Från advent till jul gör kyrkan Raketen. Kyrkoårets texter bygger systematiskt upp förväntningarna mot julens högljudda crescendo.
I fullsatta kyrkor förenas församlingen lyriskt igenkännande i Nu tändas … Lättar liksom i andlig bemärkelse en smula från kyrkbänken till ett inre high five (eller god jul som det heter då). Så bedarrar euforin och när vi kastar ut granen återgår allt till det vanliga – blir en smula beigt (det vill säga bäscht).
Då ställs vi inför Jesu dop. Den som stått vid floden Jordan vet hur synnerligen lämpligt detta är. Att minnas Jesu dop strax efter julruschen alltså. Vattendraget är på intet sätt imponerade. Inte stort mer än tio meter bred för sig flodens grumliga vatten lojt fram.
Tanken på att denna plats skulle duga som avstamp för Jesu offentliga verksamhet, för allt det världsomvälvande, känns sisådär. Allt är ju som … beigt.
För den som då på avstånd betraktade scenen, och inte uppfattade duvan, missade rösten, såg det hela nog inte mycket ut för världen.
Men det var allt för världen. Måtte jag bortom guld och glitter se trons stora i det lilla.
Johan Dalman
domprost i Strängnäs
Texten är hämtad från Dagdoken med kyrkoalmenacka 2014-2015, Verbum förlag
Lämna ett svar