Nobels fredspris gick i år till tre kvinnor som arbetat för fred i Afrika och arabvärlden.
De tre var Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, som valdes 2005 till den första direktvalda kvinnliga presidenten i ett afrikanskt land. Det var den liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee som arbetat med inhemska fredsrörelser, och det var jemeniten Tawakkul Karman, journalist och människorättsaktivist. De tre kvinnorna fick priset för sin ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete.
Nobelpristagarnas kraft och arbete hör ihop med Marias liv, som vi hör om på fjärde advent.
Maria fick uppdraget att ge världen liv, att föda Jesus. Hon fick utstå mycket. Hon letade förtvivlat efter sin tolvåring på Jerusalems gator. Hon fick se sitt barn lida och dö, det som ingen förälder vill uppleva men som tusentals andra kvinnor och män runt om i världen upplever. Hon var med om att se att det inte blev som hon önskat eller tänkt, uppleva maktlöshet och vanmakt.
Långt efter sitt liv har hon blivit tilldelad alla möjliga roller i långa diskussioner. Både jungfru och mor, oförenliga roller som för många inte betyder något, eller inte går att identifiera sig med. Som lett till känslor av fördömanden eller besvikelser.
”Härskare ska störtas”
Men berättelsen om henne säger oss vem Gud är i våra och världens liv. När Guds ängel berättat för Maria att hon ska föda ett barn och han skall kallas den högstes son, så får hon bekräftat vem Gud är. Ängeln kommer med Guds ord om att vara nära henne. De säger henne att hon inte skall vara rädd. Och hon kan sjunga sin sång, som Lukasevangeliet återger. I sången ryms hennes tro och tillit. Den bär hennes visshet om att Gud är nära och samtidigt är den som vänder upp och ned på maktstrukturer. Härskare skall störtas och ringa upphöjas, sjunger Maria.
Den Gud som Maria jublar över från botten av sin själ ger kraft för att ta sig an uppdraget för livet och världens skull. I den tron kan Maria leva sitt liv. I den tron får vi också leva.
I det arbete årets nobelpriskvinnor varit med och som gett kraft, störtat härskare från deras troner och upphöjt de ringa, lever sången till Gud som förbarmar sig över sina barn till evig tid. Överallt där en människa får den kraften att ta sig an sin dag, sitt liv, eller världens liv sjungs den sången. Det är värt all världens lov och pris.
Anna-Greta Wide skriver:
Du som älskar livet i dess krokighets tid,
den nedböjda grodden och det hopkrupna fostret,
du som älskar livet i dess oskönhets tid,
den skrovliga sårskorpan och den fjäderlösa fågelungen,
du som älskar livet i dess kantighets tid,
den omogna frukten och det halvvuxna människobarnet –
du som vet att barmhärtighet är tid,
som vet att kärlek är väntan –
böj dig över oss, vänta och tro för oss,
när vi hetsar livet, när vi mästrar livet,
när vi trampar ner groddar och river upp sår –
du som vet vad för ett verk vi är,
slut dina stora läkedomshänder omkring oss,
böj dig över oss, böj dig djupt över oss i vårt mörker,
förbarmande dig.
Anna Cöster, präst i Carl Johans församling, Göteborg
Kontakta redaktionen
Lämna ett svar