Min farfar var en man som inte hade så mycket till övers för kyrkan eller religionen har jag fått höra. Min farmors bror, Olle, som hon stod mycket nära, var först pastor i Missionskyrkan och senare präst i Svenska kyrkan, så min farfar kom inte undan religionen eller kyrkan. Det berättas att min farfar en gång på 60-talet sa till sin svåger ”Du är ju inte som de andra prästerna, du är ju som folk är mest”.
Drygt 40 år senare satt jag i Olles kök, han berättade för mig om min farfar, och hur han hade svarat honom ”Om jag inte åtminstone försöker leva som jag predikar, då kan jag lika gärna vara tyst och gå hem”.
Varje gång jag skriver en predikan hör jag Olles ord i bakhuvudet. Varje gång jag pratar tro med konfirmanderna, varje gång jag försöker prata tro med någon överhuvudtaget, så finns Olles ord i mitt bakhuvud. Det har aldrig handlat om att förenkla, eller göra tron varken mindre eller större än vad den är, det handlar bara om vilket språk vi använder för att tala om Gud.
Det Olle lärde mig vid sitt köksbord var att det inte krävs några särskilda ord för att prata om Gud, de vardagliga räcker bra. De stora, fina orden som kyrkan genom tiderna har använt behövs inte alltid. Det går att använda språket så att var och en kan vara med och prata om Gud. Ingen ska behöva vara rädd för att sakna tillräckligt stora eller tillräckligt vackra ord. Snarare tvärtom – det är när jag talar från mitt hjärta som jag talar sant om vem Gud är för mig och vad Gud har gjort i mitt liv. Så om det är så att vi kan tala om Gud med våra vanliga ord, så kanske det också är så att Gud dyker upp i våra vanliga liv – fast vi inte ser det.
Ibland tror jag att vi förväntar oss att Gud kommer med buller och bång, precis som på många ställen i Bibeln. På pingsten skakade hela huset där lärjungarna satt när Anden kom, när Mose fick stentavlorna på Sinai var det också storm, och när Jesus döptes kom Anden ner ur himlen som en duva. Tydligt och klart. Men i Bibeln finns också andra berättelser om hur Gud visar sig i drömmar, i stillheten och i mellanmänsklig kärlek. Inget av det är så ovanligt, det är samma gamla vanliga kärlek, samma gamla vanliga vänlighet mot medmänniskan.
Ändå är det ett under, att Gud använder oss vanliga små människor och låter oss får vara en del av det Gud gör i världen. Vi får vara Guds händer och fötter i vår vardag, och genom att vara det berättar vi också något om vem Gud är.
Vardagens handlingar säger ibland mer än ord, de liksom hörs mellan orden. De kan vara så vanliga att vi själva inte märker det. I det vanliga finns det plats för det ovanliga, för undret. Det är där, i vardagen vi ska leva vår tro, prata om den ibland och berätta om var jag ser Gud i mitt liv.
Lämna ett svar