Ett är nödvändigt

Hon ler mot mig, pekar mot pojkarna, ena handen på hjärtat. Spontant sätter jag handen på mitt hjärta och ler tillbaka. Något händer mellan oss, något som har att göra med den trygga samhörigheten mellan pojkarna.

ICA Maxis parkeringsplats, en måndag, två pojkar med en cykel. Den äldsta försöker lära den yngre att cykla. Som en ivrig far hejar han på triumferna, som en lärd forskare analyserar han noga bakslagen.  ”Backen lutar nog för mycket. Vi provar här borta istället.” ”Kanske den här cykeln är vinglig. Då måste man liksom balansera.” Till sist ser han att vännen inte orkar längre, och säger ”Cykeln har kanske blivit lite trött. Den behöver nog vila ett tag. Jag bjuder på tuggummi.”

De ställer ifrån sig den uttröttade cykeln och går mot en bänk utanför affären. Där smaskar de på tuggummi och pratar om Pokemons.

Och det var allt som hände. Lite omsorg mitt i vardagen, omtanke och godhet. Jag ser, speglat i dem, mina egna barns försök att hjälpa till när någon av dem inte kan något. Jag ser ännu mer, hela mänsklighetens hopp att vi ska kunna lära av varandra.

Jag känner att jag ler, att blicken blir varm när jag betraktar dem. Och så hör jag ett skratt bubbla upp – inte från mig, men ett skratt som harmonierar så väl med mina känslor att jag förstår redan innan jag vänt mig om att någon annan också upplevt scenen.  Och så möter jag den blick som såg samma som jag: Tiggaren utanför ICA.

Hon brukar sitta här. Jag brukar ge henne en slant, om jag har. Och hon ger av det hon har, leenden och välsignelser. Varje dag ses vi, men det är första gången vi möts så här. Idag är vår relation jämställd. Det slår mig att det är för första gången. Jag brukar vara givaren, hon mottagaren.

Nu möts vi i en annan sfär: båda iakttagare  – båda mammor? Vår reaktion är så lika att jag tror att hon tänker på sina barn, när jag tänker på mina barn, när vi ser dessa killar.

Hon ler mot mig, pekar mot pojkarna, ena handen på hjärtat. Spontant sätter jag handen på mitt hjärta och ler tillbaka. Något händer mellan oss, något som har att göra med den trygga samhörigheten mellan pojkarna.

Deras samhörighet lånar vi in i vår sköra relation. Jag vet inte vad hon heter, hon vet inte vad jag heter, men en kort sekund springer hon bakom min cykel och håller i pakethållaren för att jag inte i all min skörhet ska fara omkull. Och samtidigt springer jag bakom hennes cykel och varnar för backar och stenar  som kan välta hennes färd.

Och sedan lägger en flicka en sedel i hennes kopp och hon ler mot flickan, och jag inser att jag har glömt mobilen i bilen och går dit. Pojkarnas intresse har fångats av en stor spännande fyrhjuling som kör in på parkeringen. Vi går alla åt var sitt håll, liksom. Men vi har delat något, något stort. Mänsklighetens hopp.

Ett är nödvändigt, är temat för denna söndag. Det finns så mycket det kan vara. Att Jesus blev människa av kärlek till oss? Att ur förlåtelsens frö kan kärleken blomma? Att tröst föds ur mörker?

Kanske är det enda nödvändiga det Gud ger oss. Liv, glädje, närhet. Vi får ta emot ur Guds hand, små underverk, små ljusglimtar, nära som Guds Ande över vår vardag. Kanske fick jag uppleva det, nu. Där, utanför ICA Maxi, med människor vars namn jag inte vet, men vars livsglädje och blick nu är för evigt etsade i mitt inre.

Charlotte Frycklund