Ljuset kan bryta igenom mörkret

Tankar inför andra advent 

Min adventsljusstake innehöll  tre korta ljusstumpar och ett långt fjärde ljus, som bara hade brunnit en kort stund några dagar före jul. Den adventsljusstaken berättade någonting om mitt liv det året.

Ibland når jag inte fram till det tillsynes självklara, som att sätta fram och tända ljusen i adventsljusstaken.

Förra året hade min adventsljusstake hamnat djupt inne i källaren, någonstans bakom cyklar, extrasängar, blomsterkrukor, barnleksaker och papperskassar med tidningar som jag tror att jag kommer att läsa någon gång.

Källarförrådet blev droppen som fick min bägare att rinna över men det fanns också andra anledningar till varför ljusstaken blev kvar i källaren och att adventsstjärnan som var lätt åtkomlig inte kom upp till första advent.

Det blev i alla fall några värmeljus på ett kaffefat under advent och adventsstjärnan hängdes upp i fönstret dagen efter julafton, den fick bli min juldagsstjärna istället.

Jag köpte också lussekatter från närbutiken i stället för att tillverka egenhändigt.

Till tredje söndagen i advent stod adventsljusstaken äntligen framme på köksbordet, och jag minns hur jag då tände de tre ljusen för första gången det året.

Det blev ingen fin sluttande linje längs ljusen, som berättar att det funnits en stund varje helg i advent då ljusen i adventsljusstaken varit tända. Så som adventsljusstakar ofta visas på bild i hemma hos reportage eller i reklamen vi får från affärer i december.

Min adventsljusstake innehöll istället tre korta ljusstumpar och ett långt fjärde ljus, som bara hade brunnit en kort stund några dagar före jul. Den adventsljusstaken berättade någonting om mitt liv det året.

Det är mycket man inte måste.

Det blir allt viktigare för mig att välja bland allt som kan tyckas nödvändigt eller som av någon outgrundlig anledning kan kännas som om det måste göras, och framför allt precis före jul. Så som att leta fram adventsljusstaken i källaren. Det kan räcka gott med några värmeljus på ett kaffefat.

Under andra söndagen i advent får jag i kyrkan lyssna till bibeltexten i Matteusevangeliet om senapskornet och surdegen.

En text om hur det minsta av alla korn kan växa till ett stort träd och om hur en bit surdeg efter lite tålamod kan genomsyra en hel sats av brödlimpor.

När jag hör denna berättelse brukar jag tänka på andra liknelser, det tända stearinljuset som symbol för längtan och hopp. Och om hur de bräckliga små lågorna, när många ljus tänds samtidigt bidrar till en större gemenskap, sammanhang och mening.

Advent är den tid då jag får påminnas om Jesu födelse. Jag får under adventstiden pröva mig själv, fundera på vad som är viktigt i livet. Göra val.

Det är en tid då jag ger plats och skapar utrymme i mitt liv för den Gud som kom till jorden som ett litet barn. Ett barn vars föräldrar sökte skydd, men som det inte fanns plats för dit de kom, inte ens på ett härbärge. Bara i ett stall.

I söndags tände jag åter, som så många gånger förr, det första ljuset i adventsljusstaken och nu på söndag ser jag fram emot att tända ett nytt ljus, och därefter ett nytt för varje helg. Jag får stanna upp en stund och känna att ljuset kan bryta igenom mörkret.

Marie Nordström, medarbetare på Svenska kyrkans kansli i Uppsala