Jag kör norrut längs norrlandkusten en kall decembermorgon. Allt är vackert vintervitt utom himlen som är rosatonad. Hinner lägga märke till hur snön gnistrar trots min ganska höga fart.
Men plötsligt måste jag bromsa in. Ett stort gult arbetsfordon kör långsamt framför mig och jag tror först att det är en snöplog. Det visar sig istället vara personal som borstar rent vägmärkena från frost. Först nu ser jag att alla vägskyltar är täckta av ett tjockt lager av iskristaller. Man kan inte se själva motivet. En man i gulorange overall frilägger en hastighetsskylt med hjälp av en stor borste.
Tur, tänker jag, att jag inte började min resa så tidigt att det fortfarande var mörkt! I vanliga fall har ju vägskyltar en reflexeffekt som gör att de lyser upp i mörkret när de reflekterar bilarnas strålkastare. Men i natt måste det ha varit kolsvart.
Jag kör om det stora fordonet från Vägverket. Men mannen med borsten följer med i mina tankar vidare i bilen. I mitt medvetande dröjer scenen med hans arbete med frosten på vägskyltarna kvar. Det är något med detta som vill säga mig något… Jag känner det men kan först inte få fatt i det.
En stund senare träder det fram, den personliga innebörd som mitt inre sett. Världen är full av tecken. Tecken på närvaro. Vi behöver varandras hjälp att för att få dem att bli tydligare. Och då kan även ljuset reflekteras så att vi får vägledning för vår färd.
Tillvaron är inte stum och tömd på Gudsnärvaro. Tvärtom är våra liv omgivna av tecken. Precis som E4 kantas av vägmärken till bilisternas hjälp finns både vägledning, varning, information och riktningsgivare längs vår livsresa.
Sällan i så konkret form som en allmän skylt (fast vi kanske kan önska att det vore så glasklart ibland!). Tecknen är ofta djupt personliga och de talar till hjärtat, inte bara tanken. Gud är nära oss och angelägen om att visa en väg.
Och precis som vägverksmannens borstande hjälpte skyltarna att framträda och bli tydliga igen, så tror jag att vi hjälper varandra att se bättre. När vi delar våra erfarenheter av både glädje och brist så blir livet tydligare. Tillsammans blir livsvägen lite klarare. Delandet är som att borsta bort frost. Vi stödjer varandra att orientera oss efter de tecken som alltid finns där till vår hjälp.
Alldeles särskilt när det är mörkt behöver vi varandras hjälp att borsta fram vägledning. Så att ljus kan reflekteras i ljus och vi ser en väg vidare.
Jesus som föds i Betlehem bekräftar att Gud har sin plats mitt i våra liv, inte i en avlägsen rymd. Gemenskapen runt honom är just precis en sådan gemenskap som ger stöd och vägledning. Där vägen genom livet kan klarna. En gemenskap där Ljuset reflekteras.
Jag har redan passerat Härnösand när jag inser att min finaste jullhälsning i år har jag nog fått av Vägverket.
Anna Stenund, präst i Sundsvall och doktorand i praktisk teologi vid Umeå universitet.
Redaktionen@svenskakyrkan.se
Lämna ett svar