Häromdagen läste jag en klok sak i flödet på den stora sociala mediejätten. Ja, det händer ju, rätt ofta, att en råkar på klokskaper där, mitt bland fånigheter och fake news och semesterbilder. I alla fall var det en förälder som skrev att hennes tonårsbarn ofta kom och klagade över diverse saker till henne, och nu hade hon börjat fråga: ”Vill du att jag gör någonting åt det, ger dig råd eller bara lyssnar?”
I nio av tio fall behövde ungdomarna bara någon som lyssnade. Frågan hade hjälpt både förälder och tonåringar att kunna formulera vad som behövdes, och kunna hjälpa på rätt sätt. Det kan tyckas vara självklart att ställa en sådan fråga, eller att förstå att lyssnandet är viktigast, men jag har funnit att jag, i liknande situationer, och trots den vetskapen, ofta ändå hamnar i rådgivning. För det känns skönt att liksom göra något. Jag sparade tonårsmammans inlägg, och tänker skriva ner det för att påminna mig själv. I nio av tio fall behövs någon som lyssnar.
När jag läser om Petrus på förklaringsberget, kommer den där frågan tillbaka. Jag känner så väl igen mig i Petrus reaktion. Han vill så gärna göra något. Att vilja vara en del, att få vara till hjälp, att få vara behövd är ett starkt behov hos oss, och när vi inte riktigt förstår vår del i det som händer blir vi lätt klumpiga och rusar på. Som det står i texten: ”Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna.” När en inte vet vad en ska säga, av rädsla eller förvirring eller osäkerhet, då blir det lätt så att en vill göra något istället. Bygga hyddor, till exempel. Och då får Gud själv påminna Petrus om att stanna upp och lyssna.
Jag har skrattat åt Petrus så många gånger. På det där sättet en skrattar åt det som kommer lite för nära, det som egentligen handlar om en själv.
Men samtidigt kanske Petrus ändå är något på spåren. Kanske är det så att omsorg och själavård kommer i fysisk form lika mycket som i ord. Att lyssna behöver inte utesluta att göra, och ganska ofta är båda bättre än att prata. Och troligtvis är det så att vi alla är så olika funtade att vi är bra på olika saker, och behöver olika saker. Men få av oss förstår instinktivt vad en annan behöver. Till och med Jesus frågade ofta, och människor fick formulera sin längtan och sitt behov innan han gjorde något. Jesus lyssnade oftast först, och handlade sedan.
För mig blir det en viktig livsläxa: att lyssna först. Fråga vad den andra behöver. Och att lära mig att formulera vad jag behöver. På det sättet kan jag hjälpa, och hjälpa andra att hjälpa mig. För om det finns någonting vi alla behöver, trots våra olikheter, så är det andra människor, och ett sammanhang där hoppet kan få leva och växa. Jag vill kalla det ett förklaringsberg, helt enkelt. En plats där jag och du får vara i Guds närhet, där vi kan förstå eller ana vår plats i universum, där vi får lyssna och bidra. För mig finns det förklaringsberget i min församling, och ute i naturen tillsammans med de jag älskar. Var finns ditt?
Lämna ett svar