Har du varit i ett sammanhang någon gång när du känt att du inte passar in? Där ingen är som du? Det har jag. Ganska många gånger när jag tänker efter.
Som den där gången jag valde att konfirmera mig, eller ja, min mamma bestämde att jag skulle göra det och jag accepterade det motvilligt. Jag var väldigt blyg och vågade knappt öppna munnen bland andra människor men det blev ändå konfirmation.
På drarrande ben gick jag till den första träffen i den kubliknande tegelkyrkan. Jag öppnade med försiktig hand dörren och klev in. Benen bar mig knappt men jag vågade mig in. I församlingshemmet fanns det redan några andra ungdomar och en pedagog såg när jag klev in. ”Hej”, sa hon, uppriktigt och glatt, ”vad roligt att du är här!”
Kvällen fortlöpte och vi gjorde en massa saker. Jag minns inte detaljerna, men att hon sa att det var roligt att jag var där – det glömmer jag aldrig.
Med enkla ord berättade pedagogen att jag fick plats, jag som knappt vågade ta någon plats eller prata med henne fick vara med i gruppen.
I efterhand inser jag att hon, med enkla ord, öppnade gemenskapen för mig och idag darrar mina ben sällan när jag står vid dörren. Istället försöker jag att göra som hon, att välkomna den som kommer och särskilt den som kommer på darrande ben.
Den kommande söndagens texter handlar om enhet, ett svårt ord men samtidigt något som vi verkligen behöver. Enhet förväxlas lätt med enhetlighet, ett ord som handlar mer om att inte blanda stilar vid inredning, eller att kören bestämmer sig för att ha en viss färg på konsert.
Med enheten är det något annat, det handlar om att bygga en djupare gemenskap som inte bygger på det yttre, inte i åsikter eller något vi kan göra utan något som vi är: Jesu lärjungar. Den där kvällen bjöd pedagogen in mig i den gemenskapen. Hon visade för mig att jag fick plats precis som jag är.
För så är det med sann enhet, där ryms vi alla med våra darrande ben, egenheter, gåvor och utmaningar. Hur gör vi för att nå dit? Jag tror att pedagogen har något att lära oss. Med glädje, nyfikenhet och välkomnade kommer vi långt.
Just denna vecka kan det vara din utmaning och du kan ta den på flera olika sätt. Antingen försöker du att bjuda in en ny människa i gemenskap eller så fördjupar du kontakten med någon. Eller är det kanske du som behöver öppna dörren in till den kristna gemenskapen? Likt mig kliva fram till porten, glänta på den och hoppas på att bli mött.
Vem vet vad som döljer sig därinne? För mig blev det starten på ett liv i församlingens gemenskap och det började med enkla ord som jag sen dess burit med mig. Vad roligt att jag är här! Det är en glädje att nu vara den som får säga så till den som kommer.
Jag hoppas att du får höra just ett sådant tilltal. Att du får höra att du gör skillnad i gemenskapen, för det gör du verkligen, precis som du är. Har ingen sagt det till dig på länge, vet då att Gud ständigt tänker på dig i glädje – och utan dig, ja, då är enheten något annat.
Lämna ett svar