiga landsbygden.”

”Apartheidregimen hade ögonen på oss hela tiden”

De första svenska missionärerna visste förmodligen så gott som inget om dåtidens verklighet när anlände i Port Natal, dagens Durban, efter månader till sjöss. Den då statliga svenska kyrkan var sent ute med missionsverksamhet i jämförelse med flera andra samfund som etablerat sig på den afrikanska kontinenten. Det gällde att muta in ett område där ingen annan kyrka redan verkade.

Platsen kom att bli missionsstationen Oscarsberg, långt ute på landet i regionen Kwazulu-Natal. Här styrde den engelska kolonialmakten och missionärernas uppdrag var att hjälpa och kristna zulufolket. Missionsstationen byggdes 1874 och fick namn efter den svenska kungen Oscar II. I Jonas Jonsons utmärka bok Missionärerna, utgiven 2019, skildras de svenska männens och kvinnornas vedermödor och framgångar i detalj. När jag nu besöker Rorke’s Drift, som platsen kallas sedan många år tillbaka, finns det enbart några få illa underhållna byggnader kvar. Under många år leder svenska missionärer arbetet och då främst i Kwazulu-Natal. Senare etablerar sig missionen även i Johannesburg med omnejd och delar av norra Kapprovinsen. Teologisk utbildning, sjukvård, skolor kom att bli fokus under den första tiden.

Sedan början på 1980-talet ligger Rorke’s Drift mer eller mindre i träda. Den lilla kyrkan står omgiven av höga eukalyptusträd och en bit bort ligger verkstaden, konstskolan där de mest fantastiska bonader, målningar, tryck och keramik skapades under ledning av Peder och Ulla Gowenius, anställda av Svenska kyrkans mission i början på 1960-talet. Tanken var att kvinnor och män skulle kunna tjäna en inkomst med avstamp i traditionellt konsthantverk men ganska snart blev konstskolan en plats där både förtrycket och kampen för frihet skildrades i de mest fantastiska verk.

”Vi förstod inte mycket av den politiska situationen då vi anlände men snabbt blev vi varse. Vi talade aldrig politik med våra elever men konsten talade sitt eget språk”, berättar Peder Gowenius. Det här var strax efter de så kallade Sharpeville-massakrerna, då apartheid-polisen öppnade eld och dödade fredliga demonstranter, och därmed blev det brutala förtrycket alltmer uppenbart internationellt.

”Apartheidregimen hade ögonen på oss hela tiden, vi förstod snabbt att det fanns infiltratörer, vi var tvungna att vara försiktiga.”

Konsten blev en oppositionshandling

Det var en svensk biskop på plats i Kwazulu-Natal, Helge Fosseus, som efter ett besök av den jämtländska konstnären Bertha Hansson i slutet av 1950-talet, kom med idén att en konstskola skulle bli en del av missionen. Under 60- och 70-talen kom även missionen att spela en viktig roll för att upplysa om förtrycket av den svarta befolkningen.

I Peder Gowenius bok Blå Jakaranda: Mitt tack till Sydafrika är minnena starka och tydliga: ”Det spelade ingen roll att jag inte var missionär, jag är ju inte ens troende men vi fick lön från Svenska kyrkans mission. För Helge var det inget problem. Han sa att det var tillräckligt att jag trodde på människan, resten skulle vi lämna åt honom”, berättar Peder.

En gång kom Desmond Tutu på besök till Rorke’s Drift. Det var 1965, fortsätter Peder. ”Jag vaknade tidigt en morgon, klockan fyra, och hörde hur Tutu med hög röst, i över en timme, skällde på någon. Efter ett tag förstod jag att han skällde på Gud. På morgonen frågade jag Tutu: ”Du skällde på Gud i natt?”. Tutu svarade: ”Ibland blir jag så förbannad”. Konsten som skapades på Rorke’s Drift blev en oppositionshandling, fastslår Peder.

Peder Gowenius och hans hustru tvingades till slut att lämna det som blivit deras kall. Det blev för farligt för dem, personal och konstnärer. Peder och Ulla flyttade med sina små barn till Botswana under ett par år men den sydafrikanska säkerhetspolisen fortsatte att hålla ögonen på dem.

Efter flera allvarliga hot, till och med ett förgiftningsförsök, valde de att flytta tillbaka till Sverige år 1978.

”Det var tufft att komma hem efter knappt 20 år”, säger Peder. ”Ingen frågade efter vår erfarenhet. Rorke’s Drift, konsten hade blivit vårt liv. Men vi sågs nog som besvärliga, kanske för radikala. Vi la helt och hållet locket på för att orka leva i Sverige.”

En erfarenhet de delade med många som varit ute, det var svårt att anpassa sig i Sverige igen, inte minst för flera missionärsbarn.

Konst och musik hjälpte till att skapa medvetenhet – också i Sverige

År 1975 skapas den evangeliska lutherska kyrkan, ELCSA, och därmed lämnar Svenska kyrkan över till svarta biskopar och kyrkoledare. Vikten av skapande för att förstå och hantera dåtidens grymma verklighet i Sydafrika och för att medvetandegöra och engagera en allmänhet i Sverige ska inte underskattas. Konstens och musikens universella kraft hjälpte till då svenskarna valde att bojkotta och införa sanktioner mot Sydafrika som ett led i kampen för frihet och rättvisa.

Hans Engdahl och hans hustru Barbro kom till Sydafrika som missionärer i 1976. Helst hade de velat resa ut på mission någon annanstans i världen, för de kände till den rasistiska politiken och trodde att det skulle bli svårt att åstadkomma något. Tillsammans fördjupade de relationen till Svenska kyrkans mission, församlingar i Sverige och ELSCA.

För under slutet av 1970-talet och början på 1980-talet radikaliserades ELSCA, inte minst för att ungdomarna i kyrkan började protestera och ville delta i demonstrationer mot apartheid, berättar Hans. Detta gällde främst församlingar i östra Kap och i Kapstaden. Den äldre generationen ansåg att de som kristna inte skulle protestera eller demonstrera utan enbart använda sig av mindre konfrontativa metoder där det inte riskerade att bli våldsamt.

Men kampen tog ny fart efter skolungdomars protester i Soweto 1976. Den nationella organisationen United Democratic Front, UDF och det Sydafrikanska kyrkorådet växte sig allt starkare och blev en massrörelse som med demonstrationer, landsomfattande strejker och bojkotter långsamt utmanade det vita Nationalistpartiet och dess rasistiska politik. Kyrkoledare som Desmond Tutu och Allan Boesak gjorde gemensam sak med de svarta fackförbunden under ledning av Cyril Ramaphosa och uppmanade omvärlden att ge sitt stöd. De agerade utifrån begreppet befrielseteologi, där kyrkan tog ställning för de utsatta och förtryckta och deras kamp för frihet.

Mandelas frihet tolkades som seger för hela världen

Det var en gång i tiden som Sydafrikas frihet var vår frihet. När Sverige och Sydafrika stod riktigt nära varandra. Det manifesterades dygnet när Nelson Mandela kom till Stockholm i mars 1990. Han hade varit fri i en månad efter 27 år i fängelse. ANC:s ledare i exil, Oliver Tambo, gavs vård i Sverige efter en stroke. Mandela och Tambo behövde överlägga inför de kommande förhandlingarna med apartheidregimen. Mandela ville också tacka för Sveriges omfattande stöd till kampen för frihet och demokrati.

Den omfattande sociala rörelsen ”ISAK”, Isolera Sydafrikakommittén, en social rörelse med över 1,5 miljoner medlemmar, Afrikagrupperna, religiösa samfund och arbetarrörelsen som under årtionden verkat för frihet och demokrati i södra Afrika fyllde Globen i Stockholm till bristningsgränsen. Tårar rann då Mandela talade. Svenskarna sjöng den afrikanska psalmen Nkosi Sikelel i Afrika, Gud välsigna Afrika, högt och tydligt.

Mandelas frihet tolkades som seger för hela världen. Början på en ny era. År 1994 genomfördes det första fria valet och alla vuxna sydafrikaner kunde för första gången rösta. Den nya författningen lovade yttrandefrihet, pressfrihet, rätt till arbete, hälsa och bostad. ANC, Afrikanska Nationalkongressen, fick en överväldigande majoritet av rösterna och Nelson Mandela blev landets första demokratiska valda president.

Viktigt att stärka kyrkoledare i regionen

Nu har det gått 30 år och förtroendet för regeringspartiet ANC är bottenlågt och det råder oro och osäkerhet inför framtiden. Sofia Svarfvar är sedan tre år tillbaka ansvarig för Act Svenska kyrkans arbete i södra Afrika. Hon berättar att ett viktigt arbete är att stödja och stärka kyrkoledare i regionen i ämnen som klimat, genusfrågor, hälsa och hållbar utveckling, hjälpa till att ge redskap för en mer holistisk syn:

”Vi har ett viktigt arv att förvalta och nu är vi i ett nytt läge där vi ser ett Sydafrika som är skört politiskt och med snabb ökad fattigdom. Vi ställer oss frågan vilken roll kyrkan och dess medlemmar ska ha idag för att åstadkomma en positiv förändring.”

”Det har hänt så mycket sedan apartheid föll och det gör att vi samarbetar med olika typer av organisationer. Huvudfokus är att stärka kyrkoledare, de kan vara präster men också kvinnor och män som leder körer, eller kyrkomedlemmar i stort, som kan vara röster för förändring”, säger Sofia.

Hon ger exempel på hur unga i Svenska kyrkan i Skara valt ut en organisation i Sydafrika som de etablerar närmare kontakt med. Organisationen heter Bench Marks Foundation och gör research runt gruvarbetares arbetsvillkor och vad som händer i samhällen där gruvbolagen stänger igen och arbetslöshet breder ut sig. Ungdomar möts digitalt och förståelse och kunskap växer. Klimat- och miljöarbete, genusfrågor, hälsa och människorättsfrågor är andra huvudområden som Act Svenska kyrkan fokuserar på i regionen.

”Kraften finns i civilsamhället”

Sydafrika är sedan mitten på 1990-talet definierat som ett medelinkomstland och därför utgår så gott som inget Sida-stöd eller internationellt bistånd. Många organisationer som stöttade gräsrotsrörelser, kulturgrupper och människorättsorganisationer i kampen för demokrati lämnade Sydafrika efter valet 1994. Lärdomarna från kampen då det ekumeniska samarbetet var omfattande, då kyrkomedlemmar deltog i demonstrationer, då befrielseteologi var Sydafrikanska kyrkorådets ledord, har inte förvaltats. I en skrift som kom ut redan 1995, Being Church in South Africa Today, lyfter flera skribenter fram både kvinnorna i kyrkan och deras roll i kampen, gudstjänsternas utformande med mer musik, till exempel afrikansk musik, och samhörigheten mellan samfunden som präglade det intensiva samarbetet. Lite av de kan skönjas idag.

”Vi behövs för att stödja med finansiering av administration av gräsrotsorganisationer för vi har mer resurser, men det måste vara en tvåvägskommunikation. Det handlar om mer än pengar. Böner och förståelse, att vi agerar och lär av varandra. Vi är en global rörelse idag”, säger Sofia med kraft.

Under 2024 kommer en representant för Act Svenska kyrkan placeras i Zimbabwe. Förhoppningen är att samarbetet mellan de olika stiften inom den evangeliska-lutherska kyrkan i regionen ska ta fart och att den världsomfattande ACT-alliansen blir den gemensamma och självklara plattformen för förändringsarbetet.

”Kraften finns i civilsamhället, det krävs ny form av solidaritet, vi vill stå tillsammans i den världsvida kyrkan i en ny tid”, säger Sofia.

Desmond Tutu blev en ”hoppets fånge”

Hans Endahl påminner om idén runt mission i retur som myntades 1986. Då skulle församlingar i Sverige ta emot kyrkomedlemmar från Sydafrika. Det fungerade inte så bra, menar Hans. Kanske var det enklare att samla in pengar till frihetskampen, men svårare att möta den utsatta människan.

”Ett misstag var också att missionen från början var så fokuserad på Kwazulu-Natal och zulufolket”, anser Hans. Det skapade problem i relationen mellan svenska kyrkan och delar av den evangelisk-lutherska kyrkan, ELSCA, under 1980-talet, eftersom det zulu-nationalistiska partiet Inkatha under ledning av Buthelezi, med många medlemmar i ELSCA, inte ovillkorligt tog avstånd från regimen i Pretoria.

Den evangeliska lutherska kyrkan, ELCSA, har runt 580 000 medlemmar idag. Till skillnad från den anglikanska kyrkan i Sydafrika är kyrkoledare inte förbjudna att delta i partipolitiskt arbete. Regionen Kwazulu-Natal upplever rivalitet och motsättningar runt poster inom administrationen. Kyrkans oförmåga att stå fri från partipolitik skapar djup splittring och osämja inom ELSCA idag.

Ingrid berättar om hur ärkebiskop Desmond Tutu ofta fick frågan, hur han orkade kämpa vidare på 70- och 80-talen, då apartheidstatens brutalitet var som värst:

”Han sa då, jag är en ’hoppets fånge’, a prisoner of hope.” Jag kan inte låta bli att fråga Ingrid om det även gäller henne? Hon funderar en stund och säger, ”Ja, så är det: I am a prisoner of hope. Vet du vad som är det största hoppet i Sydafrika idag? Civilsamhället börjar att organisera sig igen. Det måste finnas tillräckligt med goda människor”.

Hon berättar också att mentormammaidén har plockats upp i Sverige. Kanske ett exempel på mission i retur. Både i Göteborg och i Malmö erbjuds, genom Svenska kyrkan, kvinnor med invandrarbakgrund handfast stöd av mentormammor för att förstå och slussas in i den svenska barn- och mödravården.

”Vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta. Vi måste agera. Det är ett krav som Gud har på människan. Han fixar det inte åt oss”, säger Ingrid bestämt.

Miraklet i Sydafrika kan fortfarande lära oss mycket

Egentligen finns det inte mycket att tillägga. Samhällens komplexa väv är trasig på flera ställen. I Sydafrika, i Sverige och i världen i stort. Trådarna måste bli starkare, mer uthålliga, sammanvävda och inte minst verklighetsförankrade. Arbetet, hantverket, är inte över, eller som Nelson Mandela sa då han tog avsked och steg av världsarenan i London under en tv-sänd musikkonsert på sin 90-års dag 2008: ”The work is not done yet – it is in your hands now”.

Med insikt om kraften i tillit, solidaritet och medmänsklighet – det som i södra Afrika kallas för Ubuntu – finns det oändliga möjligheter för arbetet framåt mot en bättre och fredligare värld. Det som kom att kallas ”miraklet i Sydafrika”, det första fria valet 1994 och förhandlingarna dess för innan, mellan tidigare bittra fiender, är ett exempel gott nog.

Många frågar mig då de sett min senaste dokumentärfilm som handlar om ärkebiskop Desmond Tutu och några av de människor han inspirerat: vad kan jag göra för att hjälpa till? Mitt svar är alltid det samma. Hitta tillbaka till era gamla kontakter från förr och skapa nya. Berätta om den gemensamma kampen för frihet och dess metoder. Glöm inte kulturarbetet, men bli inte fast i dåtiden. Känn glädje och styrka i hur engagemanget då påverkade på ett personligt plan och inse att det är ett livslångt åtagande.

Idag är mer än hälften av Sydafrikas befolkning under 25 år. De flesta vet inte ens vad apartheid betyder eller hur arvet från den tiden påverkar dagens situation och utmaningar. Allmänna val ska hållas under 2024, det femte sedan 1994. Det ser ut som om många unga inte ens kommer att registrera sig så att de kan rösta. Deras verklighet är här och nu.

Text: Marika Griehsel, frilansjournalist, dokumentärfilmare och SVT-korrespondent i Afrika 1990–2005