Första gången jag hörde ordet apostel, var när min morfar berättade om sin barndom. Det var att ta till apostlahästarna, sa han, då han kom till avsnittet om den långa vägen till skolan. I mitt barnahuvud målades bilden upp om hur morfar valde en häst och galopperade iväg genom skogen till skolhuset.
Det var säkert en kombination av min flickdröm om en egen häst och uppväxten i sällskap av berättelserna om Pippi och Emil, som båda hade varsin egen häst. Tänk, så hade morfar också haft det, när han var en liten pojke.
Många år senare fick jag förklarat för mig att apostlahästar var en skön omskrivning för våra två ben och därmed förstod jag att morfars skolväg inte alls var så sagoskimrande. Det hela handlade om att gå till fots.
I vuxen ålder har jag letat mig fram till morfars barndomshem, torpet Massamåla i Virserums socken, och jag både förfäras och imponeras när jag inser vilken sträcka som morfar fick gå för att komma till Ässhults skola. En lång slingrande grusväg med tät skog tätt intill. Jag kan tänka mig att det fanns dagar då han helst hade velat stanna hemma. Istället fick han pulsa genom snön och kanske hann inte kläderna torka i skolsalen, innan det var dags att gå samma sträcka i motsatt riktning.
Inte så mycket genom berättande, utan mer genom sitt sätt att vara, har morfar fått vara ett föredöme för mig. Han lärde mig tälja träfigurer och gjuta trädgårdsplattor i cement. Han visade mig hur enkelt det är att göra solvin och ta tillvara frukt, grönsaker och bär. I efterhand förstår jag också vidden, djupet och höjden av hans enkla presentation av Jesus. Han levde som en apostel, Guds sändebud.
Jag har läst och förundrats över en av apostlarna i Bibeln, Paulus. Jag vet att morfar inte skulle gilla att jag drar likhetstecken mellan honom och Paulus. Men jag kan inte låta bli. Morfar förföljde och förlöjligade säkert inte kristna människor som Paulus gjorde, men precis som Paulus fick han uppleva en ordentlig omvändelse i sitt liv. Paulus var en mycket nitisk farisé och förföljde den tidiga kristna kyrkan. Han skaffade sig tillstånd för att ta sig till Damaskus. Anledningen var att han ville bevaka de kristna där.
I Apostlagärningarna kan vi läsa, hur han på vägen dit får möta Jesus i en uppenbarelse och omvänds till kristendomen. Både Paulus och morfar fick möta den Jesus som är mer intresserad av vår framtid, än av de fel och brister som vi kan rada upp i vårt förflutna.
På Apostladagen är traditionen i kyrkan att fira minnet av apostlarna Paulus och Petrus. Båda två betydde mycket för den kristna kyrkans spridning och båda avrättades i Rom för sin kristna tros skull. Jag låter det också bli en dag då jag firar minnet av morfar och många andra människor som har gått före och genom sitt varande, handlande och berättande har visat mig vägen till Jesus.
Jag låter det också bli en dag då jag ser på mig själv som ett Guds sändebud. Jag vill tacka Jesus för att han inte ser mig som värdelös. Jag vill tacka för att han förlåter mina felsteg och att han hjälper mig att gå i hans fotspår. Med hjälp av apostlahästarna kommer jag att ta mig till en kyrka. Där ska jag sitta och lite fnissigt dra ännu några likhetstecken mellan Paulus och morfar. Skäggig. Skallig. Hjulbent. Förlåt morfar. Men glimten i ögat har jag ärvt från dig.
Ing-Marie Lundberg, stiftskonsulent för teckenspråkig verksamhet i Uppsala stift
Lämna ett svar