Det goda samtalet med Gud

”Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek” Ef. 3:14-17

Jag lever och arbetar på en plats, Dopplatsen i Jordanien, där Jesus för första gången ”kom ut” som Guds son och där vi får höra hans första ”kända” bön, eller rättare sagt Guds svar på denna bön: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Luk. 3:22

När jag söker i mitt eget liv efter böneerfarenheter är det just detta som står fram, inte mina ord, utan Guds svar. Bönens passion har i mitt liv oftast liknat ett habegär: att bli en duktig, komplett bedjare, att äga förmågan att bedja ”riktigt” och innerligt.

Men jag har alltid tyckt att det är svårt att be. Detta att formulera sig, att vara tydlig och klar, att fokusera, att känna Guds närhet. Det har tagit mig lång tid att skaka av mig känslan av otillräcklighet och det dåliga samvetet för att jag gärna använt andras ”färdiga böner” för att numera bara sjunka in i Fader Vår eller bli buren av mässans lovsång.

Det är inte i mina egna böner jag har funnit att Kristus bor i mitt hjärta. Det är i tilliten till Guds goda vilja med mig och tillhörigheten med andra som jag har funnit det goda samtalet med Gud.

”Gud som haver” med pappa vid sängkanten, söndagskollärarinnans innerliga förbön, de passionerade bönestunderna med kamraterna på det evangelikala konfirmandlägret, den ”nyktra” aftonbönen i Kyrkans Ungdom, den stormiga studenttiden, med den sakramentala väckelsen på det högkyrkliga studenthemmet, uppblandad med karismatisk längtan och befrielseteologiskt uppvaknande på den teologiska fakulteten. Sedermera balanserat i retreatens värld där meditation, och valhänta försök till kontemplativ närvaro inför Guds ansikte, har lett mig till där jag är nu. Vilket är där jag startade: med pappa vid sängkanten.

Gud hör mina ”omogna” ofärdiga böner. Han lyssnar med fullt allvar på vad tokigt jag än säger. Han lyssnar på min ibland desperata längtan och på mina brutala tvivel och Han dömer inte. Numer finner jag att svaret på mina förböner för andra och för världens nöd är jag själv och den kärlek jag ständigt får av min Frälsare för att dela med mig av till de jag möter på min pilgrimsfärd.

Jag önskar att jag kunde be som vår koptiske vaktmästare på Dopplatsen som på ett självklart sätt i sina dagliga sysslor med lyfta händer talar till Jesus som om han stod levande alldeles intill. Jag önskar jag ständigt kunde få uppleva känslan av Guds närvaro som när jag med andra kämpar för rättvisa i orättfärdiga samhälleliga strukturer.

Jag önskar att de kortvariga och nästan berusade stunder jag upplevt av Guds närhet i olika sammanhang och stunder i mitt liv på något sätt skulle burit mig genom det svåra jag fått möta. Det har inte varit så. Men oberoende av vad jag önskar så bor Kristus i mitt hjärta. Därför vill jag falla på knä för Fadern som sa när Jesus bad sin bön vid dopet: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”.

Tankar från Dopplatsen i Jordanien.

Rolf Pearson
präst och internationell ekumenisk sekreterare för Lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet bosatt i Amman, Jordanien.​