Det är dags för välling. Hög tid, meddelar mitt barn, så jag värmer vatten och måttar pulver, plockar fram attitaljer. Oftast blir vattnet för varmt, då måste jag kyla ner med lite kallvatten. Blir det för kallt får jag garanterat veta det. Och är det för ljummet blir beställningen stående. Ljummen välling är ingen höjdare. Tycker varken jag eller mitt snart 2-åriga barn.
Hen är duktig på att visa mig skillnaden på kall och varm, av och på, fram och tillbaka, ut och in, glädje och sorg, ilska och likgiltighet. Men det är ytterst sällan jag ser hens humör eller handlingar som ljumma. Det är antingen eller. Som sig bör när man är två år och just upptäckt ett kryddmått av de äventyr som livet erbjuder.
Samtidigt går jag bredvid hen och känner mig alldeles för ljummen. Loj, ointresserad, passiv. För livets litervisa äventyr har gjort mig sådan. Men hela min kropp, själ, hjärta och ande längtar infernaliskt efter det koncentrerade engagemang och uppslukande intresse som min tvåårings.
Visst, det handlar om ens egen inställning. Eller, gör det det? Har barnet en särskild inställning för att se, höra, smaka, lukta på, intressera sig för det hen gör just nu? Eller är det en medfödd talang som vi, medvetet eller omedvetet, utvecklar – eller inte?
Jag tror på det sistnämnda. Och jag tror att det finns mängder av aspekter i våra liv som kan få talangen att växa – eller vissna. Om jag lägger mitt liv som en tidslinje kan jag lätt se var det funnits växtmån för detta och under vilka tider talangen legat som ett djupt begravet frö i minusgrader.
För, engagemang och intresse är självutlämnande och därmed lite farligt. Jag riskerar att bli bedömd om jag visar mig älska något (eller för den delen, någon).
I mitt fall älskar jag Jesus. Och det är ganska svårt att göra det öppet idag, tyvärr. Det finns så många konstruerade föreställningar om vad det innebär att göra det, att vara kristen. Att om jag skulle vara varm nog att säga just de orden framför er skulle ni nog få varsin bild av vem jag var. Och sannolikt är jag inte ens lik dem.
Att vara ljummen, enligt Uppenbarelseboken, är alltså just den sitsen som vi lätt hamnar i. Vi vågar inte stå upp, stå fast, stå kvar vid vår innersta längtan; all vår nyfikenhet, intresse och engagemang – för gör vi det kanske vi inte är lika välkomna i de sammanhang vi tillhör, längre.
Jag önskar att jag vågade vara varm, att kyrkor och församlingar fick vara platser där vi fick träna upp vårt mod i att vara varma; att stå upp, fast och kvar vid den andliga längtan jag tror att de flesta av oss har – utan att för den skull mena att den som ser det annorlunda än jag är fel ute.
Men att nyfikenhet, intresse och engagemang kunde få råda. DET skulle vara en stor del av kampen mot ondskan; mot likgiltigheten, ointresset, oengagemanget, axelryckningarna, de himlande ögonen, de djupa suckarna och den ansträngda normativiteten.
Jag ler mot två-åringen. Testar vällingens temperatur. Perfekt. Den värmen fyller sin funktion.
Lämna ett svar