Har du upplevt kaos någon gång? Alltså riktigt fullskaligt kaos? Inte det där vardagliga kaoset som ett stökigt skrivbord, borttappade nycklar eller att glömma telefonen hemma. Det där kaoset som är något helt annat. Den där stunden när taket läcker in, morgonen när din älskade ligger i respirator, kvällen när du är vilse på en plats där ingen talar ditt språk. När du för en stund tappar kontrollen.
Kaos. Hur reagerar du? Blir du självsäker? Förtvivlad? Målfokuserad? Kontaktsökande? Uppskattar du att hamna i situationer där du inte varit förut?
Jag funderar på hur det egentligen var vid pingsten, ja, och jag föreställer mig att många av dem upplevde det som kaos. Alla var där. Det är det första vi får höra, att när pingstdagen kom så var alla där.
Vem hade du varit i skaran? Var i rummet hade du varit? Längst väggarna? Bredvid en nära vän? Hade du minglat runt som ett proffs? Kanske spelar det ingen roll vem du är eller var du befinner dig när pingstundret sker. När du står där bland alla människor och ett dån olikt allt du någonsin hört fyller rummet. Det är dånet av en stormvind som fyller hela huset. Det är ingen stilla gudsvind som drar förbi, du hör inget annat än dånet. Vad är det som händer? Det är öronbedövande. Är detta den sista dagen? Kommer Jesus tillbaka nu?
Dånet lägger sig, du känner i öronen hur tystnaden kommer och så plötsligt: Kaoset tar en ny gestalt och du hör ditt eget språk talas. Helt plötsligt skingras kaosmakternas övertag och du berörs på djupet. Någon talar med dig på ett nytt sätt och samtidigt hör du dig själv tala med ord som du inte känner.
Alla var där. Du var där. Den Helige Ande är här, just såsom Jesus lovat, och kommer med ett dån olikt världens alla ljud. Du hör inget annat, och sen hör du det befriande budskapet: Du hör hemma här. Du får plats här. Det finns någon som talar med dig på ditt eget språk.
Med ett osynligt band sammanfogas människorna där. Alla sammanfogas utan att ha valt varandra eller utan att ha förtjänat det. Hjärta till hjärta, med start i kaos. Den levande Guden skapar – en kyrka – en gemenskap – något nytt.
Ibland kallas pingsten för Kyrkans födelsedag men visst verkar det ha varit en märklig födelsedag? Olikt alla fester jag varit på. Samtidigt är det en fest som ännu inte slutat och som egentligen är något helt annat än en fest. Det är ett under som sker varje gång en ny person fogas till skaran.
Den helige Ande verkar än idag och fortsätter att med sitt band sammanfoga människa till människa. Fridens band kommer från Gud, och gör främlingar till syskon, gör alla till ett vi. Det band som aldrig lämnar en människa i kaos, utan kallar henne tillbaka till Gud.
Pingsten påminner oss om att det alltid finns en motsats till kaos. Gud är med oss i oron, under taket, vid vår älskades sjukhussäng, när vi är vilse. Gud är där. Anden talar och säger: Du hör hemma här, du är aldrig ensam mer.
Lämna ett svar