Vem kan vara emot oss?
Jag var på praktik som en del av prästutbildningen. Jag tänkte att jag nog hade förstått en del om tron och livet. ”Förbered en andakt”, sa min handledare. ”Javisst” sa jag och förberedde en andakt med ord ur Romarbrevet.
”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han…”. Jag avbröts av en röst från sista raden, jag såg inte först vem som talade. ”Djävulen” sa rösten. ”Djävulen och alla hans makter är mot oss”. Jag vacklade till som om någon sa ett namn som inte fick nämnas.
Jag stannade upp i stunden, drabbades av några sekunders stress och frågade sen ”vill du utveckla?”. Personen skakade på huvudet och sa: ”Nej, jag ville svara på din fråga”.
Prövningens stund infann sig där i kapellet och vi fick stanna upp inför Frestaren, Satan, Djävulen – inför ondskan. Flera delade upplevelsen av att ha mött onda makter i vår värld och att det inte var så enkelt som att säga att om Gud är för oss då klarar vi allt. Inget den förmiddagen blev som jag hade tänkt, men det blev kanske som det skulle.
När vår värld står i brand, med krig och ondska bara runt knuten är det lätt att våra tankar vandrar till frågor om prövning, om ondska. Varför ska vi behöva vara med om det här?
Hur kan vi tro att Gud är med oss när bomber faller så nära oss? Hur kan Gud utsätta oss för detta? Hur kan vi tro att Gud är med när ondskan känns så mycket närmare?
I denna söndags text kallar Jesus sin vän Petrus för Satan. ”Håll dig på din plats, Satan.” Hårda ord säger han till sin vän när Petrus säger att Jesus inte behöver dö. Jesus vet vad som ska hända och vad det kommer innebära. Med skarp röst förmanar han sin vän, och säger att detta är inte din sak. Det är inte du, utan det är den naiva ondskan som talar.
Petrus kan inte förändra detta, hur mycket du än vill. Det enda han kan förändra är vad han gör i det som sker. Blir han någon som sprider frid eller någon som blir likgiltig och arg på det som sker?
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud. Det är enkla ord, men en radikal livshållning. Jesus kallar Petrus till den, men också dig och mig.
Låt inte ondskan, synden, få makten över dig – ha istället kärleken över allt annat. Att älska världen och alla som bor i den är det bästa vi kan göra oavsett hur världen är. Oavsett vad som sker omkring oss kan vi söka att sprida frid och kärlek, inte splittring och hat. Det är inte lätt, men uppriktig kärlek är sällan det.
Hur kan vi tro att Gud är med oss när bomber faller så nära? Svaret är att vi behöver tron, för däri hittar vi också hopp. Vi behöver tro att vi inte står själva. Vi behöver våga lita på att ingen enda av oss är övergiven och lämnad i mörker och ondskan.
Min tanke vandrar ofta tillbaka till den där stunden i kapellet. En påminnelse om ondskans närvaro i våra liv och en stilla påminnelse om vem som alltid är närmre. Vi tror på en Gud som är större än ondskan, större än vår oro, som aldrig är långt borta utan nära. Lika nära som vårt eget hjärta.
Gud är för oss – det är vårt hopp.
Lämna ett svar