Hej Månadens medlem, skulle du kunna presentera dig för oss?

Jag är son till två konstnärer, född i ett klassamarbete. Pappa kom från en borgerlig familj i Finland, mamma från arbetarklass i Jämtland. Liksom många andra intellektuella i min generation är jag präglad av sextio- och sjuttiotalens kollektiva rörelser. Motståndet mot USA:s krig i Vietnam var min politiska skola. Där började jag skriva. Senare var jag deltidare och behovsanställd i många år på ett frukt- och grönsakslager i Stockholm. Jag rullade pall som de andra, jag jagade order, rader och ton på ackordet. Det gjorde mig inte till arbetare. Jag kunde närsomhelst kliva av, jag hade ett liv och ett skrivande vid sidan om. Men utan de fjorton åren på lagret hade jag inte skrivit det jag skriver idag. De präglar inte bara innehållet i mina böcker. Om jag fullföljt mina universitetsstudier och gjort akademisk karriär hade också mitt sätt att skriva varit ett annat.

Vad utmärker dina böcker?

Kanske kan man kalla dem resonerande reportage. Jag analyserar mig fram genom collage av intervjuer, egna erfarenheter och uppgifter ur böcker och tidningar. Jag försöker förmedla en klarare bild av samhället. Men jag tuggar inte teser. Orden ska leva.

Vilken av dina böcker har störst betydelse för dig?

I Kapitalet.se angrep jag föreställningen att vi lämnat den industriella kapitalismen för att kliva in i ett postindustriellt kunskapssamhälle. Detta epokskifte är fortfarande ett axiom i samhällsdebatten. Jag tecknade mytens historia, visade hur ledarna för de största företagen gjort bruk av den och sökte mig från ideologin ner i produktionen. Där var det löpande bandet, som politiker, akademiker och samhällsdebattörer mönstrat ut, i själva verket på väg att ta över på nya arbetsplatser. Det löpte snabbare än förut på verkstäderna, och med leveranser just-in-time och planerad underbemanning sträcktes det ut över globala produktionskedjor. Till och med i tjänstesektorn blev anställda underkastade det löpande bandets disciplin.

2001, när boken kom ut, hade utvecklingen just skjutit fart i Sverige. Idag har den gått mycket längre, och följderna har skildrats i många reportageböcker och nyhetsinslag, men myten om det postindustriella samhället, framdrivet av ny teknik, lever kvar i det allmänna medvetandet.

Kapitalet.se rörde om. Ungdomar som samlat sig under parollen ”En annan värld är möjlig” läste den, och axiomens förvaltare värjde sig. En professor i ekonomisk historia var så arg att han i en helsidesartikel i Svenska Dagbladet kallade mig Håkan Nyberg och såg Karl Marx rotera i sin grav.

Varför skriver du sakprosa?

”Tänk om man blivit författare”, sa min mor Birgit Ståhl-Nyberg när hon hört en äldre kvinna i Hammerdal berätta. ”Men du är ju konstnär”, sa jag. Du kan göra bilder av hennes ord. Det var det hantverk hon kunde. Skriva sakprosa är det hantverk jag lärt mig.

Vilka författare inspirerar dig och varför?

Jag är uppvuxen med de svenska författare som på sextiotalet sökte sig ut ur Europa och återkom med en världsbild befriad från västerländsk självgodhet. Därifrån var vägen kort till den socialistiska traditionen och Chomsky och historiker i USA som metodiskt löste upp kalla krigets förljugna samförstånd. Allt finns i bakhuvudet när jag sätter mig att skriva. Inspirationen är ofta omedveten. Jag läste om Harry Bravermans klassiska Arbete och monopolkapital från 1974 när min senaste bok, Kapitalets automatik, kommit ut och upptäckte hur mycket jag hade honom att tacka för mina egna insikter.

Vad skriver du på just nu?

Farsan var också konstnär. Han kunde ta fram gamla målningar efter tio år och måla om dem. Något liknande gör jag idag med de analyser jag utvecklat i tre böcker.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag traskar så tidigt jag kan från Bagarmossen till arbetslokalen i Skarpnäck. Där läser jag Financial Times, Dagens Nyheter, böcker och material jag hittar på nätet. När jag arbetar med ett bokkapitel eller en artikel till Aftonbladets kultursida kan timmarna fara iväg. Jag skriver långsamt. Vänder och vrider på meningarna tills jag är nöjd.

Hur hanterar du fackförfattandets växelspel mellan research och skrivande?

Jag lägger ner mycket tid på insamlingen av material. Intresset spänner över allt från avregleringen av järnvägen och försöken att automatisera lagerarbetet till Natofrågan och kriget i Ukraina. Jag har ett omfattande och välordnat arkiv. Mycket av det förberedande arbetet är redan gjort när jag påbörjar ett nytt projekt, och jag hittar saker jag aldrig skulle hitta annars. Det gör det möjligt att vara exakt och konkret i argumentationen.

Vad tycker du om sakprosans ställning i Sverige idag?

För flera år sedan fick jag 2 500 kronor för ett debattinlägg på SVT:s hemsida. Ett år senare fick jag bara 1 500 för en lika lång artikel. Jag bad om en förklaring. En redaktör meddelade att man beslutat att prioritera medverkande som ”skriver av engagemang”. Kvar blir tyckandet i det blå och lobbyister, politiker och andra som skriver i tjänsten.

Public service-kanalerna sänder ofta undersökande reportage, och Anna Gustafsson och Lisa Röstlund på Dagens Nyheter fick gott om utrymme för sina avslöjanden om Nya Karolinska, men vem betalar för en grundlig granskning av av den svenska Natoanslutningen? DN är närmast ett utskott på Försvarsmaktens PR-avdelning.

Finns det någon annan författares bok som du gärna hade skrivit?

Jag läste nyligen Lea Ypis Fri om hennes uppväxt i Albanien. Hon förenar eftertänksam analys med levande berättande. Sakprosa eller skönlitteratur? Genrerna kvittar.

Fotograf: Tora Nyberg

………………………………………………………………………………………………………..
Sakprosasektionen Minerva

Minerva är sektionen för författare av sakprosa inom Sveriges Författarförbund. Sektionens drygt 1200 medlemmar skriver fackböcker i olika genrer. Tidigare månadens medlem-intervjuer finns att läsa här.