Två små flickor satt på en presenning tillsammans med några kartonger och smutsiga filtar. De var tvillingar och kan inte ha varit mer än 9 – 10 månader. Bredvid dem satt också en äldre gråhårig kvinna, kanske var hon deras mormor eller farmor. Hon försökte få de små att sova mitt i gatans brus där taxibilar och bussar trängdes med människor hem eller på väg till arbetet.
Jag har varit i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad och därifrån bär jag med mig livets kontraster på ett tydligt sätt. Jag bär med mig hopp i hopplöshet, tillit och förtröstan. Och jag bär med mig tvillingarna och deras utsatthet som de delar med tusentals andra barn, vuxna och äldre som gör platsen på trottoaren till ett hem för natten och den morgondag som väntar.
Jag påminns om mitt ansvar för världens orättvisor. För den del av vår värld som på andra människors bekostnad lever ett liv i överflöd. För oss som tror att vi har allt men kanske saknar det viktigaste. Jesus säger i Matteus 19. ” Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist” Vem av dem är jag?
Den äldre kvinnan, klädd i vackra vita kläder, gör tappra försök att få de små att ligga ner men gång på gång sätter de sig upp och ler. Så kommer skrattet. De skrattar så de kiknar när de tittar på varandra. Också den äldre kvinnan ler och tar dem i sin famn. En på varje knä och tittar på dem med ögon fyllda av kärlek. Jag stannar upp och funderar över vad som är det viktigaste i livet? Och jag undrar: vem är fattig och vem är rik?
Jag tänker att vi ofta jämför oss med andra. Vi utgår från oss själva och vår egen referensram och kontext. Hos oss i västerlandet är mycket förknippat med det vi har och det vi gör och ibland har vi långt till skrattet och ögon fyllda av kärlek. Det är annat som tar vår tid. Vi jobbar och presterar i ett samhälle som är uppbyggt kring det vi gör.
Hur ofta har vi inte ställt frågan då vi möter någon: vad gör du? Och utifrån det medvetet eller omedvetet gjort en värdering. Tänk om vi istället skulle våga ställa frågan: Vem är du? För vem är vi bakom allt det som syns? Vilka är vi om allt skulle skalas av? Jo, människor, så lika varandra, här och på gatorna i Addis. Vi bär på drömmar, längtan och en önskan om att få vara älskade för de vi är. Och vi är en del av Gud som har skapat oss till sin avbild. En Gud som är ofantligt stor som rymmer oss alla och vi är inneslutna i Guds famn – inte för vi något vi gör eller inte gör, utan bara för att vi är hans älskade.
Men att vara människa i Guds familj ger oss också ett uppdrag. Vi får öva oss i att se på varandra med kärlekens ögon och att vara Jesu händer och röst i det liv vi lever. Vi får ge och vi får ta emot. Jag tog emot skrattet från två små flickor och såg en kärleksfull blick och i den mötte jag Gud.
Anna Lundgren, präst i Gamla Uppsala församling.
Lämna ett svar