Det var en gång en ung man vars liv blev väldigt mycket bättre när han som tioåring fick glasögon. Han hade kämpat länge, men när glasögonen sattes på hans näsrygg var det som att allt blev tydligt.
Det första som hände var att hans småmuskler runt ögonen slappnade av – han hade inte ens vetat om att de var spända. Sedan märkte han att allt runt omkring honom syntes så tydligt. Han kunde läsa skyltar utan problem, se människor han kände igen på andra sidan gatan. Han vinkade förtjust, fick en vinkning tillbaka.
Detta var något alldeles speciellt, detta, att plötsligt se, vara en del av allt som hände runt omkring honom.
Och från denna dag förändrades den unge mannens liv. Han, som varit känd för att inte lägga märke till särskilt mycket, blev en sådan som såg, hälsade, mötte. Han var med. Han var viktig. Han hade vänner!
Denna dag blev så stor i den unge mannens liv att han bestämde sig för att bli optiker. Han ville hjälpa andra att se klart.
Och så kom den dagen, den stora dagen, när utbildningen var klar. Han stod där, i sin egen butik, mästare i sitt eget skrå, kung i sitt eget land. (Det här är en saga, så han fick med en gång sin egen butik.) NU skulle han äntligen kunna börja med det som han mest av allt ville: Sprida seendets gåva.
Han började med sig själv. Noggrant mätte han alla aspekter av sin egen syn. Med en perfektion som hade att göra med decimaler av millimeter förberedde han de perfekta glasen till sig själv. De förbereddes med all tänkbar behandling, så att de kunde stå emot allt, aldrig repas, aldrig reflektera. Och när de kom var de perfektare än vad ögonen ens kunde uppfatta. Nu kunde han se dunen på en fjäder på en fågel ett kvarter bort.
Han började tvivla på att någon någonsin kunde åstadkomma något bättre, något vassare verktyg för synen. Han funderade och grubblade. Men beslutet var redan fattat inom honom. Han visste vad han skulle göra. Något mycket bättre än att sälja glasögon: han skulle använda den superkraft han skaffat sig.
Han gick ut ur butiken. Det var länge sedan han förundrat sig över att han kände igen människor tvärsöver gatan. Nu ställde han sig vid övergångsstället och började beskriva gatan för dem som kom förbi. Detaljer, färger, viktiga saker att se. Han gick vidare, ständigt undervisande om vad han såg. Han begav sig till den lilla stadens vackraste utsiktspunkt. Med sina fina glasögon kunde han se ådrorna på bladen i träden flera kilometer bort. Han beskrev noggrant för människorna som stod vid utsiktstornet. Han gjorde allt, kort sagt, för att sprida allt det fina han själv såg till de andra, de som såg sämre än vad han gjorde.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
För så gör man väl bara i sagorna? Så blir det väl inte i verkligheten?
Vi som har kommit fram till något stort, något viktigt, om världen och verkligheten – vi berättar väl inte bara om vår egen synpunkt? Visst använder vi den begåvning Gud har givit oss, till att ge varandra glasögon? Självklart gör vi så.
Allt annat är bara sagor.
Charlotte Frycklund, präst
Lämna ett svar