”Under vägytan finns ett bärlager med makadam – inte sällan med vackra färger.
Jag läser det i tidskriften ”RETUR – en tidning om avfall”, i en artikel om återvinning av vägar. Jo, även uttjänta vägar återvinns. Och bland återvinnarna av vägar finns alltså människor som lägger märke till skönheten hos de osynliga bärande stenarna. Dessa människor tar sitt ansvar inte bara ekonomiskt och miljömässigt utan också poetiskt – ett viktigt ansvar.
Sociologen Max Weber och flera andra tänkare har med fog varnat för den absoluta rationaliteten, som bland annat gör oss blinda för skönheten i den skenbart gråaste stenen. Ser vi inte de vackra färgerna i vägfyllningen blir världen tom på dröm och lek – och människan blir inte en samhällsvarelse med mindre än att hon drömmer och leker.
Ett samhälle byggt på enbart kalkyl, konstruktion och rationella beslut är mer än tråkigt, det är farligt, för var får hjärtat plats?
Ingenstans.”
Maria Küchen, författare
Lämna ett svar