Mina barn brukar rida ibland på en gård i skogen. Det är inte särskilt bekanta trakter för mig, jag brukar springa en runda medan barnen rider. Nu har jag börjat lära mig hitta i däromkring. Senaste gången sprang jag åt ett nytt håll och plötsligt sprang jag på… en kyrka? Det visade sig att stenhögen jag passerade i själva verket var kyrkoruinen till Mussla medeltida kyrka som nu stod kvar med meterhöga väggar. Jag tittade i min kart-app och såg att det också skulle finnas en källa i närheten: ”trefaldighetskälla”. Jag tittade efter stigar in mot källan men hann inte leta upp den denna gång. Det får bli i framtiden.
I all enkelhet var det ett starkt möte med historien. Jag vet inte mer om Mussla kyrka än det som stod på skylten vid vägen men jag vet att det är vanligt att gamla kyrkor och källor ligger nära varandra. Namnet på källan antyder att den sågs som en helig källa. Kanske var det just för att den rann upp där som man byggde kyrkan där man gjorde?
För mig är varje källa en slags helig plats. Det känns lite som vad de gamla kelterna kallade för ”tunna platser”. Platser där det är nära mellan himmel och jord. Där det synliga och det osynliga möts. Rent konkret är det ju så att vid en källa rinner det upp vatten ur underjorden och blir synligt för oss. Vatten som allt levande behöver.
Den kristna tron säger att Gud är källan till allt. Allt liv har sitt ursprung i Guds dolda djup. Gud själv är bortom vår fattningsförmåga men vi tar hela tiden del av Guds gåvor som upprätthåller världen.
Jesus själv liknar sig vid en källa. Han sa: ”Är någon törstig så kom till mig och drick” och menade att han kan släcka vår djupaste törst och längtan. Vi kan ha många sorters törst i livet. Den verkligt djupa törsten kan vi bara släcka genom att komma till honom som är vårt ursprung.
Det fanns inte någon dopfunt kvar i Mussla kyrkoruin. En gång måste det förstås ha funnits det för annars kan man ju inte fira dop. Där fanns i så fall en annan slags källa för musslaborna. Ordet ”funt” betyder nämligen just ”källa”.
Jag tänkte på att de människor som på medeltiden firade sin gudstjänst här faktiskt döpts med samma dop som jag som lever nu. Och kanske också som du som läser detta?
Någon bar oss till livets källa. Där lästes Jesus löfte om att han är med oss alla dagar till tidens slut. Vi kanske var för små för att höra men kanske kunde vi ändå förstå på något sätt att Gud är även vår Gud. Som vi får vända oss till med allt i våra liv. Livets källas vatten är till även för oss. Vi får se till att dricka av dess vatten varje dag så att vi slipper törsta.
Nästa gång ska jag leta upp den där källan i skogen.
Lämna ett svar