Det kändes skönt att lämna det kylslagna Sverige för några veckor sedan och resa till den lilla medeltidsstaden Assisi i Italien. Staden ligger cirka tjugo mil nordost om Rom i landskapet Umbrien.
Där klättrar byggnaderna uppför sluttningen av berget Subasio och på en högt belägen plattform reser sig den stora basilikan, Basilica di San Francesco.
Det är omöjligt att missa denna kyrkobyggnad i Assisi och lika omöjligt är det att inte stöta på namnet Franciskus. I kryptan under ett av kyrkokapellen finns hans kvarlevor.
Trots att det snart är åttahundra år sedan han dog är hans livsberättelse ytterst levande idag. Den uppmanar, utmanar och undervisar om denna söndags rubrik: efterföljelse.
Att resa med en stor grupp konfirmander till Assisi, vilket jag hade förmånen att göra, handlar också om en slags efterföljelse. Det börjar redan på Arlanda med att praktisera hophållande av gruppen och att följa den långa ledaren längst fram. Inte någon plötslig enmansingivelse att besöka toaletten eller kiosken.
Det där scenariot känner varje konfirmandledare tillika reseledare till. Den ständigt gnagande oron att tappa bort någon i folkvimlet. Väl framkomna i Assisi skulle vi få del av den efterföljelse som Franciskus liv handlade om.
Häng med ett tag i hans fotspår. Du kommer upptäcka att du rätt snart även hamnar i Jesu fotspår.
Franciskus föddes i en välbärgad familj och kunde leva ett bekymmerslöst liv. Hans pappa handlade med tyger och den ursprungliga tanken var att Franciskus skulle vandra i sin fars fotspår. Nu blir inte livet alltid som vi tänkt oss och för Franciskus del förändrades livet en höstdag år 1205.
Han stod framför en ikon föreställande den korsfäste Jesus, när orden kom till honom: ”Bygg upp min kyrka”.
Franciskus började bokstavligt renovera San Damianos kyrka. Alla som har renoverat hus vet att det inte är gratis och Franciskus skaffade pengar till byggnadsmaterial genom att sälja en del av sin pappas egendom.
Pappan var förstås inte överförtjust i sonens handlande och låste in Franciskus i källaren, ungefär som Emils pappa. Fast i Lönneberga i Småland användes snickarboden.
I Franciskus fall handlade det inte om något hyss, utan om en stark kallelse att följa Jesus, även om det till slut innebar att han avsade sig sin pappas arv.
Franciskus gjorde en radikal helomvändning från materiell rikedom till fattigdom, med en ny strävan att leva i harmoni med Gud, sina medmänniskor och med naturen.
Snart förstod Franciskus också att uppbyggandet av kyrkan inte gällde byggnader, utan det gällde människans relation till Gud. Hur ser en sådan radikal efterföljelse ut i nutid?
Hur kan den enkle snickarsonen Jesus och den enkle tiggarmunken Franciskus budskap om förlåtelse, försoning och kärlek till medmänniskan bli synligt idag?
Vågar vi anta utmaningen att fyllas med så mycket obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer att vi istället väljer att leva på djupet av vårt hjärta?
Vågar vi fyllas med så mycket vrede över orättvisor, förtryck och utsugning så att vi istället väljer att verka för rättvisa, frihet och fred?
Vågar vi gråta så många tårar över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig så att vi väljer att sträcka ut handen och trösta dem och ser smärta förvandlas till glädje?
Vågar vi bära så mycket dåraktighet att vi tror att vi betyder något för världen?
Vågar vi hävda att ingenting är omöjligt och komma med rättvisa och godhet till alla barn och till alla fattiga?
Vågar vi be de ord som Franciskus bad? O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Ing-Marie Lundberg
Stiftskonsulent för teckenspråkig verksamhet i Uppsala stift
Lämna ett svar