Annandagen. Det är en annan dag, en ny dag, en oskriven dag. Andra dagar fyller ständigt våra liv och kan nog vara en källa både till förtröstan, lycka, vila och måhända rädsla för somliga.
I vårt kyrkoår har vi tre annandagar som får egna namn, blir lite särmärkta från andra. Annandag jul, annandag påsk och annandag pingst. För mig är annandagarna som avrundar våra stora högtider, dagar som liksom är på utandning.
Det är den där extra välsignade vilan som kan kännas så välbehövlig efter en helg då stora saker sker. Att annandag pingst numera är en arbetsdag för de flesta får nog dagen på sikt att förändras, men än finns den där som en berättelse om att stora händelser måste inramas för att bli hela.
När jag var liten hade jag en bok som lästes ända tills sidorna ramlade ur, Madicken och Junibackens Pims. Det är valborg, det är gryende vår och sommar i antågande och den lilla flickungen som Astrid Lindgren skapat hon känner livet i sig som ingen annan. ”Vad betyder det?” undrar en lillasyster. ”Och svaret låter inte dröja på sig ”Det är när allting bara är härligt.”
Det är när allting bara är härligt. Som vuxen betraktare kan man säkert invända ”Åjo, livet kan nog kännas även när det är inte är härligt utan nog så besvärligt.” Och visst är det så, livet känner vi i oss så länge vi har vårt jordeäventyr, ibland som en lätt fågel, ibland som en målning i regnbågens alla färger, ibland som en tung sten och ibland som en räcka av grått.
Men vi behöver så väl de där stunderna som Madicken erfar när rullgardinen åker upp med en smäll och solens strålar lyser in genom fönstret. Vi behöver känslan av oskrivna lustfyllda dagar då vi får andas ut för att sedan kunna andas in. Vi behöver känna livet i oss.
Det är inte utan att man undrar vad hela den där skaran från världens alla hörn gjorde i Jerusalem dagen efter att det stora undret skett. Kunde de stå med ansiktet mot morgonsolen, andas in och ut och känna att livet bara var härligt? Jag hoppas det, jag vill tro att det var så, att de uppfyllda av det som hänt för en stund kunde få känna sig lätta, bortom allt vad oro och saknad heter.
En gång i tidens skälvande begynnelse svepte en gudsvind fram över världen och skapelseundret sker. Ibland tänker jag att vi lever våra liv i Guds andetag. Gud andas ut och vi finns på jorden med ett ansvar att älska och vara Guds förlängda liv som ska vittna om tro, om hopp och om kärlek. Gud andas in och vi finns inte här mer, alla tankar, sorger, glädjeskutt, minnen och känslor innesluts i evigheten och det var så det var tänkt från begynnelsen, som det är och skall vara, från evighet till evighet, amen.
I utandningen är vi både burna och uppfyllda av Andens vind. Andens vind som inte låter sig stängas inne, som blåser hit och dit, som ibland stormar och ibland når oss som en sval pust på varm kind.
Jag andas.
Låt mig nu få andas med dig.
Jag andas.
Låt din ande strömma i mig.
Jag andas. Strömma ut till allt som lever.
Jag andas.
Låt mig nu få andas med dig.
Gud.
Ulf Nilsson ur ”En ängel vid din sida”
Lotta Ingerholt
Församlingspedagog och gymnasieteolog i Uppsala
Lämna ett svar