En pojke jag känner, som nu har blivit man, berättade att han brukade tälta i skogen och ibland blev mörkrädd. Då blundade han, kupade händerna runt sin ficklampa och satte den rakt mot ögat.
Plötsligt blev allt ljust som om det vore mitt på dagen, och den mörka världen försvann. Han kunde låtsas att han var någon annanstans, där det var ljust och varmt. Men när han tog bort ficklampan, var mörkret bara ännu mörkare.
Så här års pratar vi mycket om ljuset här i Sverige. ”Visst känns det att det börjar bli lite ljusare om eftermiddagarna?”. ”Så skönt att vi har fått snö, som lyser upp litegrann!”. ”Nu har det vänt, nu går det mot ljusare tider”. ”Vi tar en promenad på lunchen, så vi får tanka lite dagsljus”.
Ljuset, som vi längtar efter, ljuset som lindrar våra sinnens tyngd, ljuset som blir så viktigt och dyrbart i sin frånvaro, under de mörka vintermånaderna. Och i gudstjänsterna runt om i landet firar vi till helgen kyndelsmässodagen. Bibeltexterna som vi kommer att läsa i varenda gudstjänst, i varenda kyrka, har temat ”uppenbarelsens ljus”.
Vi får höra berättelsen om när Maria och Josef bär sitt månadsgamla barn Jesus, till templet i Jerusalem, i enlighet med sin tradition. Där möts de av två människor, Symeon och Hanna, som högljutt vittnar om vem det lilla barnet är och vilken betydelse han har – att han kommer med ljus till världen. Vi får läsa att Gud är ljus, och att inget mörker finns i Gud. Vi får läsa att vi bjuds in att vandra i det ljuset, tillsammans med varandra.
Jag tänker mig min tillit till Gud som en ljuskägla som mjukt faller på marken framför mig och på världen runt mig. I Psaltaren kallas Guds ord ”en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Psaltaren kapitel 119, vers 105). Guds närvaro och tilltal belyser min syn på världen. Det ljuset ger mig hopp och tröst. Det får mig att se det jag inte annars skulle sett.
Guds ljus kan ge oss trygghet och vägledning, men inte för att vi med hjälp av det ska längta oss bort från världen. Vi kan inte kupa våra händer runt ljuset och tro att den lilla värld vi skapar, är verkligheten. Då förnekar vi världen.
Då blir världen utanför ännu mörkare och vi kan förledas att tro att den måste tvingas in i min lilla, upplysta värld. In i min sekt, in i min kultur, in i min världsbild, in i min religion, in i mitt kalifat. Kosta vad det kosta vill.
Var och en som blivit bländad av en ficklampa vet att vi inte är hjälpta av att stirra rakt in i ljuset. Det som hjälper oss är att låta ljuskäglan falla framför oss på stigen.
Vi kan ha olika stigar, men att vandra i Guds ljus är att låta ljusskenet från vår tro vara med oss i världen, leda oss och värma oss, på vår vandring tillsammans med andra.
I ett mörkt rum räcker det att tända ett aldrig så litet stearinljus, för att allt ska förändras. Att vandra i uppenbarelsens ljus, är att vilja se klart och vilja gå på stigen. Vi behöver inte vara rädda för världen, vi behöver inte ens undvika mörkret. För vi låter inte mörkret vara allt. Vi har en ljuskägla på vägen.
Marit Norén
pastoradjunkt i Sala
Lämna ett svar