Varje kväll på konfalägret vittjade jag ”prästfrågelådan”. Det var lite av en högtidsstund, där när middagen började närma sig sitt slut, och jag ställde mig upp och plockade en fråga. Varje år återkom frågorna om alkohol, om tankarna kring relationer, om vilken musik jag lyssnar på. Nästan alla frågorna kom från en uppfattning om att präster, och kristna i allmänhet, är en annan slags människor. Inte som folk är mest.
Det blev många skratt. Jag berättade dråpliga historier från min ungdom, andra ledare delade med sig av sina berättelser. Och någonting hände i det där delandet. Vi kom närmare varandra. Och jag tror ungdomarna fick med sig detta: kristna var inte särskilt annorlunda, med starkare karaktär och mer gammeldags musiksmak än andra.
Det kanske inte var det här Jesus menade när han säger att vi ska ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren, och åt Gud det som tillhör Gud. Men jag tänker att det har med det att göra. Som kristen är jag kallad till att tänka på andra, älska Gud och min medmänniska,vara någon slags tecken på Guds kärlek och närvaro i världen.
Den här världen är inte utanför Guds kärlek. Ibland lockar den oss att dansa en hel natt, eller till att välja uteserveringen i kvällssolen istället för kvällsmässan, och det är inte nödvändigtvis fel. Vi lever i världen, men inte av världen, säger man ibland, och det handlar om åt vilket håll vi riktar vår tacksamhet, och om vem som får vår tillbedjan. Om anledningarna till vårt handlande. Är mellandagsrean viktig för mig för att jag vill ha ännu en billig tröja till min gigantiska hög med billiga tröjor, och därför väljer jag att låta bli att tänka på hur den har tillverkats eller att jag står i kö just när klockorna ringer in till högmässa? Eller är den viktig för att det är det enda sätt som jag kan se till att mina barn får vinteroveraller som inte är tre storlekar för små, och juldagen är den enda dagen som jag inte jobbar? För vem gör jag vad jag gör, och vem betalar? Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren, men inte mer. Och ge åt andra, och därigenom Gud, det som de behöver.
Det är länge sedan jag svarade på frågorna i prästfrågelådan. Musiken jag lyssnar på numera skulle ingen av konfirmanderna känna igen, och om de skulle lyssna skulle den placera mig tryggt i facket ”gammal”.
Men grundfrågan: ”Hur är en kristen?”, den slutar inte utmana. För visst kan vi säga att vi är som folk är mest, men det är en sanning med modifikation. Gud vill någonting med våra liv. Och det handlar inte om huruvida vi dricker vin eller inte, eller dansar eller inte, eller om vi lever med någon utan att gifta oss.
Det handlar om något större: vad som hör till Gud, och hur vi visar Guds vilja i våra liv. Dansa och njut av det liv du fått, och tacka Gud för glädjen och förmågan, och dela med dig av det du har så att glädjen kan spridas.
Lämna ett svar