”Alla har syndat och gått miste om härlighetens hos Gud” står det. Jag stannar upp i texten: ”Alla har gått miste.” Jag läser mer: ”här görs ingen åtskillnad… vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting.” Jag anar något viktigt i orden.
”Alla har alltså förlorat när de försökt gå på härlighetens väg”, tänker jag. ”Förlorat stoltheten… ” I tanken ser jag en rutschkana framför mig. Jag ser mig själv när jag var barn och försökte ta mig upp på själva kanan. Jag klättrade och drog mig upp längs kanten. Så misslyckades jag och åkte ner. Jag provade igen och igen, men jag kom aldrig hela vägen upp.
Kanske är det som med rutschkaneklättringen när jag tror att allt handlar om min egen självtillräcklighet, stolthet, tron att jag vet och alltid måste göra rätt? Och när det inte räcker så försöker jag ännu mer och ännu mer. Men jag når aldrig fram. Jag gör så många fel. Jag blir tröttare och tröttare och kasar ner snabbare i stället.
Men kanske är det då i misslyckandet som jag kan se att Jesus sitter nere vi kanten av rutschkanan. Han säger: ”Sätt dig ner.” ”Ja men, det går ju inte. Jag har misslyckats. Jag har inte hjälpt människor. Inte gjort tillräckligt. Gjort en massa fel. Och jag har nog skadat någon också.” Och då ser Jesus på mig med mild blick och säger: ”Du vill vara en god människa, va? Du vill göra mycket? För att du vill hjälpa? Leva kristet? Du vill inte göra någon illa?” Jag svarar: ”Ja, nej precis.”
”Det är fint. Skriv det du lyckats med på den här lappen.” Han ger mig en lapp. Jag skriver. Det blir inte så värst många saker så jag skäms lite. Men ändå, det känns som ett litet CV. Jag lämnar fram lappen. Till min besvikelse säger Jesus utan att ens titta på den: ”Släng lappen i papperskorgen.” Jag vill protestera men jag gör som han säger, går till papperskorgen och slänger den. ”Sätt dig här igen”, fortsätter Jesus, ”Jag älskar dig!” ” Men”, säger jag, ”varför bryr dig inte om de bra sakerna jag har gjort?” Och med lite lägre skakig röst: ”Och alla mina misslyckanden?” Jesus upprepar: ”Jag älskar dig”. ”Ja men det går ju inte alls.” Jesus: ”Varför inte?”
Sedan sa han: ”Minns du när din goda vän berättade för dig att hon är transkvinna? Hur du förut hade trott att du visste precis vad du skulle säga om någon berättade något sådant för dig? Du hade ju hört många berättelser av transpersoner på olika sätt, så du trodde du kunde det där? ”Ja.” Minns du att du kände det som att du fått en stor fin glaskula av extra tunt glas i famnen? Minns du hur rädd du var för att tappa den, att du skulle säga fel? Minns du hur alla de kloka orden plötsligt var borta? Hur du liksom trevade dig fram? För att du såg hur sårbar din vän plötsligt var? Du sa att du upplevde det som att hon nästan kröp ihop som ett oroligt barn? Vad gjorde du då för klokhet och god gärning? ”Jag vet inte…. Ingenting. Jag famlade efter ord och minns inte vad jag sa.’” ”Men det gick ändå bra?” ”Ja, det gjorde det.”
Jesus fortsatte: ”Det handlar om kärlek. När ska du förstå det?”
Lämna ett svar