Tankar inför Andra söndagen i fastan, 21 februari
I Guds ögon är vi är aldrig misslyckade. Gud ser oss som resurser i sin räddningsaktion i världen och vill bygga en relation med oss. Han börjar i våra hjärtan. Då måste murar rivas, gränser öppnas och det invanda ruckas på.
Hur ska vi orka hela vägen?
Den här veckan befinner vi oss i efterdyningarna av Alla hjärtans dag. En dag som för några känns som en dag för kommersialism, medan det för andra blir en dag full av möjligheter att visa kärlek. En dag som lyfter fram ensamhet samtidigt som den visar på gemenskap.
Vi kan säkert enas om att alla människor bär ett hjärta. Ett hjärta som slår av glädje, men som också kan slå av smärta. Ett hjärta blir ofta symbolen för kärlek. Ett brustet hjärta blir symbolen för skadad kärlek. Hjärtat har en viktig funktion. Kring hjärtat samlas mycket: stress, ångest, oro och rädsla. Allvarliga symptom på att något är fel.
I söndagens bibeltext från Gamla Testamentet möter vi Elia som har hamnat i en pressad situation. Det finns många i vårt samhälle idag som kan känna med Elia från egna erfarenheter. Elia tvingades nämligen på flykt. Han var hotad till livet därför att han kompromisslöst överlåtit sitt liv till Gud. Han sändes av Gud för att konfrontera och ifrågasätta och det kan skapa stor ensamhet. Dödshotet fick musten att gå ur Elia.
Men nu handlar det inte bara om Elia, en ensam människa på flykt. Över 50 miljoner människor är på flykt från sina hem runt om i världen. Bakom all statistik finns en människa, likt Elia, som bär på rädsla, modlöshet och övergivenhet. En människa som, av ofta okänd anledning för oss, fått lämna sin invanda tillvaro för att rädda det som finns kvar. Sitt liv och sitt hjärta.
Vi måste börja där. Vi har alla något gemensamt. Ett liv och ett hjärta. För att klara situationen, både flyktsituationen och den invanda situationen, behöver vi hjälp. Behovet av hjälp är tydligt i vårt samhälle idag. Ett samhälle fullt av misslyckanden. För det är ett gemensamt misslyckande när människor tvingas tigga, sova under bar himmel i vinterkylan, när flyktingboenden bränns ner, när gränser stängs och murar byggs. Misslyckandet står inte skrivet i eld, är inte inbränt med glödpenna eller målat med vattenfast färg. Det blir skrivet i våra hjärtan. Misslyckandet känns och gör ont. Precis som det gör när kärleken skadas.
Många människor har genom historiens gång ropat orden: Varifrån ska min hjälp komma? Varifrån fick Elia sin hjälp? Han var i en så desperat och akut situation att han enbart önskade sig döden. Hur många är det som är på flykt idag som bara ser den utvägen? Gud hade andra planer och ger Elia bröd och vatten för att han ska orka hela vägen.
När vi samlas i kyrkan på söndag hoppas jag att vi kan hjälpas åt att ropa på hjälp. En hjälp som också innebär att vi blir bättre på att våga se behoven av hjälp. Bröd och vin delas ut i nattvarden. Varje gång vi tar emot dessa gåvor får vi minnas den hjälp som Gud sände genom sin son Jesus.
I en annan av söndagens texter får vi hjälp att se att det vi gör kan misslyckas, men vi är aldrig misslyckade i Guds ögon. Gud ser oss som resurser i sin räddningsaktion i världen och han vill bygga en relation med oss. Han börjar i våra hjärtan. Då måste murar rivas och gränser öppnas och kanske måste det invanda ruckas. Gud är trofast och prövar oss inte över vår förmåga. Han vill ge oss en utväg. Låt oss bli förenade i bön om hjälp att hitta rätt utväg. För med över 50 miljoner människor på flykt behövs inte fler murar. Det behövs öppnade utvägar och fler hjärtan som visar kärlek.
Ing-Marie Lundberg, stiftskonsulent teckenspråkig verksamhet i Uppsala stift
Lämna ett svar