Jag har funderat över vad det innebär när en del människor säger att de utmanar ödet. Det tycks som om det handlar om att göra något som är till gränsen omöjligt, något som är farligt och där man inte riktigt kan lita på att vingarna bär.
Kanske finns det något spännande i att testa sina gränser till det yttersta, för att förhoppningsvis få upptäcka att det omöjliga var möjligt?
Jag tillhör inte den kategorin, för jag vill veta att konstruktionen och tillvaron håller, och vill gärna ha dubbla livlinor. Men jag har insett att även det många gånger tycks vara en omöjlighet. För hur vi än vill, kan vi inte styra och kontrollera livet, trots fallskärmar, airbags, cykelhjälmar och mediciner.
Det finns mycket vi inte kan rå över, mycket vi inte kan planera, livet drabbar oss på olika sätt och vid olika tillfällen. Livet prövar oss, inte för att se hur mycket vi tål, utan därför att det är en del av det mänskliga livsvillkoret.
Vi prövas alla på olika sätt genom livet. Det vi tänkt, drömt och planerat kan gå i kras, trots alla våra ansträngningar, trots att vi litat och trott på det goda som ville oss väl.
Söndagens texter handlar om prövningens stund och i Matteusevangelium berättas det om Jesus som prövades i öknen. Efter fyrtio dygn i öknen var han hungrig – och frestaren säger då till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd”.
Även våra böner kan innehålla samma önskan eller befallning, om du nu är Guds son gör det här åt mig eller det här. Ta bort det som gör ont. Låt mig få slippa. Våra böner blir en enda lång kravlista och när våra önskningar inte uppfylls, vad händer då inom oss?
Vågar vi stanna kvar i det som är? Vågar vi inse att prövningar är en del av livet, att det omöjliga, trots allt en dag kan bli möjligt? Vågar vi lita på att Guds löfte står fast, de ord som Jesus sa: ”Jag är med er alla dagar…”
Alla dagar går Gud bredvid oss och vi får lita på att vi är burna de dagar vi inte själva orkar eller kan gå. Endast i Guds famn är det omöjliga möjligt.
Tomas Tranströmer skriver i en av sina dikter:
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet,
lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.
Anna Lundgren
präst och projektledare för 13+ på kyrkokansliet i Uppsala
Lämna ett svar