Hur är det att fira gudstjänst i en annan del av världen? På ett språk som jag inte alls förstår och utan att kunna följa med i ordningen på en agenda? Hur kan jag vara delaktig och närvarande i det andliga livet när jag inte vet vad jag ska vänta mig?
Caroline Brorsson studerar till präst och praktiserade under våren 2024 i Shiri församling i norra Tanzania.
Jag kommer sitta längst fram då jag är en av de medverkande och ska predika. Jag vet inte när jag ska stå eller sitta. Jag och mitt kontrollbehov. Runt 250 gudstjänstbesökare har samlats. Klockan är sju på morgonen och det är 28 grader varmt.
När klockorna ringer in vet jag att en två timmar lång gudstjänst väntar, där jag bara får följa med. Det visade sig inte vara särskilt svårt alls.
Vänliga ansikten hjälper mig förstå nästa steg
Gudstjänsten här i Shiri skiljer sig från den i Sverige, men mycket är också likt. Att samlas för att lyfta fram oro och lidande till Gud, men också att ära Gud. Att be om förlåtelse, tillsammans stämma in i trosbekännelsen och att be bönen Jesus lärt. Allt är grundläggande moment också här. Att fira gudstjänst visade sig vara igenkännbart och tryggt.
Jag kunde verkligen delta. Följa med i rytmen och be tyst för mig själv på mitt eget språk. Många vänliga ansikten hjälper mig förstå nästa steg. Swahili är ett språk som är lätt att följa med i. Det gjorde att jag enkelt kunde sjunga med psalmer. Under en gudstjänst sjöng vi ”Vilken vän jag har i Jesus” (”Yesu kwetu ni Rafiki” på swahili), en psalm som finns på många språk och som blev ännu en påminnelse om gemenskap.
En ny bön växte fram
Under resan till Tanzania tänkte jag mycket på ett kärt inledningsord från Svenska kyrkans handbok. Gång på gång tänkte jag på det, tills orden ändrades och blev en ny bön.
”Bergets och de vidsträckta savannernas Gud,
djurens och de många kulturernas Gud,
trafikens, byarnas och städernas Gud,
du som är med oss där vi lever och bor,
i din närhet vill vi vara,
i ditt namn vill vi be.”
Kyrkan är kyrka överallt
Det har varit en berikande erfarenhet och en glädje att få lära känna kristna syskon i en annan del av världen. Att få en annan församling att kalla mitt hem under några veckor, genom att dela gudstjänstliv och församlingsgemenskap.
Jag har fått besöka skolor, träffa körer, delta under hembesök och sjukkommunion. Jag har fått se administrativa funktioner, såsom församlingens styrelsemöte och stiftets stora prästmöte – och samtala om finansiering och hållbarhet. En av de roligaste erfarenheterna – men också mest utmanande – var möjligheten att predika på engelska för församlingen jag precis börjat lära känna.
På många sätt är kyrkan alltid kyrkan oavsett vart den är i världen. Vi har mycket att lära av varandra. Med oroligheter i världen och främlingsfientlighet är det viktigare än någonsin att vi vårdar våra relationer till våra medmänniskor – både nära oss och runt om i världen.
“Se! Här är också Gud!”, står det på bilen som vi hoppar in i. Var och varannan bil här i Moshi i Tanzania har dekaler med kristna budskap och bibelord. Religion är en självklar del i människors liv här, något som var ovant för mig men samtidigt också fantastiskt. Att prata om Gud, Bibeln och tro är självklart i Tanzania. Det är något jag alltid kommer bära med mig efter mina praktikveckor här, både som kristen, men också som blivande präst.
Frimodighet i tro och gemenskap med medmänniskor världen över.
Text: Caroline Brorsson