Varje människa föds med den – som en survival kit. Utan tro och tillit skulle spädbarnet inte överleva. Men nu vilar varje spädbarn tryggt i tilliten att de vuxna människorna vill det väl, ger det mat, värme, omsorg och kärlek – ja, allt som det behöver. Denna självutlämnande tro tycks vi människor behålla mer eller mindre intakt genom hela livet:
För lika tillitsfullt kastar vi stora oss dagligen ut i trafiken på våra cyklar eller i bilar (om vi nu får ta till detta slitna men alltid lika realistiska exempel för vår tro i vardagen!) och litar fullständigt på att våra medtrafikanter, som rusar mot oss på någon meters avstånd i dödsbringande hastigheter, har full kontroll på sina fordon och att de inte vill oss illa.
Ja, basen för hela vår tillvaro, och förutsättningen för att våra samhällen ska fungera (och faktiskt gör det så pass bra!), är tron, tilliten. Utan tro på varandra och oss själva; på framtiden, på livet, på försoning och helande relationer skulle efterhand samhällslivet och gemensamma projekt kollapsa. Vi lever alla av tro…i varje stund. Världen över. Oavsett religion och kultur. Utan tro stannar världen.
I våra kyrkor under januari och februari handlar berättelserna om julens konsekvenser, det vill säga: Vad innebär det att Gud blev människa i Jesus från Nasaret?
Tredje söndagen efter trettondedagen har temat Jesus skapar tro.
Kanske handlar det inte så mycket om att Jesus skapar tro – ty denna tro/tillit äger ju varje människa redan. Dock är det i mötet med Jesus som människors tro kan fördjupas och bekräftas, och även helas då den skadats av svek och manipulationer eller svåra livserfarenheter.
Som till exempel ämbetsmannen i söndagens predikotext i Johannesevangeliet 4:46-54. Han äger ju redan tron, kan vi förstå, eftersom han i sin förtvivlan över sin dödssjuke son inte maktlös sitter kvar hemma i familjens mörker, utan reser sig och går i väg för att söka upp Jesus. Det är den medfödda tilliten till att någon kan – och måste! – hjälpa som driver honom att söka varje hopp.
Aposteln Johannes konstaterar också i sin berättelse, att när Jesus hade sagt till ämbetsmannen att gå hem och finna att sonen lever, då ”trodde mannen på vad Jesus sade och gick”. Mannen äger alltså redan tron, han litar på det Jesus säger. Därför går han – i tro – tillbaka hem, istället för att begära fler garantier av Jesus på plats. Och beskedet som han får av sina tjänare på vägen hem, att sonen blivit frisk, leder till att ämbetsmannens tro fördjupas: ”och han kom till tro liksom alla i hans hus.”
Mötet med Jesus kom uppenbarligen att på mer än ett sätt bli livsavgörande för ämbetsmannen och hans storfamilj. För Jesus hade visat sig vara en person som var sann, utan svek, utan taktisk maktutövning och manipulationer, utan fjäsk, en som mötte sina medmänniskor med fullständig ärlighet (ibland smärtsam ärlighet). En som genuint brydde sig om människorna som han mötte, genomsyrad av Guds livgivande kärlek och sanning.
Jesus var en människa att lita på.
Möten med sådana människor brukar verka läkande och fördjupande för vår tilltufsade (och ibland svårt skadade) medfödda tro och tillit.
Och utan tron kan vi inte leva – och våra samhällen inte fungera.
Lennart Hamark
Kyrkoherde Svenska kyrkan i Kina / Hongkong
Lämna ett svar