Tankar inför första söndagen efter trefaldighet – 29 maj

De svettades. Jag log. De pressade fram ett ansträngt ”Nu är vi här. Men det är ingen bra dag. Han har skrikit hela morgonen.”

Det hördes när de steg in i domkyrkan. Trots hundratals andra besökare i rummet trängde skriken sig igenom massans sorl. Vi möttes. De svettades. Jag log. De pressade fram ett ansträngt ”Nu är vi här. Men det är ingen bra dag. Han har skrikit hela morgonen.”

Klockorna började ringa. Vi steg in i dopkapellet med vår skrikande dopkandidat i famnen. Det var varmt. Det var tårar. Det var inte alls vad vi drömt om att den här dagen skulle vara. Vi försökte med allt, inget tycktes hjälpa. Jag gjorde mitt bästa för att hålla lite hastighet i dopgudstjänsten.

Så kom då frågan. ”Vill ni att ert barn…” Jag krånglade in mina armar kring barnet och böjde mig fram till mamman. ”Är han stark i nacken?” Hon nickade undrande. Jag tog honom i famnen och gick fram till dopfunten. Jag lade pojken på min arm så att han kunde se ner i den gnistrande dopfunten. Jag började lyfta vattnet med min fria hand. Jag lyfte det högt, lät det skvätta.

Plötsligt hände det. Pojken tystnade. Det blev alldeles stilla. Lugn efter storm. Jag fortsatte lyfta vattnet. Det skvätte på oss båda. Pojken tittade nyfiket med sina stora rödgråtna ögon. Han lyssnade. Vi alla lyssnade. Vattendropparna tycktes tala till oss. Allt var lugnt. Sedan döptes pojken och han somnade nästan omedelbart i min famn. Alla andades ut. Vi log och vi viskade oss igenom förbön, Vår Fader och välsignelsen. Jag tror till och med att vi sjöng psalmen med viskande röster.

Jag glömmer aldrig pojken eller hans dop. Det var som att dopet tystade skriket.

Tänk om det djupast sett är just så att dopet tystar det existentiella skriket? Skriket som vilar djupt inom oss. Skriket efter närhet. Skriket efter tillhörighet. Skriket efter beskydd oavsett vem vi än är, vad vi än gjort eller tror på. Tänk om det är så, dopet är ett svar på mänsklighetens djupaste längtan, vilken otrolig gåva som ryms bakom enkelt vatten.

Jag kan formulera många korrekta och fina teologiska ord om dopet, men jag landar ändå i denna upplevelse en lördag vid lunchtid i Lunds domkyrka. Vattnet blev redskapet som banade väg för något oändligt mycket större: Guds Ande, Guds närhet. Anden som strömmar över oss likt vattendroppar över vår panna. Anden, detta stora och ogripbara, gömd bakom eller mitt i, under eller genom enkelt vatten.

Detta H2O, denna kemiska förening av väte och syre är en förutsättning för allt liv. Men det finns här mer än en kemisk förening. Det är också en andlig förening, en helig handling mellan Gud och människa. ”Det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden.”

Att leva är att möta livsskriket, men också skrattet. Dagar av värme och nätter av kyla. Timmar av förvirring och av klarhet. Såna är livets förutsättningar. Här landar våra dop. Inte bara något som hänt en endaste gång och varar ända in i evigheten, utan dopet hjälper och bär oss i varje andetag.

Dop kan tysta skrik och omfamna skratt, låt oss be att vi aldrig glömmer det.

Fredrik Beverhjelm
präst, Lund