Om du hade varit här

”Om du hade varit här hade inte min bror dött.”
Martas ögon var djupa brunnar av smärta när hon såg på Jesus. Varför? Varför lät han det hända, utan att göra något?

”Ta hand om dig!”
Hon lägger långsamt på telefonluren. Det enda hon kan göra just nu är att ringa till morfar. Social distansering och smittskyddregler gör att hon inte längre kan åka och besöka. Det känns som att hon är maktlös. Men hon ringer honom ofta och pratar. Försöker bryta isoleringen. Det känns bra, hon gör något, även om det är alldeles för lite.

”Hur går det?”
Uppkopplingen är skakig. Men på den fladdrande dataskärmen ser han i alla fall sina vänner från Tanzania. De pratar om månaderna han var där som volontär och hjälpte till. Han frågar om andra vänner som han lärde känna. Hur det går för dem och deras familjer.
”Hur mår Amiri? Hur går det för honom?”
De andra blir tysta. Tittar bort.
Så säger Adin.
”Amiri dog förra veckan.”

Man vill hjälpa till.
Göra något!

Men ibland känner man sig bara så maktlös. Jag har inte kunskaperna. Jag kan inte gå in på sjukhuset och rädda människors liv. Inte ens om det är den jag älskar. Utan jag måste ta ett steg tillbaka och lita på att läkare och sjuksköterskor gör sitt jobb.
Eller så är jag för långt borta. Den jag vill hjälpa bor i ett annat land. Eller kanske bara i nästa stad. Men isolering och social distansering gör att jag inte får eller kan åka dit.
Frustrationen och maktlösheten river i mig.
Jag vill ju göra något!

Jesus mötte Lasaros systrar som precis förlorat sin bror. Anklagande tittar de på honom och säger: ”Om du hade varit här hade inte min bror dött”
Undrar vad han tänkte? Vad han kände?
I Bibeln står det att han blev ledsen. Kanske var han till och med frustrerad över att komma försent?
Jesus uppväckte Lasaros från det döda. Han är ju trots allt Guds son. Då kan man göra sådana saker.

Men sedan, efter uppståndelsen och himmelsfärden. Då måste till och med Jesus lita på att andra, att vi, gör det som han sagt åt oss att göra. Han måste hjälpa till ”på avstånd” liksom.
Precis som jag måste göra just nu. Försöka hjälpa till på avstånd.

Jag kan inte gå in på sjukhuset och börja rädda liv. Men jag kan stötta och hjälpa läkare och sjuksköterskor på det sätt jag kan. Genom att stanna hemma. Genom att följa de råd som ges.

Jag kan inte åka till mina närmaste på grund av social distansering. Men jag kan ringa och prata med dem. Jag kan hjälpa mina äldre att beställa mat via nätet.

Jag kan inte åka ner till de värst drabbade länderna och hjälpa till på flyktingförläggningar och i byarna. Men jag kan skänka pengar till organisationer som har folk på plats. Som har uppbyggda nätverk och vet var hjälpen gör mest nytta.

Därför håller jag avstånd och försöker jobba hemifrån.
Därför hjälper jag min församling på det sätt jag kan.
Därför kommer jag den här söndagen ge min kollekt till Act.
De hjälper där jag inte kan. De finns där vi inte kan vara.
Och Jesus kärlek får bära oss alla dit vi inte själva kan gå.