Till innehåll på sidan
Act Svenska kyrkan

Kravet att bry oss är oavvisligt – men det är också hoppet

”Trons liv handlar i hög grad om att skärpa vår blick för lidande. Bibelläsning kan framstå som en inåtvänd och meditativ verksamhet, men den leder alltid ut igen, ut mot det pågående och svårtydda livet”, skriver Cristina Grenholm, präst och kyrkosekreterare vid Svenska kyrkans nationella kansli.

Tillsammans för förändring i 150 år

Texten är hämtad ur Act Svenska kyrkans jubileumsbok Vår mission: hopp! som utkommer hösten 2024. Vill du ta del av mer fördjupning med anknytning till 150 år av internationellt engagemang i Svenska kyrkan? Missa inte våra seminarier från i våras, som du kan se här.

När vi behöver hjälp kommer någon att se det och göra vad som krävs. Det är nog vad varje människa hoppas för sig själv och för sin grupp, men inte riktigt vågar räkna med. Principen om alla människors lika värde är ett fundament att utgå ifrån, men den fungerar inte automatiskt.

Kristen tro kan på många sätt sägas uttrycka människovärdesprincipen, men den ger oss också något mer: berättelser och förebilder. Dessa ger oss andra ord för det som formuleras i regelverk. De målar bilder för vårt inre som vi bär med oss. Även berättelser från en helt annan tid förmedlar sådant som kan kännas igen nu. Personerna i Jesus liknelser och hans eget sätt att möta människor har presenterats för oss många gånger. Vi hör och läser texterna om och om igen i gudstjänsten.

”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare.” Mer behöver vi kanske inte höra förrän scenen börjar spelas upp för vårt inre. Mannen ligger halvdöd vid vägkanten. Två personer passerar, de till och med viker åt sidan när de ser honom. Den tredje som kommer fylls av medlidande, tar hand om den slagne och för honom i säkerhet (Lukasevangeliet 10:25–37).

Jesus förde ofta fram sitt budskap i liknelser. I stället för att ge en uppräkning som svar på den fråga han fått om vem som ska räknas som medmänniska, ger han en berättelse som den som hört den inte kan sluta tänka på. Trots att de är korta, rymmer liknelserna en komplexitet som inte principer förmår härbärgera. Berättelsen om den barmhärtige samariern, som vi kallar den, anger inte bara ett ideal, utan speglar också mänskligt beteende. Det är vanligt att den som ser en person i nöd väjer undan och tar ett steg bort snarare än ett steg närmare. Det är till och med vanligare än att någon stannar. Liknelsen handlar inte om statistik, att två av tre går förbi. Däremot påminner den oss om något vi känner igen. Det är lättare att gå förbi än att stanna och hjälpa. Det kommer säkert någon annan. Och det är ju just det som sker i liknelsen.

Trons liv handlar i hög grad om att skärpa blicken

Det kommer en annan person, en som ser och handlar. Han gör det inte för att han är släkt med den misshandlade mannen eller för att han tillhör samma grupp. Han bara gör det, av medlidande. Den danske teologen K.E. Lögstrup kallar detta för en ”suverän livsyttring”. Den är suverän i betydelsen oberoende eller, som han också kallar den, spontan. En sådan handling föregås inte av överväganden eller beslut. En suverän livsyttring är i stället ett omedelbart svar på en möjlighet till handling som visar sig. De suveräna livsyttringarna ”bara händer” när någon behöver hjälp. Och samtidigt händer de inte alltid. De kräver ett slags beredskap att vara barmhärtig, en blick för andras nöd. Så är det också – eller kanske särskilt – när det handlar om många som lider, en grupp, ett folk, ett land.

Hur får man en sådan beredskap till handling när det oväntade inträffar? Trons liv handlar i hög grad om att skärpa vår blick för lidande. Bibelläsning kan framstå som en inåtvänd och meditativ verksamhet, men den leder alltid ut igen, ut mot det pågående och svårtydda livet. Som trosgemenskap och kyrka får vi beredskapen övad tillsammans. Vi kan skapa robusta strukturer för beredskapen att hjälpa och att frigöra andra till handling. Vi har också ett uppdrag att dela med oss av vår tro till andra och därmed stärka förankringen i evangeliets budskap och den vilja till handling det leder till för fler.

Beredskapen handlar både om den närmaste omgivningen och hela den värld Gud skapat. De som har liknelsen om den barmhärtige samariern med sig i hjärtat eller i bakhuvudet eller i sin kulturella repertoar får hjälp att tolka omvärlden och de krav den ställer. Det är lättare att ta ett steg bort och gå förbi än att stanna, men vi ska öva oss i barmhärtighetens beredskap. Det som möter dig kan vara en person, ett katastrofområde eller klimatnöden och dess följder. Vi ska inte gå förbi.

Vårt uppdrag kallar oss ständigt till nytt engagemang

Jesus är också själv en förebild i att lyssna, lindra och bota. Han låter sig inte hindras av konventioner eller etablerade normer för vad som är rimligt och lämpligt. Han umgås med ”tullindrivare och syndare”. Han säger till att han vill att barnen ska få komma till honom, så att han kan välsigna dem. Han bekräftar både den flitiga Marta och hennes syster Maria som satt sig ner för att lyssna vid hans fötter. Livet i Jesus efterföljd leder alltid till medmänniskan och hennes behov. Blicken för den enskildas lidande är också alltid en del av medvetenheten om det kollektiva lidandet och de strukturer som vidmakthåller orättvisor. Jesus sänder oss ut i en värld där stora risker väntar.

Det finns en tydlig riktning i det nytestamentliga vittnesbördet bort från det invanda mot det okända eller obekväma, mot det som utmanar fasta tankemönster om oss själva och de andra. Samtidigt är denna riktning, denna rörelse, förankrad i den kristna människosynens fundament. Vi är alla, utan undantag, skapade till Guds avbild. Det är en oerhört radikal tanke, en övertygelse som alltid kallar oss att se bortom det som skiljer oss åt och i stället fästa blicken på det gemensamma: att vi är människor som har vårt ursprung i att Gud ville våra liv och vårt uppdrag i att hjälpa varandra att leva. Detta är grunden för vår kallelse och vår sändning: Jesus förkunnelse och gärning ger konkreta exempel på kristen människosyn och är förankrad i vår gemensamma mänsklighet. Gud har skapat alla människor till sin avbild.

Det är därför vi har 150 år av internationellt engagemang i Svenska kyrkan. Kallelsen att förkunna om Jesus går inte att skilja från uppdraget att hjälpa medmänniskan utan att fråga efter tro eller vandel. Vi har ett uppdrag som aldrig blir slutfört, som ständigt kallar oss till nytt engagemang för att hela världen ska leva. Engagemanget för medmänniskan kan inte heller skiljas från engagemanget för hela skapelsen. De påfrestningar och den nöd som den globala uppvärmningen leder till drabbar särskilt de redan utsatta. Ekosystemen har dessutom ett värde, inte bara för människan, utan också i sig själva.

Internationella överenskommelser ger en gemensam grund att stå på

Att respektera och värna varje människas unika värde och värdighet uttrycks i överenskommelser som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i den svenska regeringsformen. I FN:s barnkonvention talas det om den inneboende värdigheten hos alla medlemmar av människosläktet. De globala målen för hållbar utveckling antogs av världens länder 2015. De rymmer tre dimensioner: ekonomiska, sociala och miljömässiga. Syftet med dem är att hjälpa oss att skapa en hållbar, inkluderande och rättvis utveckling för alla.

Denna typ av principer är inte mindre fullkomliga uttryck för den kristna trons grund för internationellt engagemang. Det är principer som förenar över nations- och religionsgränser. Olikheter i religiös tillhörighet är inte något hinder för att ställa upp för att de ska efterlevas. De kan omfattas mot bakgrund av olika ideologiska utgångspunkter. De sätter in kristnas engagemang i en gemensam ram utan att vi behöver kompromissa med våra specifika förutsättningar.

Människor har olika motiv för att värna mänskliga rättigheter och arbeta för de globala målen för hållbar utveckling, men vi förenas i kampen för vad de kan åstadkomma. Skälen för att följa dessa principer och mål varierar mellan enskilda människor, samhällen, trossamfund och stater. De skilda motiven kan vara en källa till motsättningar och konflikter, men de gemensamma formuleringarna är främst en resurs som verkar enande och förenande. De finns för att hjälpa oss i mänsklighetens gemensamma uppdrag, att världen ska leva.

…som ges sammanhang i kristen tro

Svenska kyrkans internationella engagemang för människors värde och värdighet har sin grund i kristen tro. Jesus förkunnelse och föredöme fördjupar principerna och målen i de gemensamma överenskommelserna. Kristen tro ger dem ett sammanhang och en djupare mening. Bibliska berättelser gör deras innebörd konkret och därmed tydlig. De pekar på att kallelsen att hjälpa medmänniskor är oavvislig. Det finns inga tillfällen när den inte gäller. Frågan Jesus ställer efter att han berättat om den barmhärtige samariern leder vidare. Han frågar: ”Vem var mannens nästa?”. Det exempel Jesus tog och den fråga han ställde tillbaka till den laglärde, som velat sätta honom på prov genom att fråga vad han skulle göra för att få evigt liv, drar in den som hör berättelsen i ett skeende. Det är uppenbart att vi förväntas lära oss något av den: att känna igen nöden, risken att gå förbi och möjligheten att hjälpa när tillfälle ges.

Men finns det inte risker med att låta en berättelse som liknelsen om den barmhärtige samariern vägleda vårt engagemang? Den kan tolkas som att den är begränsad till att handla om enskilda individer. Så har jag inte gjort här. När poängen läggs vid den fråga Jesus ställer, ”Vem var den mannens nästa?”, vidgas perspektiven. Medmänniskan som behöver hjälp kan vara närmaste grannen eller någon vi aldrig träffat och inte heller kommer att träffa. Och när vi ser en person som lider ser vi snabbt flera förtryckta och marginaliserade grupper, hela folk som lider under orättfärdiga livsvillkor.

Jesus liknelse kan också tolkas som en kallelse till ”barmhärtighetsgärningar” i motsats till arbete för människors rättigheter. Därför är det viktigt att inte bara låta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna belysas av liknelsen, utan att också låta deklarationen belysa berättelsen. Det finns olika sätt att hjälpa. Ett barmhärtighetsperspektiv kan innebära att kapaciteten och egenmakten hos den som lider och behöver hjälp döljs. Ett rättighetsbaserat internationellt arbete skärper den kritiska blicken för vilken attityd som färgar vårt engagemang och hjälper oss att skapa robusta strukturer. Ytterligare ett centralt perspektiv finns närvarande redan i berättelsen – den handlar både om den som är slagen och om den som hjälper. Vilken av dessa positioner du själv än befinner dig i, kan du beröras. Liknelsen pekar ut riktningen mot samhällen där den som behöver hjälp kan förlita sig på att någon har övats i sin beredskap till spontant handlande när situationen kräver det.

Det oavvisliga kravet hör samman med det oavvisliga hoppet

Ett sådant samhälle är avgörande för att världen ska leva. Vi ser världen som Guds skapelse. Vi ser att vi kan vara med och påverka de tre dimensionerna för en hållbar utveckling: de ekonomiska villkoren, de sociala förhållandena och de miljömässiga aspekterna. Men till skillnad från dem som endast erkänner denna typ av materiellt förankrade dimensioner lägger vi som trosgemenskap till att det finns en andlig dimension av hållbarheten. Liksom de andra dimensionerna är de en del av samma helhet, inte en kategori ovanför eller vid sidan om. Den andliga hållbarheten handlar om att inse allvaret. Det är ju något som Bibeln också ger målande bilder av: ordning hotas av kaos. Men denna dimension handlar samtidigt om att det finns hopp. Gud överger inte sin värld. Det oavvisliga kravet hör samman med det oavvisliga hoppet, förankrat i Gud själv.

Därför kommer Svenska kyrkans internationella engagemang inte att sluta med dessa 150 år. Det kommer att bygga vidare på det. Vi kan inte sluta dela med oss av vår tro, vi kan inte sluta engagera oss. Vårt engagemang är en suverän livsyttring.

Text: Cristina Grenholm, präst och kyrkosekreterare vid Svenska kyrkans nationella kansli