Han visste inte varför det aldrig hade blivit av när han var liten. Varför han aldrig blev döpt som bebis.
Han anade kanske svaret, men hade aldrig velat fråga.
När det var dags för konfirmation hade han tyckte det var så genant att han inte var döpt så han lät bli att gå. Hans mamma hade sagt att han kunde döpas på lägret. Hon förstod inte att det var det mest pinsamma han någonsin kunde tänka sig. Så han spelade tuff. Sa att det var bara mesar som konfirmerade sig och att det bara var för presenternas skull.
Efter det så kom aldrig frågan upp igen.
Men längtan fanns där.
Det kändes som att han saknade något. En pusselbit, eller kanske snarare ett märke? Han visste inte riktigt. Något som visade att han hörde till. Att han var en del av, en del av något större.
Det var väl inte så att han sprang till kyrkan var och varannan söndag direkt. Nej han gick väl dit bara vid speciella tillfällen som Första advent, jul, skolavslutningar och så vidare. Inte ville han väl kalla sig direkt religiös heller. Men, han trodde på Något. Att det fanns något mer, något större. Han visste bara inte vad. Men kanske var dopet en nyckel dit?
Åren gick. Han gick ur skolan, skaffade sig en utbildning, fick jobb. Blev kär, lyckligtvis i någon som också blev kär i honom, och de fick ett barn. Nu var de en liten familj. Och det var ingen diskussion, den nya familjemedlemmen skulle självklart döpas. Vid dopsamtalet hade prästen sagt lite skämtsamt när han tittade på blanketten att de kanske skulle göra ett dubbeldop och döpa pappa samtidigt. Han hade skrattat bort det och sagt att den här gången var det Melvin som skulle stå i centrum.
Men något hade väckts i honom. Var det möjligt? Kunde han, vuxna karln, familjefar och allt, döpas som ett litet barn?
Nu stod han här, utanför kyrkan. Nervös som en tonåring på sin första dejt.
Han hade tagit kontakt med prästen någon månad efter Melvins dop. Frågat om han hade skämtat eller om man faktiskt kunde döpas trots att man var vuxen?
Prästen hade sagt att det gick alldeles utmärk. Att det är till och med vanligare än man tror med så kallade vuxendop. Sedan hade han med ett lite klurigt leende påpekat att Jesus själv döptes först när han var i 30-års åldern, så något större problem borde det ju inte vara. Han hade fått en inbjudan till en samtalsgrupp som träffades regelbundet och pratade om tro och liv. Katekumenat hade prästen kallat det. Själv hade han tyckt det var skönt att få prata om de här frågorna tillsammans med andra i en grupp där ingen försökte göra narr av eller skämta bort det som det så lätt blev på jobbet eller i kompisgänget. De var inte så många i gruppen och han var vare sig äldst eller yngst. Han var lite nervös första gången. Trillade in i gamla vanor där tävlingsinstinkten tog över. Men efter några gånger hade han slutat jämföra sig med de andra. Istället var det skönt att höra att de också funderade på samma frågor som han gjorde.
Han vände sig om och öppnade dörren in till kyrkan och gick in.
Det var dags att äntligen bli döpt. Ta steget som han längtat så länge efter att få göra. Han förväntade sig inte att det skulle bli några stora förändringar. Han skulle fortfarande vara sig själv. Samma person. Men att Gud skulle vara med honom, mer påtagligt liksom. Han skrattade till lite för sig själv när han kom ihåg att detta var kyrkan han en gång skulle ha konfirmerats i. Cirkeln var på något sätt sluten.
Det var bara han, prästen och vaktmästaren där. Inga släktingar och vänner. Ingen familj och stor fest. Ändå kände han stundens allvar och högtidlighet.
Det var så han ville ha det. Detta var ingen uppvisning. Inget välkomnande av en ny familjemedlem eller liknande. Detta var något mellan honom och Gud.
Lämna ett svar