Till innehåll på sidan
Magdalena Wernefeldt

På vägen till korset

infor-pasken-utan-tex-ny

Nästan halva evangelierna upptas av den här sista veckan. Vi får alla mänskliga känslor i koncentrat. Berättelsen är så tät, så komplex, så fylld av mänsklighet och gudomlighet. Allt finns där.

Vi läser om skärtorsdagen, den sista måltiden då de närmaste lärjungarna och Jesus är samlade, och samtidigt den första Nattvarden. Stämningen går att ta på, när vi läser om hur Jesus tvättar sina lärjungars fötter. En intim, konkret handling med tydligt budskap: gör som jag, var varandras tjänare.

Vi får veta att det finns en förrädare bland just dem som sitter där. Jesus tvättar även Judas fötter. Och han talar till dem. Om kärlek och hat. Om liv och död. Om tro och rädsla. Och han ber för dem, om att de ska älska varandra och hålla ihop.

Sedan natten i trädgården, där vänskap och lojalitet sätts på prov. Jesus rädsla och ångest i natten, där han inte tycks få svar från Gud. Hans vilja att slippa ifrån det han måste gå igenom – men där han på något sätt får kraft. Beslutsamheten när han inser att det finns inget annat sätt. Vad vi kan känna igen det.

Vi läser om förräderiet av Judas, en av de närmaste vännerna. Den där kyssen, som avslöjar vem vakterna ska gripa. Rädslan och förnedringen när de griper Jesus, tumultet som uppstår.  Jesus som överlåter sig: lugna er, låt det hända.

Vi har Petrus svek, hur han i sin rädsla förnekar att han känner Jesus. Och så sorgen och besvikelsen över sig själv när han inser vad han gjort. Vad vi kan förstå det! Vi har väl alla svikit nån eller inte sagt ifrån, när vi har känt oss trängda.

Vi ser Jesus stå maktlös men rakryggad inför Pilatus – domaren, som ger efter och dömer Jesus till döden, mot sin egen övertygelse. Folket som nu vänt sig emot Jesus och hellre ser en rövare gå fri, än att släppa Jesus. Vi ser ju det om igen, folkmassorna som engagerar sig, unga arga män som går ut på torgen. På båda sidor finns alltid ’folket’.

Sedan tortyren, förnedringen, hånet, våldet. Och förtvivlan, skräcken, medlidandet hos dem som står bredvid. Vi ser kvinnorna, de som finns med hela tiden, ända till slutet. De stöttar, lindrar, står ut med att se på. Mamman, Maria, som ser sin son gå mot Golgata, utan att kunna göra något annat.

Alla föräldrar som sett sina barn må dåligt, glida iväg, gå på nitar, göra idiotiska saker. Eller föräldrar som ser sina barn ge sig av över Medelhavet i en rangliga gummibåtar, mot Europa och välfärden. Vi känner igen det.   Sedan att få begrava och sörja sin son, sin vän, sin älskade. Den du hoppades på, den du drömde och planerade tillsammans med. Den nattsvarta långfredagen.

Men vi vet ju att berättelsen inte slutar med korsfästelsen, utan med uppståndelsen. Har du tagit dig igenom svårigheter, har du suttit där i natten, i ångesten, har du stått vid sidan av och känt dig maktlös, har du utsatts för förnedring, våld eller omöjliga livsval, men kommit igenom dem någorlunda hel, kanske till och med stärkt – då vet du att det går. Då vet du nästa gång, att det kan gå att vara uthållig. Det är hoppet.

Vi får följa den här veckans berättelse och se att Gud själv gått samma väg, genom det svåraste lidandet, men att livet och kärleken vann. Det är hoppet, det kristna hoppet. Det som är huvudpoängen med hela kristendomen.

Vi går in i passionsberättelsen, tillsammans med Jesus. Vi får vara med hela vägen. Och vi törs gå med på vägen till korset, därför att vi vet hur berättelsen slutar. Vi törs känna hela känsloregistret, därför att vi får ha hoppet om att Gud är Livets Gud.

Marit Norén
präst och policyrådgivare, Svenska kyrkans internationella arbete

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.