Det är bara linnebindlar kvar i graven. Låt oss, med Maria, stanna upp inför chocken. Hur känns det att komma dit och se det? Hur är det att sörja när man inte vet var kroppen är, att sörja i ett tomrum?
Vi som erfarit sorg är kan berätta: Det är svårare. Vi behöver något att fokusera på, något fysiskt, något påtagligt, annars blir det svårgripbara ännu mer abstrakt.
Alla reagerar olika, förstås, så även i dagens evangelium: Maria från Magdala går till graven, ser att den är tom, springer och berättar för lärjungarna.
Simon Petrus och Johannes går dit, tittar sig omkring. Hon hade rätt, han är inte där. De hittar linnebindlarna, noterar att huvudduken ligger en bit därifrån, och går hem igen. Den logiska slutsatsen är att någon måste ha stulit, eller, om man vill vara mer positiv, flyttat kroppen.
Men, skriker vi från sidolinjen, vi som har facit: Fattade de inte? Fattade de inte att Jesus hade uppstått? Han sade ju faktiskt det i förväg, att han skulle uppstå – upprepade gånger, till och med. Men de fattar inte, och vi hade inte heller fattat. Från tanken: ”Kroppen är inte kvar” till tanken: ”Aha, han måste ha uppstått” finns inga naturliga kopplingar.
Så: Männen går hem, kvinnan står och gråter, och kvar i graven ligger bara linnebindlarna.
Jesus står inte ut med att se all denna sorg och ovisshet, han pratar med Maria och får se förvirring och oro bytas i lycka och ofattbar glädje. Hon, som nyss sprang med dåliga nyheter till redan ledsna, får nu springa med otroliga, osannolika, magiskt underbara nyheter.
Och vad händer sedan? Johannesevangeliet skippar till nästa dag, när Jesus visar sig för lärjungarna. Så vi kan i fantasin följa med Maria från Magdala… Vart går hon, vad gör hon?
I min fantasi söker hon upp Maria, Jesu mor. Jag kan se framför mig hur de pratar med varandra, hur Jesu mor ber – kräver – att få se graven, att få se de där linnebindlarna, att få något påtagligt. Där går de in och sätter sig.
Kanske håller Maria i sin sons linnebindlar, kanske tänker hon på när Jesus föddes, hur kvinnorna kom från värdshuset ut till stallet, hur de lindade honom då.
Kanske kommer tanken att när man lindar ett spädbarn, så hindrar man dess rörelsefrihet. Kanske inser hon, med linnebindlar i händerna, att när babyn Jesus bands och lindades, gav han upp sin rörelsefrihet som Gud för att bli människa.
Och nu sitter hon med beviset i sin hand: Han är fri igen, inte bunden längre av sin mänsklighet.
Hennes son var människa – är Gud – är fri.
Kanske får linnebindlarna i graven bli en symbol även för oss, symbolen för en Gud som är fri:
Gud, som inte låter sig bindas av våra band, fångas av våra bindningar, snävas in av våra förväntningar. Gud är större än allt vi kan tänka oss – men Gud gav upp den där friheten, den där storheten, för att komma till oss, dela livet med oss, sörja och skratta som oss, och dö som oss.
Det är bara linnebindlar kvar i graven. Låt oss, med Maria, tacka och lova Herren.
Charlotte Frycklund
präst
Lämna ett svar