Prop. 2009/10:122

Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Tobias Billström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en ny lag om ansvaret för en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument, t.ex. ett kontokort eller en bankdosa. Den nya lagen ger ett ökat konsumentskydd.

Den nya lagen ersätter 34 § i 1992 års konsumentkreditlag. Lagen omfattar fler fall än tidigare i och med att den gäller transaktioner med alla typer av betalningsinstrument och inte endast med kontokort. Det klargörs vilka skyldigheter en kontohavare har vid användningen av ett betalningsinstrument och vad som gäller för betalningsansvaret vid obehöriga transaktioner. När det gäller obehöriga transaktioner där en personlig kod, t.ex. en pin-kod, har använts, ska kontohavaren stå för en självrisk om högst 1 200 kronor. Om kontohavaren genom grov oaktsamhet brutit mot sina skyldigheter, ska kontohavaren ansvara för hela beloppet. Är kontohavaren konsument, ska ansvaret dock vara begränsat till 12 000 kronor, utom i de fall då han eller hon handlat särskilt klandervärt. En kontohavare ska också ansvara för hela beloppet om kontohavaren inte inom viss tid underrättar betaltjänstleverantören om en obehörig transaktion.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,

2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

2 § I lagen avses med

1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion,

2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet,

3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.

4 § Kontohavaren är skyldig att

1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,

2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och

3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.

Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.2. Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)

dels att 34 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2. Den upphävda paragrafen gäller i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

3. Ärendet och dess beredning

Utredningen om obehörig användning av kontokort samt konsumentskydd vid s.k. modemkapning (dir. 2004:10) hade i uppdrag att göra en översyn av bl.a. de regler som gäller en kontohavares ekonomiska ansvar för förlust av ett kort. Utredningen redovisade den delen av uppdraget i slutbetänkandet Betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108). Utredningen föreslog en ny lag, lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2 och en förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 3.

Under arbetet med förslagen i betänkandet antog Europaparlamentet och rådet den 13 november 2007 ett direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet). Direktivet reglerar bl.a. en kontohavares skyldigheter vid användningen av ett betalningsinstrument. Det reglerar också vilka förluster en person ska stå för vid en obehörig transaktion. Medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet den 1 november 2009. Direktivet omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Betaltjänstdirektivet finns som bilaga 4. Finansinspektionen lämnade förslag på hur direktivet, förutom artikel 61 som handlar om en kontohavares ansvar, bör genomföras. Förslagen finns i rapporten Genomförande av betaltjänstdirektivet 2007/64/EG (se Finansdepartementets ärende Fi2008/2596). Regeringen har denna dag beslutat lagrådsremissen Betaltjänster.

Som ett led i arbetet med att genomföra direktivet utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86). I promemorian föreslås vissa lagändringar som genomför artikel 56 och 61 i direktivet.

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 7. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (ärende Ju2008/10607/L2).

Beredningsunderlaget har, särskilt med tanke på förslaget till reklamationsregel, kompletterats genom att berörda myndigheter och organisationer har beretts tillfälle att lämna synpunkter på en promemoria med utkast till lagrådsremiss. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 8. Utkastet till lagrådsremiss och synpunkterna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.

Propositionen innehåller bedömningar och förslag för att genomföra direktivets bestämmelser om ansvaret för en obehörig transaktion och därmed sammanhängande frågor (artiklarna 51, 53, 56 och 58–61).

Under arbetet med förslagen har överläggningar hållits med företrädare för berörda departement i de nordiska länderna. Vid överläggningarna har man försökt enas om hur betaltjänstdirektivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras.

Direktivet har också behandlats vid möten som EU-kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid mötena utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 januari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

4. Betaltjänstdirektivet

Direktivets innehåll

En målsättning med betaltjänstdirektivet är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster (skäl 1). Det ska åstadkommas genom en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster, som är neutral och garanterar lika regler för samtliga betalningssystem (skäl 4). Avsikten är bl.a. att konsumenternas valfrihet ska upprätthållas och att deras kostnader för betaltjänster ska sänkas.

Ett syfte med direktivet är att fastställa bestämmelser om krav på klara villkor för betaltjänster samt om betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter när betaltjänster tillhandahålls (artikel 1).

Direktivets bestämmelser är avsedda att tillämpas på i princip alla betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen (artikel 2).

Undantagen från direktivets tillämpningsområde anges i artikel 3. Undantag görs för bl.a. förvaltning av värdepapper och transaktioner som genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning. Det görs också undantag för transaktioner som genomförs med kontanter och andra pappershandlingar.

I artikel 4 anges de för direktivets tillämpningsområde avgörande definitionerna. Med betaltjänst avses en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan (artikel 4.3). Enligt bilagan är insättningar på och uttag från betalkonton betaltjänster. Betaltjänster är även genomförande av betalningstransaktioner från ett betalkonto, transaktioner när medlen täcks av ett kreditutrymme samt utfärdande eller förvärvande av betalningsinstrument. Dessutom omfattas penningöverföringar samt transaktioner där godkännande lämnas med någon form av telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och operatören endast fungerar som mellanhand.

Av definitionerna framgår också vad som menas med betaltjänstleverantör (artikel 4.9) och betaltjänstanvändare (artikel 4.10). Exempel på betaltjänstleverantörer är kreditinstitut och betalningsinstitut. En betaltjänstanvändare är en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper. Även begreppet betalningsinstrument definieras (artikel 4.23). Med det menas personliga anordningar och rutiner som

betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder. Ett kontokort och en bankdosa för tillträde till Internetbank är exempel på betalningsinstrument.

Direktivet innehåller bestämmelser om betaltjänstleverantörer (artikel 5–29).

Direktivet innehåller också bestämmelser om villkor för och information om betaltjänster (artikel 30–50).

I direktivet finns vidare bestämmelser om rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande och användning av betaltjänster (artikel 51–83

)

.

Dessutom innehåller direktivet regler om genomförandeåtgärder och betalningskommitté samt slutbestämmelser (artikel 84–96).

Betaltjänstanvändarens skyldigheter avseende betalningsinstrument och ansvar för obehöriga betalningstransaktioner

Enligt direktivet har en betaltjänstanvändare som innehar ett betalningsinstrument vissa förpliktelser i förhållande till betaltjänstleverantören. Användaren är skyldig att följa villkoren i avtalet, att skydda sin personliga kod och att göra en spärranmälan vid vetskap om att instrumentet kommit bort (artikel 56).

Undantag från ansvarsreglerna får göras för s.k. betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska pengar enligt artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG (artikel 53).

Frågan om en betaltjänstanvändare har uppfyllt sina förpliktelser ställs på sin spets om det sker en betalningstransaktion utan att betalaren har godkänt den. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. Saknas ett sådant godkännande, ska betalningstransaktionen anses vara obehörig (artikel 54.2).

Leverantören har bevisbördan för att transaktionen har godkänts, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet (artikel 59).

Vem som ska stå för den ekonomiska förlusten vid en obehörig transaktion regleras i direktivet i artiklarna 60 och 61. Utgångspunkten är att betaltjänstleverantören står för den ekonomiska förlusten vid obehöriga transaktioner. Betaltjänstleverantören ska omedelbart betala tillbaka beloppet till betalaren (artikel 60). En förutsättning är dock att betaltjänstanvändaren anmäler förlusten till leverantören utan onödigt dröjsmål efter det att han eller hon fått kännedom om den obehöriga transaktionen och senast tretton månader från debiteringsdagen (artikel 58).

Åsidosätter betalaren sina förpliktelser, kan detta leda till att han eller hon får stå för det belopp som den obehöriga transaktionen avser (artikel 61). Betalaren får enligt direktivet stå för förluster upp till 150 euro om betalningsinstrument tappats bort eller missbrukats (artikel 61.1). Betalaren får också stå för hela beloppet om han eller hon brutit mot sina förpliktelser genom grov oaktsamhet eller har handlat avsiktligen eller bedrägligt (artikel 61.2). Förutom om betalaren handlat avsiktligen eller bedrägligt, får medlemsstaterna välja att minska dennes ansvar

(artikel 61.3). Betalaren är inte ansvarig efter att denne förlustanmält ett betalningsinstrument eller försökt göra detta, förutom vid bedrägligt handlande (artikel 61.4 och 61.5).

Av direktivet följer att bestämmelserna är tvingande till en konsuments förmån (artikel 51).

5. Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

5.1. Utgångspunkter för genomförandet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik. Avgörande är att nationell rätt uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar.

Direktivet försöker till övervägande del åstadkomma en fullharmonisering av det område som regleras. I artikel 86 anges att medlemsstaterna inte i den mån direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser får behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet.

När det gäller en betalares ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner, har medlemsstaterna viss valfrihet vid genomförandet. Det finns möjlighet att införa bestämmelser som innebär ett högt konsumentskydd. Samtidigt är en tanke med direktivet att användare generellt ska ges starka incitament i lagstiftningen att vara aktsamma om exempelvis sina kontokort och koder.

Bestämmelserna om betalarens ansvar för obehöriga transaktioner är närmast utformade som modellregler, som medlemsstaterna kan ta in i sin nationella rätt. Det bör dock betonas att direktivet ändå ger viss frihet att anpassa såväl terminologi och systematik som valda lagtekniska lösningar till befintlig nationell lagstiftning. En utgångspunkt bör vara att en sådan anpassning ska ske så långt det är möjligt och lämpligt. Genomgående bör en enkel och klar svensk lagstiftning eftersträvas.

En annan utgångspunkt vid genomförandet av de artiklar som reglerar obehöriga transaktioner bör vara intresset att kunna ansluta till sådana gemensamma tolkningar av dessa bestämmelser som kunnat uppnås vid de nordiska mötena på departementsnivå.

5.2. En ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Regeringens förslag: Betaltjänstdirektivets bestämmelser om en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto vid obehöriga transaktioner med ett betalningsinstrument ska genomföras i en ny lag.

Den nya lagen ska reglera skyldigheter och ansvar både vid sådana kontoavtal som avser krediter och sådana kontoavtal som gäller konton utan kreditutrymme. Den ska gälla oberoende av om kontohavaren är en konsument eller en näringsidkare. Lagen ska vara tvingande till konsumentens förmån. Lagen ersätter 34 § konsumentkreditlagen.

Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen,

Sveriges Advokatsamfund och Allmänna reklamationsnämnden anser dock att samtliga bestämmelser som rör betaltjänster bör regleras samlat i en lag.

Skälen för regeringens förslag

En ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument införs

Tidigare skedde betalningar i hög utsträckning med kontanter, och kontantuttag gjordes mestadels över disk på något bankkontor. Numera sker betalningar i allt större omfattning med kontokort. Det kan röra sig om ett kort som är kopplat till ett tillgodohavande hos en bank eller annat finansiellt institut. I dessa fall avräknas det belopp som transaktionen avser från tillgodohavandet. Kunden kan också ha rätt att belasta kontot med mer än det som han eller hon har till godo, och i ett sådant fall bokförs betalningen som en skuld. Ibland är ett kort direkt kopplat till ett kreditutrymme hos ett kreditinstitut eller en annan betaltjänstleverantör och fordringen faktureras korthavaren. Det har också blivit vanligt att betalningar och andra överföringar sker över Internet (med hjälp av exempelvis en bankdosa eller kodbricka). Andra sätt att betala är med hjälp av mobiltelefon, förbetalda kort och elektroniska pengar.

Det förekommer att kontokort används obehörigen, dvs. utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna det. Kortet kan ha förlorats eller någon kan ha kommit över kortnumret och koden eller den säkerhetskod som anges på kortets baksida. Kortet kan också ha kopierats och magnetremsan kan ha lästs av. Det händer även att andra betalningsinstrument, t.ex. en bankdosa, används för att genomföra transaktioner av någon som inte har rätt till det, även om det är sällsynt.

När en obehörig transaktion har skett, oavsett med vilket betalningsinstrument den genomförts, kan det ta tid att identifiera den eller de som genomfört transaktionen och ofta är detta inte möjligt. Då uppkommer frågan om banken eller kontohavaren ska stå för det belopp som obehörigen påförts eller dragits från kontot. Såvitt gäller konton som innehas

av konsumenter gäller särskilda begränsningar i parternas frihet att reglera detta.

Enligt 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) får ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare ska vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person göras gällande endast i tre fall. Det får göras gällande om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Avtalsvillkoret får också göras gällande om kontohavaren genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten har anmält förlusten till kreditgivaren.

Har ett belopp påförts kontot genom en obehörig transaktion efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet inte längre har det i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han eller hon har förfarit svikligt.

Lagen gäller krediter och 34 § omfattar alltså kontokort som är knutna till krediter. Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen förutsätts kunna tillämpas analogiskt på andra kort (prop. 1991/92:83 s. 144). En sådan analogisk tillämpning är praxis hos Allmänna reklamationsnämnden.

När det gäller avtal avseende andra betalningsinstrument, t.ex. bankdosa som möjliggör transaktioner via Internetbank, finns det ingen särskild lagstiftning till skydd för konsumenter. Avtalslagen och allmänna avtalsrättsliga principer gäller också för sådana avtal. Det innebär att parterna i princip har frihet att avtala om vilket betalningsansvar konsumenten ska ha för obehöriga transaktioner med de begränsningar som följer av möjligheten att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor, framför allt med stöd av 36 § avtalslagen (1915:218).

När direktivet i artikel 61 talar om en betalares ansvar för obehöriga transaktioner, sker detta utan någon begränsning vare sig till avtal där ena parten är konsument eller till avtal avseende en viss sorts betalningsinstrument. Direktivet omfattar dels de fall som uttryckligen anges i konsumentkreditlagen, då en obehörig transaktion har medfört att ett belopp har påförts ett konto eller en kredit annars tagits i anspråk, dels fall då en transaktion har lett till att ett tillgodohavande har minskat. Genomförandet av artikel 61 bör alltså inte ske genom att 34 § konsumentkreditlagen ändras. Den bestämmelsen bör i stället upphöra att gälla.

Reglerna om betalningsansvar är av stor praktisk betydelse och det finns ett värde i att de är lättillgängliga. Detta gäller särskilt eftersom reglerna är avsedda att skydda konsumenter. Genom en ny lag som bara handlar om ansvaret vid obehöriga transaktioner uppnås en mer överskådlig lagstiftning än om bestämmelserna tas med i en omfattande och i viss mån tekniskt komplicerad lagstiftning om betaltjänster, som väsentligen innehåller regler av näringsrättsligt slag. Bestämmelserna om betalningsansvar hänger inte heller sakligt samman med övriga bestämmelser i direktivet på ett sådant sätt att de måste ingå i en lag om betaltjänster. Som föreslås i promemorian bör dessa bestämmelser i stället brytas ut och genomföras med en särskild lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. En sådan lag och den lag om betalningsinstitut och

betaltjänster som regeringen avser att föreslå bör dock naturligtvis så långt som möjligt samordnas.

Lagens tillämpningsområde

Tillämpningsområdet för den nya lagen bör bestämmas av de ramar som ges i direktivet, med utgångspunkt i vad som där avses med betalningsinstrument respektive obehörig transaktion.

Enligt direktivets definition är ett betalningsinstrument en personlig anordning som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används för att initiera en betalningsorder. Att ett betalningsinstrument är en personlig anordning får anses ta sikte på sådana instrument och rutiner som enligt kontoavtalet bara får användas av en viss person. Det framgår också av reglerna om ansvar i direktivet att betalningsinstrument förutsätts vara utställda på någon viss person.

Tillämpningsområdet bör också begränsas till transaktioner med sådana instrument eller rutiner som innebär att transaktionen initieras elektroniskt. Pappershandlingar, t.ex. bankgiroblanketter, bör alltså falla utanför (jfr artikel 3 a och 3 g). Det är främst för kontokort och liknande instrument som det finns ett praktiskt behov av regler till skydd för konsumenterna.

I ett avseende bör lagen reglera instrument som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det gäller sådana instrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster endast i de lokaler utgivaren använder, inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller ifråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud (artikel 3 k). Direktivet tar sikte på betaltjänstleverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att erbjuda betaltjänster, och det har därför inte ansetts relevant att reglera instrument som har ett begränsat användningsområde, t.ex. bensinkort och kort som används i en viss dagligvarukedja. Medlemsstaterna är alltså fria att införa regler för dessa fall. Transaktioner med sådana instrument kan emellertid uppgå till betydande belopp, och risken för obehöriga transaktioner med dem är lika stor som beträffande t.ex. bankkort. Regeringen anser att det därmed finns behov av regler även i sådana situationer och att lagen därför bör omfatta även dessa instrument.

Som konstateras ovan bör lagen i enlighet med direktivet vara tillämplig på både näringsidkare och konsumenter. I likhet med konsumentkreditlagen och med avvikelse från direktivets ordalydelse bör i den svenska lagen användas termen kontohavare som beteckning på den som har ingått avtal med betaltjänstleverantören.

I fråga om tillämpningsområdet kan slutligen nämnas att det i artikel 53 anges att direktivets bestämmelser om spärranmälan (artikel 56) och ansvar (artikel 60 och 61) kan avtalas bort avseende s.k. betalningsinstrument för låga belopp, om instrumentet inte går att spärra. De närmare förutsättningarna i svensk rätt för att träffa avtal om instrument som inte behöver gå att spärranmäla bör inte regleras i denna lag.

Avtalsfrihet och lagens tvingande verkan

Av artikel 51 i direktivet följer att en konsument inte kan avstå från de rättigheter han eller hon har fått genom att bestämmelsen om ansvar (artikel 61) införlivas i den nationella rätten. Lagen bör alltså vara tvingande till konsumentens förmån. Av artikel 51 framgår att en betaltjänstleverantör i ett avtal med en näringsidkare fritt kan avtala om att företaget ska bära hela ansvaret för en obehörig transaktion. Lagen bör alltså inte vara tvingande till andra kontohavares förmån.

5.3. En kontohavares skyldigheter

Regeringens förslag: En kontohavare ska vara skyldig att skydda en personlig kod som han eller hon fått, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets bestämmelse om en kontohavares, t.ex. en bankkunds, skyldigheter finns i artikel 56. Kontohavaren ska vara skyldig att använda ett betalningsinstrument i enlighet med villkoren för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet (artikel 56.1 a). Kontohavaren ska också utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören, t.ex. en bank eller den enhet som denne angett, så snart han eller hon har fått vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan samtycke (artikel 56.1 b). I direktivet anges alltså skyldigheten att anmäla en förlust eller missbruk av betalningsinstrumentet som en självständig förpliktelse, oavsett om den i ett enskilt fall framgår av avtalet eller inte.

Av artikel 56.2 framgår att kontohavaren, så snart denne tar emot ett betalningsinstrument, ska vidta alla skäliga åtgärder för att skydda personliga säkerhetsanordningar.

Direktivet innehåller ingen definition av begreppet personliga säkerhetsanordningar. Med säkerhetsanordning torde avses alla typer av anordningar eller rutiner som en användare har fått för att kunna styrka sin behörighet att ta ut pengar, betala räkningar eller göra andra överföringar av pengar. Att säkerhetsanordningen är personlig tar sikte på att den enligt avtalet inte får uppges för någon annan.

Förpliktelserna är avgörande för vilket ansvar som finns för det belopp som belastat kontot i samband med en obehörig transaktion. Det är lämpligt, inte minst för konsumenter, att det av lagen framgår att kontohavaren är skyldig att skydda en personlig kod, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa de villkor för användningen av ett betalningsinstrument som anges i kontoavtalet.

5.4. En kontohavares ansvar för en obehörig transaktion

Regeringens förslag: Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren underlåtit att skydda den personliga koden, ska kontohavaren ansvara för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

Kontohavaren ska ansvara för hela beloppet om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot sina förpliktelser. I konsumentförhållanden ska ansvaret vid grov oaktsamhet begränsas till sammanlagt 12 000 kronor. Har konsumenten handlat särskilt klandervärt, ska han eller hon dock ansvara för hela beloppet.

Kontohavaren ska inte stå för något belopp som har belastat kontot efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, utom om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I promemorian föreslås dock att självrisken ska vara 1 000 kronor och att någon sådan självrisk inte ska utgå om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon låtit bli att skydda sin kod.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget i utkastet till lagrådsremiss eller lämnar det utan någon invändning.

Svenska Bankföreningen anser dock att självrisk bör utgå vid alla obehöriga transaktioner oavsett om en kod har använts eller inte. Enligt Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening bör en takregel inte införas vid grov oaktsamhet. Om en takregel införs bör den enligt Svenska Bankföreningen endast tillämpas på korttransaktioner. Företagarna anser att kontohavaren vid grov oaktsamhet bör ansvara för högst 25 000 kronor.

Skälen för regeringens förslag

Självrisk ska betalas om en personlig kod har använts

En kontohavare ska enligt direktivet stå för förluster upp till högst 150 euro vid alla obehöriga betalningstransaktioner som är en följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts (artikel 61.1). Detsamma gäller om betalningsinstrumentet har missbrukats och detta beror på att kontohavaren inte har skyddat de personliga säkerhetsanordningarna.

Medlemsstaterna får begränsa kontohavarens ansvar. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också skäl 34).

Den möjlighet direktivet ger för medlemsstaterna att begränsa ansvaret skulle kunna uppfattas som enbart en rätt att införa en skälighetsregel. I skäl 34 anges dock att medlemsstaterna bör kunna fastställa mindre stränga villkor och att medlemsstaterna bör få minska eller helt eliminera

betalarens ansvar. Detta ger stöd för tolkningen att direktivet inte hindrar medlemsstaterna från att ange att en självrisk ska utgå under vissa i lagen angivna förutsättningar och inte i andra. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det också funnits enighet om att bestämmelsen bör tolkas så.

Svenska Bankföreningen förordar att en självrisk utgår vid alla slags obehöriga transaktioner. Som konstateras i promemorian bör lagen dock skilja mellan de fall då en kod har använts och andra fall.

Utgångspunkten måste vara att kontohavaren bara ska stå för en obehörig transaktion om han eller hon kan lastas för den på något sätt. Obehöriga transaktioner som har skett med användning av en kod förutsätter dock att den obehörige användaren på något sätt har lyckats få kännedom om koden. Att någon har fått tillgång till en kod beror i regel på kontohavaren; det är i det närmaste omöjligt att gissa sig till den kod som hör till ett visst kort. Också då någon obehörig får tillgång till ett betalningsinstrument kan det förstås bero på kontohavaren. Samtidigt bygger ordningen med kontokort och andra betalningsinstrument på att kontohavaren ska kunna ta med sig dem i alla sammanhang, och bankerna kan alltid försvåra obehöriga uttag genom att utfärda betalningsinstrument som förutsätter en kod och inte kan användas t.ex. med en namnunderskrift. Tanken är att kontokortet ska vara ett alternativ till kontanter; det finns alltid en viss risk för förlust av kortet. Däremot behöver koden inte tas med, eller i varje fall inte förvaras omaskerad i anslutning till betalningsinstrumentet. Det är därför motiverat att låta kontohavaren stå för en självrisk just när en personlig kod använts. En självrisk i de fall då en kod har använts ger ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koder så säkert och omsorgsfullt som möjligt. Kontohavaren bör däremot inte stå för någon självrisk om en obehörig transaktion sker på något annat sätt, t.ex. att någon kommer över ett kort och handlar med det genom att förfalska en namnunderskrift.

Självrisken bör innebära att kontohavaren ansvarar i det närmaste strikt för beloppet.

Lagstiftningen bör vara neutral till olika sätt att betala på och regleringen bör därför gälla alla betalningsinstrument.

Av artikel 61.1 framgår att självriskbeloppet som mest får uppgå till 150 euro. Beloppet bör bestämmas så att det skapar ett incitament för kontohavaren att vara aktsam om sin kod och samtidigt inte drabbar kontohavaren för hårt. I likhet med vad som gäller i Danmark och Norge föreslås att självriskbeloppet bestäms till 1 200 kronor.

Bestämmelsen, som innebär en skärpning för kontohavaren jämfört med gällande rätt, bör gälla både näringsidkare och konsumenter. En konsekvens av att lagen är tvingande till förmån för konsumenter är att det i konsumentförhållanden inte blir möjligt att avtala om högre självrisk än 1 200 kronor.

Ansvar vid grovt oaktsam överträdelse av förpliktelserna

Kontohavaren ska enligt direktivet stå för samtliga förluster som är en följd av att han eller hon har handlat bedrägligt. Detsamma gäller om kontohavaren har låtit bli att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter

enligt artikel 56 och detta har skett avsiktligen eller genom grov oaktsamhet.

I 34 § konsumentkreditlagen anges några specifika fall där kontohavaren kan bli fullt betalningsansvarig. I andra fall behöver en konsument aldrig stå för ett belopp som påförts kontot oavsett vad som enligt avtalsvillkoren med kontohavaren krävs av honom eller henne. När det i 34 § talas om grov oaktsamhet gäller det endast på vilket sätt kontohavaren förlorat kontokortet, även om aktsamhetsbedömningen förstås i viss mån sker utifrån de skyldigheter kontohavaren har enligt villkoren.

Direktivets bestämmelser om betalningsansvar är uppbyggda på ett annat sätt än 34 § konsumentkreditlagen. Direktivet tar sikte på frågan om kontohavaren genom grov oaktsamhet brutit mot de villkor som enligt kontoavtalet gäller för hanteringen av betalningsinstrumentet. Innehållet i de enskilda villkoren tillmäts alltså betydelse och betaltjänstleverantören kan i praktiken i hög grad styra de krav som ska ställas på kontohavaren.

Som föreskrivs i direktivet bör kontohavaren ansvara för grov oaktsamhet. Det följer av direktivet att det i första hand är medlemsstaterna som får bestämma innebörden av grov oaktsamhet (jfr skäl 33).

Innebörden av vad som är grov oaktsamhet blir delvis en annan enligt de föreslagna reglerna än enligt 34 § konsumentkreditlagen. Även om viss ledning kan hämtas i den omfattande praxis som finns beträffande 34 § hos främst Allmänna reklamationsnämnden, bör det krävas mer för att en person ska anses ha handlat grovt oaktsamt enligt den nya lagen. Det bör framför allt handla om situationer där kontohavaren varit obetänksam på ett sätt som inte kan ursäktas.

En takregel för konsumenter vid grovt oaktsam överträdelse av förpliktelserna

Medlemsstaterna får enligt direktivet begränsa ansvaret vid grov oaktsamhet. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också skäl 34). Som framgår ovan har det vid de nordiska departementsöverläggningarna funnits enighet om att bestämmelsen bör uppfattas så att medlemsstaterna har rätt att införa en generell begränsning av ansvaret.

Det är närmast självklart att en användare som agerar grovt oaktsamt själv bör ta ett stort ansvar för en obehörig transaktion. Det finns dock ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att minska kontanthanteringen till förmån för ökad kortanvändning. Genom betalning med kort och andra betalningsinstrument begränsas kreditinstitutens hanteringskostnader och risken för rån. Det ligger ett värde i att man kan använda kontokort och andra betalningsinstrument utan att riskera att drabbas av alltför kännbara ekonomiska förluster.

Enligt regeringens mening bör de ekonomiska risker för en enskild person som är förknippade med användningen av ett betalningsinstrument begränsas. Önskemålet att uppmuntra användningen av kontokort och andra betalningsinstrument gör att parterna i viss mån bör dela på

risken för en obehörig transaktion – till och med i de fall då kontohavaren anses ha varit grovt oaktsam. Det ekonomiska ansvaret bör dock vara så pass kännbart att kontohavaren i det längsta försöker att följa de villkor som gäller för användningen av betalningsinstrumentet.

Ett sätt att minska de ekonomiska riskerna för användarna är att införa en generell beloppsbegränsning av ansvaret, en s.k. takregel. Enligt Utredningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. har man goda erfarenheter av en sådan begränsningsregel i Danmark och Norge.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en takregel införs. Takbeloppet bör, för tydlighets skull, anges i kronor och inte knytas till prisbasbeloppet. I den danska lagstiftningen om obehörig användning av kontokort är takbeloppet angivet till 8 000 DKK. I motsvarande norska lag är detta belopp 12 000 NOK. Ett takbelopp om 12 000 kronor framstår som lämpligt. För de allra flesta är redan en förlust på 12 000 kronor så kännbar att det kan antas att ett betalningsinstrument kommer att hanteras med stor omsorg. Med denna lösning finns det inget behov av en möjlighet att jämka ansvaret vid grov oaktsamhet.

En begränsning av ansvaret har inte samma ekonomiska betydelse för näringsidkare som för konsumenter och det finns därmed inte tillräckliga skäl att införa en begränsning i dessa fall. Takregeln bör alltså gälla enbart i konsumentförhållanden.

Enligt Svenska Bankföreningen bör takregeln inte gälla vid obehörig användning av Internetbank och liknande självbetjäningstjänster.

Regeringen anser dock att det inte finns skäl att ha ett lägre konsumentskydd för transaktioner via Internet- och telefonbank än för transaktioner med andra betalningsinstrument. Vid användning av Internet- och telefonbank har kontohavaren i regel möjlighet att disponera större belopp än med ett kontokort. Med hänsyn till risken för stora förluster finns det för konsumenterna generellt sett ett större behov av en takregel vid obehöriga transaktioner över Internet än vid andra obehöriga transaktioner. Enligt regeringens mening bör inte konsumenten – ens vid grov oaktsamhet – stå hela risken för en betydande förlust. Användningen av Internetbank och liknande självbetjäningstjänster innebär också kostnadsbesparingar för bankerna. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det framkommit att den generella takregeln som funnits en tid i Danmark har fungerat väl. Takregeln är numera tillämplig på transaktioner över Internet också i Norge.

Regeringen föreslår alltså att takregeln är tillämplig även på transaktioner via Internetbank och liknande självbetjäningstjänster.

Det är inte rimligt att takregeln gäller om konsumenten handlat bedrägligt eller särskilt klandervärt. I linje med direktivet bör takregeln därför inte gälla i sådana fall.

Undantag från kontohavarens ansvar för ett belopp

Det framgår av direktivet att kontohavaren efter en spärranmälan inte ska belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av att en obehörig person har använt ett betalningsinstrument som förlorats, stulits eller missbrukats, såvida inte kontohavaren har handlat bedrägligt (artikel 61.4).

Om betaltjänstleverantören inte vid varje tidpunkt erbjuder ett lämpligt sätt att lämna en sådan anmälan, ska kontohavaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna av att betalningsinstrumentet använts, om han eller hon inte har handlat bedrägligt (artikel 61.5). Detta torde i och för sig gälla även utan någon uttrycklig bestämmelse om det. En liknande bestämmelse finns dock i 34 § andra stycket konsumentkreditlagen. Om en obehörig transaktion skulle ha inträffat efter att det har gjorts en anmälan om att kontokortet ska spärras, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har förfarit svikligt.

För att det inte ska råda någon tvekan om att kontohavaren inte har något ansvar efter att ha spärranmält föreslås att det införs en särskild bestämmelse om det. I enlighet med direktivet bör det dock göras ett undantag för de fall då kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

Om en kontohavare nekar till att ha godkänt en betalningstransaktion, ska medlemsstaterna enligt direktivet kräva att betaltjänstleverantören visar att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet (artikel 59.1). Att betaltjänstleverantören kan visa att kontohavaren använt ett visst betalningsinstrument är enligt direktivet inte tillräckligt för att visa att kontohavaren försummat att uppfylla sina skyldigheter enligt avtalsvillkoren på ett sådant sätt att denne ska stå för en del av förlusten (artikel 59.2).

Det är betaltjänstleverantören – inte kontohavaren – som har möjlighet att föra bevisning om de förhållanden som anges i artikel 59. Enligt allmänna principer är det leverantören som har bevisbördan för dessa förhållanden. Omständigheterna bedöms alltså ingå i det som betaltjänstleverantören måste visa också utan någon uttrycklig regel om det. Som konstateras i promemorian behövs det ingen särskild bestämmelse om detta i lagen.

Hänvisningar till S5-4

  • Prop. 2009/10:122: Avsnitt 5.6

5.5. En kontohavares skyldighet att underrätta betaltjänstleverantören

Regeringens förslag: Kontohavaren ska ansvara för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen och, om kontohavaren fått information om transaktionen, inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

Promemorian innehåller inget förslag till reklamationsregel. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning.

Skälen för regeringens förslag: Vill kontohavaren att betaltjänstleverantören ska ersätta honom eller henne för den obehöriga transaktionen,

ska kontohavaren enligt direktivet underrätta betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter det att han eller hon fått kännedom om transaktionen och senast tretton månader efter debiteringsdagen (artikel 58). Den sistnämnda tidsfristen gäller dock inte om betaltjänstleverantören inte har lämnat någon information om transaktionen till kontohavaren.

Som anges i direktivet bör det fordras att kontohavaren inom viss tid underrättar betaltjänstleverantören om den obehöriga transaktionen för att få beloppet ersatt av leverantören. En sådan underrättelse bör lämnas utan onödigt dröjsmål från det att kontohavaren fått vetskap om transaktionen. I de fall betaltjänstleverantören på föreskrivet sätt informerat kontohavaren om transaktionen bör kontohavaren – i enlighet med direktivet – vara skyldig att reklamera i varje fall senast tretton månader efter debiteringsdagen. Detta innebär dock inte att kontohavaren alltid har rätt att vänta så lång tid som tretton månader, utan kontohavaren kan förlora sin rätt vid en tidigare tidpunkt om han eller hon känner till den obehöriga transaktionen och förhåller sig passiv.

Det bör vara tillräckligt att kontohavaren lämnar en s.k. neutral reklamation. Det innebär att kontohavaren inte behöver ange vilket eller vilka anspråk på ersättning han eller hon har för avsikt att framställa på grund av den obehöriga transaktionen. Något krav på att reklamationen ska ske i viss form bör inte ställas. Den bör alltså kunna göras såväl skriftligen som muntligen.

Det anges inte uttryckligen i direktivet vilken följden blir av att kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom föreskriven tid. Att det där talas om att användaren ska få rättelse endast om han eller hon iakttar fristerna och att det även anges en yttersta frist får uppfattas så att kontohavaren förlorar rätten till återbetalning om han eller hon inte underrättar banken inom den tiden.

Det framgår av direktivet att medlemsstaterna ska se till att en betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka beloppet för den obehöriga transaktionen till kontohavaren eller återställer det debiterade kontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om det inte hade skett en obehörig transaktion (artikel 60).

I denna proposition föreslås att kontohavaren i vissa fall helt eller delvis ska stå för det belopp som den obehöriga transaktionen uppgått till. I övriga fall ansvarar betaltjänstleverantören för beloppet. Av lagstiftningen följer alltså att betaltjänstleverantören är skyldig att omedelbart betala tillbaka det belopp som motsvarar transaktionen, utom i de fall kontohavaren ska stå för den. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte.

5.6. En kontohavares ansvar för en annan behörig persons hantering av ett betalningsinstrument

Regeringens förslag: Om även någon annan än kontohavaren enligt kontoavtalet är behörig att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

Promemorian innehåller inget förslag om kontohavares ansvar för en annan behörig persons handlande.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Med obehörig transaktion avses enligt direktivet sådana transaktioner som genomförts utan att någon behörig person har lämnat sitt samtycke (jfr artikel 54.1). Ett godkännande kan enligt direktivet endast den lämna som är avtalspart. Det förekommer att en person som inte är part i ett kontoavtal ges behörighet att genomföra transaktioner, t.ex. med ett extrakort. Kontohavaren tar då i regel på sig ett ansvar under samma förutsättningar och med samma begränsningar som om transaktionen gjorts med kontohavarens eget betalningsinstrument. Direktivet reglerar inte kontohavarens ansvar i en sådan situation och hindrar inte att kontohavaren tar på sig ansvaret.

Kontohavaren bör även fortsättningsvis kunna ge någon annan behörighet att använda ett betalningsinstrument som är kopplat till hans eller hennes konto. Samma skäl för en begränsning av kontohavarens ansvar gör sig dock gällande i fall då en obehörig transaktion skett med t.ex. ett extrakort som i de fall då den skett med kontohavarens eget betalningsinstrument (se främst avsnitt 5.4). Det bör därför inte vara möjligt att göra gällande ett längre gående ansvar mot kontohavaren i dessa fall.

Hänvisningar till S5-6

    6. Ikraftträdande m.m.

    Regeringens förslag: Lagen ska träda i kraft den 1 juli 2010. Den ska vara tillämplig på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet ska 34 § konsumentkreditlagen tillämpas även fortsättningsvis.

    Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

    Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen och Konsumentverket anser dock att den nya lagen ska vara tillämplig även på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Allmänna reklamationsnämnden anser att den nya lagen ska gälla för transaktioner som gjorts efter ikraftträdandet.

    Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 94 i direktivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 november 2009. De svenska lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 2010.

    I enlighet med allmänna principer inom förmögenhetsrätten bör de nya bestämmelserna bli tillämpliga på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.

    I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet bör 34 § konsumentkreditlagen fortsätta att tillämpas. En särskild övergångsbestämmelse behövs om det.

    Om vissa avtalsvillkor ändras efter ikraftträdandet, får det i det enskilda fallet bedömas om ett nytt avtal träffats eller om det är samma avtal som fortsätter att tillämpas. Vid den bedömningen får det beaktas om det gjorts några väsentliga ändringar i avtalsförhållandet. Vid omfattande villkorsändringar torde normalt nya kontoavtal anses ha ingåtts.

    7. Konsekvenser

    Regeringens bedömning: De föreslagna bestämmelserna leder inte till några ökade kostnader för det allmänna. Kostnaderna för att anpassa avtalsvillkoren till de bestämmelser som föreslås i denna proposition bedöms som marginella. Den begränsning av kontohavarens ansvar som föreslås kan leda till en generell kostnadsökning.

    Bedömningen i promemorian och i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

    Remissinstanserna har, med undantag för Regelrådet, inte lämnat några synpunkter i frågan. Regelrådet anser att de föreslagna begränsningarna av kontohavarnas ansvar kan leda till en ökad ekonomisk belastning för banker och andra företag som tillhandahåller betaltjänster, vilken borde ha beräknats.

    Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna bestämmelserna leder inte till några ökade kostnader för Allmänna reklamationsnämnden eller domstolar. Sammantaget saknas det alltså anledning att anta att ändringarna kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.

    Betaltjänstdirektivet innebär att det ställs nya krav på banker och andra finansiella institut vid tillhandahållandet av betaltjänster. En anpassning till den nya regleringen kommer sannolikt att medföra vissa initiala kostnader för dessa institut, t.ex. för arbete med nya avtalsvillkor. Kostnaderna för att anpassa avtalsvillkoren till de bestämmelser som föreslås i denna proposition bedöms som marginella.

    Den begränsning av kontohavarens ansvar som föreslås kan också leda till en generell kostnadsökning för banker och andra företag som erbjuder betaltjänster. Sådana eventuella kostnadsökningar är dock mycket svåra att beräkna. Antalet obehöriga transaktioner och värdet av dem varierar från år till år. Den föreslagna regleringen skiljer sig också från den nuvarande regleringen i flera avseenden. Tillämpningsområdet föreslås omfatta också kontohavare som är näringsidkare och även i övrigt täcka in fler fall än 34 § konsumentkreditlagen. En uppskattning utifrån befintlig statistik skulle alltså påverkas av många osäkra faktorer. En avsedd följd av den nya lagstiftningen kan dock bli att säkrare lösningar utvecklas för att minska risken för obehöriga transaktioner. Det kan begränsa de ekonomiska konsekvenserna av regleringen. När det gäller de avtal där motparten är näringsidkare har bankerna också viss möjlighet att styra över effekterna genom utformningen av avtalen.

    8. Författningskommentar

    Förslaget till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

    1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

    Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

    Lagen gäller vilket ansvar en kontohavare har för ett belopp som belastar ett konto vid en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument. Av allmänna fordringsrättsliga principer följer att kontohavaren inte är betalningsansvarig för en fordran som uppkommit genom att någon obehörigen har använt hans eller hennes betalningsinstrument. Lagen, som är dispositiv utanför konsumentförhållanden, reglerar när kontohavaren – trots denna utgångspunkt – helt eller delvis själv får bära ansvaret för en obehörig transaktion.

    Med kontohavare avses den som innehar ett konto och som alltså har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot. Flera personer kan vara kontohavare. Normalt gäller att de bär ett solidariskt ansvar för belopp som belastar kontot.

    Det förekommer att också en annan person än den som innehar kontot, i enlighet med kontoavtalet, har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot. En sådan person är inte kontohavare i lagens mening. Vem som enligt avtalet med banken är avtalspart är avgörande för ansvaret i förhållande till banken (jfr 9 §).

    Att kontohavaren ansvarar för belopp som belastar kontot innebär att kontohavaren inte kan fordra beloppet av betaltjänstleverantören och, om en kredit har tagits i anspråk, att kontohavaren är betalningsskyldig för beloppet. Lagen är alltså tillämplig både när ett tillgodohavande minskar och när ett kreditutrymme tas i anspråk.

    Med ett konto avses ett register där tillgodohavanden och krediter bokförs i någon eller några personers namn och i vilket transaktioner registreras. Olika sorters register kan vara konton. Det kan t.ex. förekomma att en betaltjänstleverantör löpande registrerar fordringar och fakturerar kontohavaren i efterhand. Också ett sådant register är ett konto.

    För att lagen ska vara tillämplig ska ett belopp ha belastat kontot till följd av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument. Vad som avses med obehörig transaktion och betalningsinstrument framgår av 2 §.

    Till skillnad från 34 § i 1992 års konsumentkreditlag är alltså lagen inte bara tillämplig på konton som är knutna till ett kreditutrymme, utan även på konton knutna till ett tillgodohavande. Lagen är också tillämplig på transaktioner med alla typer av betalningsinstrument och inte enbart på transaktioner med kontokort. Lagen är inte heller begränsad till att gälla endast i konsumentförhållanden.

    2 § I lagen avses med

    1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion,

    2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet,

    3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

    I paragrafen förklaras några för lagens tillämpning avgörande begrepp.

    I punkten 1 anges vad som avses med ett betalningsinstrument. Ett betalningsinstrument är varje form av personligt instrument eller personlig rutin som enligt ett kontoavtal ska användas för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion. Instrument tar sikte på anordningar i fysisk form. Med rutin avses däremot en hantering som kan ske utan någon särskild anordning. Att instrumentet ska vara personligt innebär att kort som avser ett tillgodohavande som kan utnyttjas av vem som helst inte är betalningsinstrument i bestämmelsens mening. Så kan t.ex. vara fallet med förbetalda kort, som presentkort, och elektroniska pengar. Även rutinen ska vara personlig. Avsikten ska således vara att den inte får användas av någon annan. Definitionen omfattar bara sådana instrument och rutiner som innebär att transaktionen initieras elektroniskt. Bankgiroblanketter och andra pappershandlingar är alltså inte betalningsinstrument enligt lagen.

    För att det ska vara fråga om ett betalningsinstrument ska det vara möjligt att initiera en betalningstransaktion med det, dvs. använda instrumentet för att ge en betalningsorder.

    Typfallet av betalningsinstrument är ett kontokort, dvs. ett kort som är kopplat till ett konto hos t.ex. en bank. Ett annat exempel på betalningsinstrument är en bankdosa som möjliggör transaktioner via Internet. Även personliga rutiner som en personlig kod som används vid banktjänster per telefon eller ett s.k. bank-id som registreras i datorn är betalningsinstrument.

    I punkten 2 anges vad som menas med en obehörig transaktion. Med detta avses en transaktion som genomförs utan att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke. Det avgörande för om transaktionen ska anses ha skett behörigen eller obehörigen är alltså om transaktionen har godkänts av någon som har rätt till det enligt avtalet eller inte. Ett godkännande kan också lämnas av någon som inte är behörig att göra detta enligt kontoavtalet, men som fått fullmakt av kontohavaren att företräda denne.

    Har kontohavaren handlat svikligt och själv genomfört transaktioner som han eller hon därefter gör gällande varit obehöriga, anses transaktionerna normalt ha skett behörigen och regleras därmed inte av lagen.

    I punkten 3 definieras vad som avses med konsument. Härmed avses – på motsvarande sätt som i t.ex. konsumentköplagen (1990:932) – en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Några bestämda gränser för när en person agerar huvudsakligen för ett sådant ändamål kan inte anges. För att det ska röra sig om näringsverksamhet krävs att det är fråga om en kontinuerlig verk-

    samhet i en omfattning som kan liknas vid förvärvsarbete.

    3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.

    Paragrafen genomför delvis artikel 51 i direktivet. Paragrafen anger i vilken mån avtalsvillkor som avviker från lagens bestämmelser är bindande eller inte bindande för en part. Lagen är tvingande till skydd för en konsument (angående innebörden av begreppet konsument, se 2 §). I övriga fall är det parternas avtal som i första hand bestämmer vad som ska gälla mellan dem. Utanför konsumentförhållanden är lagen alltså dispositiv och kan sättas ur kraft genom avtal.

    4 § Kontohavaren är skyldig att

    1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,

    2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och

    3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

    Paragrafen genomför artikel 56 i direktivet. I paragrafen anges vilka skyldigheter en kontohavare har.

    Enligt punkten 1 ska kontohavaren skydda en personlig kod som han eller hon fått. Med kod menas en kombination av siffror eller andra tecken som är avsedd att identifiera kontohavaren när en transaktion godkänns. Bestämmelsen gäller koder som är personliga, dvs. som kontohavaren enligt kontoavtalet inte har rätt att uppge för någon annan person, t.ex. en s.k. pin-kod. Däremot är den sifferkombination som finns på ett kontokorts baksida och som kontohavaren ofta uppger vid handel på distans, den s.k. säkerhetskoden, inte en personlig kod.

    Skyldigheten att skydda den personliga koden innebär att kontohavaren i normalfallet inte i en anteckning av koden får ange dess egenskap av kod och dess samband med betalningsinstrumentet. Kontohavaren får inte heller låta en anteckning om koden vara fäst vid kortet eller förvarad tillsammans med kortet. En kontohavare som däremot har antecknat koden på ett sådant sätt att det inte framgår att det är en kod kan i regel inte anses ha brutit mot skyldigheten att skydda koden. I praktiken torde frågan om kontohavaren skyddat koden eller inte ofta ställas på sin spets när någon obehörig person även kommit över betalningsinstrumentet.

    Förpliktelsen att skydda en personlig kod inträder så fort kontohavaren har fått den, dvs. när den har lämnats direkt till kontohavaren eller annars kommit i dennes besittning.

    Enligt punkten 2 är kontohavaren skyldig att till betaltjänstleverantören anmäla att ett kontokort eller annat betalningsinstrument har kommit bort. Betaltjänstleverantör är den med vilken kontohavaren ingått kontoavtalet. Det kan t.ex. vara en bank eller annat kreditinstitut. Skyldigheten att spärranmäla betalningsinstrumentet gäller oavsett på vilket sätt det har kommit bort och oberoende av om en personlig kod samtidigt har kommit till någon obehörig persons kännedom eller inte. Kontohavaren ska också anmäla när han eller hon visserligen har kvar kortet i sin besittning men vet om att det har använts obehörigen, t.ex. för köp över Internet eller genom att ett förfalskat kort framställts och använts.

    Underrättelsen ska lämnas snarast efter det att kontohavaren fått vetskap om förlusten eller den obehöriga användningen. Kontohavaren är således skyldig att inom en viss kortare tid spärranmäla betalningsinstrumentet, t.ex. genom att ringa banken eller besöka ett bankkontor.

    Av punkten 3 framgår att kontohavaren i övrigt ska använda betalningsinstrumentet på det sätt som anges i kontoavtalet. Med detta avses att kontohavaren är skyldig att iaktta de villkor för hanteringen av betalningsinstrumentet som kan påverka kontohavarens ansvar vid en obehörig transaktion. Ett avtalsvillkor kan t.ex. föreskriva att en kontohavare ska förvara sitt kort på ett säkert sätt. Kontohavaren är skyldig att följa inte bara vad som ingår i det ursprungliga avtalet utan även villkor som parterna kommer överens om senare.

    Med stöd av bl.a. 36 § avtalslagen finns möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera ett villkor som är oskäligt. Enligt allmänna principer är betaltjänstleverantören också skyldig att särskilt lyfta fram överraskande och betungande standardvillkor för att dessa ska anses ingå i avtalet. Dessutom gäller att eventuella oklarheter i avtalet som utgångspunkt drabbar den part som ansvarar för utformningen av villkoren.

    Bryter kontohavaren mot sina förpliktelser, kan han eller hon få ansvara för obehöriga transaktioner som detta leder till, se 5 och 6 §§.

    En skillnad mot 34 § i 1992 års konsumentkreditlag är att kontohavaren alltså kan bli ansvarig om han eller hon låter bli att skydda sin personliga kod. En annan skillnad är att bedömningen av den grova oaktsamheten inte görs utifrån själva förlusten av kortet; avgörande är i stället om betalningsinstrumentet hanterats enligt villkoren.

    5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

    Paragrafen genomför artikel 61.1 och 61.3 i direktivet. I paragrafen finns en regel om att kontohavaren ska stå för ett begränsat belopp, en självrisk, när en personlig kod har använts vid en obehörig transaktion. Kontohavaren ska då ansvara för beloppet men med högst 1 200 kronor.

    Bestämmelsen är enbart tillämplig i de fall då en obehörig transaktion har skett med hjälp av en personlig kod. En självrisk kan alltså endast utgå om transaktionen har genomförts med en särskild kombination av siffror eller andra tecken, som kontohavaren inte har rätt att uppge för någon annan. En obehörig transaktion som har gjorts t.ex. med hjälp av en förfalskad namnunderskrift faller utanför bestämmelsen. Detsamma gäller situationer då en obehörig transaktion visserligen har genomförts med hjälp av en särskild sifferkombination men denna är angiven på betalningsinstrumentet. Så kan vara fallet då kortnumret och andra siffror angivna på kortets baksida, s.k. säkerhetskod, har använts.

    En självrisk ska utgå om kontohavaren har underlåtit att skydda sin kod. Har en personlig kod använts vid en obehörig transaktion, ska kontohavaren i normalfallet stå för en självrisk utan att det krävs någon särskild bevisning. Bestämmelsen innebär ett långtgående ansvar för kontohavaren, på gränsen till strikt.

    Kravet att kontohavaren ska ha ”underlåtit att skydda” sin kod ger dock ett visst utrymme för en aktsamhetsbedömning. Som exempel kan

    nämnas att någon har kommit över informationen på ett korts magnetspår och filmat koden i anslutning till ett bankomatuttag och sedan har framställt ett förfalskat kort (s.k. skimning). I ett sådant fall kan den obehöriga transaktionen inte anses ha genomförts till följd av att kontohavaren underlåtit att skydda sin kod. Ett annat exempel är att kontohavaren tvingats lämna ifrån sig sitt kort och sin kod.

    Enligt bestämmelsen ska kontohavaren ansvara för beloppet, dock högst 1 200 kronor. Har det skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer och överstiger transaktionerna sammanlagt 1 200 kronor, ansvarar kontohavaren ändå inte för mer än 1 200 kronor.

    Parterna kan avtala att en självrisk inte ska utgå. Betaltjänstleverantören kan förstås också avstå från att ta ut en självrisk av kontohavaren när en obehörig transaktion väl har skett. I ett avtal mellan en betaltjänstleverantör och en konsument är det inte möjligt att avtala om en högre självrisk än 1 200 kronor (jfr 3 §). I avtal med näringsidkare är parterna däremot fria att avtala om en högre självrisk än 1 200 kronor.

    För att kontohavaren ska ansvara för en obehörig transaktion vid underlåtenhet att skydda den personliga koden krävs ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen.

    En kontohavare kan vid grov oaktsamhet drabbas av ett längre gående ansvar än vad som anges i denna bestämmelse, om de förutsättningar som anges i 6 § är uppfyllda.

    6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.

    Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

    Paragrafen genomför artikel 61.2 och 61.3 i direktivet. I paragrafen anges i vilka fall en kontohavare ska stå för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Det anges också i vilka fall kontohavarens ansvar är begränsat till 12 000 kronor. Innebörden av begreppet obehörig transaktion anges i 2 §.

    Av första stycket framgår att en kontohavare som genom grov oaktsamhet har åsidosatt en förpliktelse som följer av lagen som huvudregel ska ansvara för hela beloppet. En första förutsättning för att bestämmelsen ska vara tillämplig är alltså att en skyldighet enligt 4 § har satts åt sidan. Dessutom krävs att detta har skett genom grov oaktsamhet. För att en kontohavare genom grov oaktsamhet ska anses ha brutit mot en förpliktelse ska det vara fråga om ett markant avsteg från aktsamhetsnormen. Bestämmelsen tar sikte på fall då kontohavaren kan anses ha varit obetänksam i en sådan grad att han eller hon inte är ursäktad. Kontohavaren bär alltså inget ansvar vid ordinär oaktsamhet, såsom vid lindriga fall av slarv och vid tillfällig glömska. För att avgöra om kontohavaren orsakat transaktionen genom grov oaktsamhet får en samlad bedömning göras utifrån den miljö och situation kontohavaren befunnit sig i samt hans eller hennes möjlighet att skydda sig mot en obehörig transaktion. Det måste naturligtvis beaktas om kontohavaren är konsu-

    ment. Personliga omständigheter kan ha betydelse för bedömningen, t.ex. kontohavarens ålder.

    Kontohavaren ansvarar fullt ut för en obehörig transaktion som orsakats av att han eller hon genom grov oaktsamhet har underlåtit att skydda sin personliga kod (jfr 4 § punkten 1). I praktiken blir det en bedömning av hur koden antecknats och förvarats samt i vilken miljö och under vilka förhållanden kontohavaren förlorat betalningsinstrumentet. En kontohavare som förvarar en anteckning om koden tillsammans med sitt kontokort får regelmässigt anses grovt oaktsam om han eller hon förlorar kortet och anteckningen i en offentlig miljö.

    Har kontohavaren låtit bli att snarast spärranmäla ett kort och därvid handlat grovt oaktsamt, får han eller hon stå för en obehörig transaktion som har skett innan kortet spärrades (jfr 4 § punkten 2). Bedömningen av om kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller inte gäller framför allt i vilken mån omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att kontohavaren kan ursäktas för att ha spärranmält senare än han eller hon borde ha gjort. En kontohavare som t.ex. har haft ett bostadsinbrott och som befarar att värdefull egendom stulits kan behöva ha viss längre tid på sig att göra en spärranmälan än i andra fall. Detsamma gäller t.ex. en kontohavare som förlorar kortet utomlands.

    Vidare får en kontohavare stå för en obehörig transaktion om han eller hon brutit mot de villkor som gäller för användningen av betalningsinstrumentet (jfr 4 § punkten 3). De villkor som enligt kontoavtalet gäller för hanteringen av betalningsinstrumentet utgör alltså en utgångspunkt för bedömningen av vilka krav på aktsamhet som ställs. Det räcker dock inte att kontohavaren inte hanterat instrumentet på föreskrivet sätt utan han eller hon måste också därvid ha visat grov oaktsamhet.

    Ett villkor för hanteringen kan t.ex. vara att betalningsinstrumentet ska hållas under uppsikt. I miljöer dit utomstående visserligen inte har tillträde, men där risken för stöld ändå är större än i t.ex. en bostad, bör ett kort inte lämnas utan uppsikt under lång tid. På offentliga platser krävs det att kontohavaren i princip har kontinuerlig kontroll över kortet. Att lämna kortet inte endast tillfälligt utan uppsikt i en sådan miljö är i regel att anse som grovt oaktsamt. Att lämna det tillfälligt för sedvanlig betalning är däremot normalt inte att anse som grovt oaktsamt.

    Av betydelse vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger är naturligtvis hur klart och tydligt det aktuella villkoret är utformat.

    Det är i princip betaltjänstleverantören som ska visa att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen och att detta lett till den obehöriga transaktionen. Samtidigt kan det ställas vissa krav på kontohavaren att bidra till utredningen, t.ex. genom att ange var och när betalningsinstrumentet senast användes. I praktiken får kontohavarens uppgifter många gånger läggas till grund för bedömningen. Beroende på omständigheterna kan kontohavaren dock behöva redovisa något som ger stöd åt hans eller hennes uppgifter.

    Av första meningen i andra stycket framgår att det finns ett tak för det belopp som en konsument behöver ansvara för om han eller hon genom grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen.

    En konsuments ansvar är enligt bestämmelsen begränsat till högst 12 000 kronor. Det innebär att han eller hon som mest kan behöva betala 12 000 kronor oavsett hur mycket pengar en obehörig transaktion avser.

    En kontohavare kan inte tvingas att härutöver betala en självrisk enligt 5 §. Begränsningen på 12 000 kronor gäller oavsett om det har skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer. Detta gäller oavsett om flera skyldigheter har åsidosatts och kontohavaren har varit grovt oaktsam i flera avseenden. Så kan t.ex. vara fallet om en obehörig transaktion har skett på grund av att kontohavaren hanterat kortet grovt oaktsamt och en annan obehörig transaktion orsakats av att spärranmälan gjorts så sent att kontohavaren anses grovt oaktsam också i det avseendet.

    I andra meningen i andra stycket finns en regel som medför att en konsument – trots vad som sägs i första meningen i andra stycket – får stå för hela beloppet. Så är fallet om han eller hon har handlat särskilt klandervärt och detta lett till att en obehörig transaktion kunnat genomföras. Bestämmelsen riktar in sig på situationer då kontohavaren agerat så klandervärt i förhållande till betaltjänstleverantören att det skulle vara stötande att denne behövde stå för någon del av beloppet. Det ska närmast röra sig om fall där kontohavaren genom sitt handlande får anses ha varit likgiltig till risken för obehöriga transaktioner. Som exempel kan nämnas att kontohavaren – trots villkoren – lämnar ett kontokort lättillgängligt och obevakat under en lång tid på en badstrand med mycket folk, i ett omklädningsrum eller i en garderob på en restaurang. Ett annat exempel är att kontohavaren lämnar ifrån sig kortet på en nattklubb för löpande debiteringar under en lång tid. Vid bedömningen av om handlandet är särskilt klandervärt måste beaktas att ansvaret för en obehörig transaktion i dessa fall inträder först vid grov oaktsamhet. När lagen talar om särskilt klandervärt avses alltså kvalificerade former av grov oaktsamhet.

    Har kontohavaren handlat svikligt, är transaktionerna många gånger att anse som behöriga och omfattas inte av lagen. Det kan dock finnas fall då det svikliga handlandet endast indirekt bidragit till den obehöriga transaktionen. I sådana fall ansvarar kontohavaren som utgångspunkt för hela beloppet enligt bestämmelsen.

    För att kontohavaren ska ansvara för en obehörig transaktion krävs slutligen ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen. Den obehöriga transaktionen ska ha kunnat genomföras till följd av det grovt oaktsamma handlandet.

    7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

    Paragrafen genomför artikel 61.4 och 61.5 i direktivet.

    I första meningen anges ett fall då en kontohavare inte ska ansvara för något belopp som belastat ett konto till följd av en obehörig transaktion trots att detta annars följer av 5 och 6 §§. I det fall som nämns i denna paragraf saknar det alltså betydelse om kontohavaren genom grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen.

    Har en transaktion genomförts efter det att en kontohavare har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, slipper kontohavaren att stå för transaktionen. Det har ansetts rimligt att banken i en sådan situation

    omedelbart spärrar tillgången till kontot och annars får ansvara för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Kontohavaren behöver naturligtvis inte stå för något belopp om det på grund av betaltjänstleverantören inte har varit möjligt att lämna en anmälan om att betalningsinstrumentet ska spärras.

    Av andra meningen framgår att en kontohavare ansvarar för en obehörig transaktion som genomförs efter det att en spärranmälan har gjorts om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen. I många fall är transaktioner som genomförts svikligen att anse som behöriga. Det kan dock finnas fall då kontohavaren endast svikligen har bidragit till den obehöriga transaktionen. Kontohavaren har då ingen fördel av att ha spärranmält betalningsinstrumentet.

    8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar

    betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

    Paragrafen genomför delvis artikel 58 i direktivet. I paragrafen regleras i vilka fall kontohavaren ska ansvara för hela beloppet vid en obehörig transaktion.

    Av bestämmelsen framgår att kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören i rätt tid om en obehörig transaktion. Bestämmelsen innebär att de begränsningar till förmån för kontohavaren som anges i 5 och 6 §§ inte är tillämpliga. Den innebär också att kontohavaren vid en sen reklamation kan få stå för hela beloppet oavsett om han eller hon varit oaktsam.

    Enligt första meningen krävs att det är visat att kontohavaren har fått faktisk vetskap om den obehöriga transaktionen. Det innebär att trettonmånadersregeln i andra meningen i praktiken blir den regel som ofta får tillämpas.

    I de fall betaltjänstleverantören har informerat kontohavaren om transaktionen är kontohavaren under alla förhållanden skyldig att reklamera senast tretton månader efter att beloppet belastat kontot. Har betaltjänstleverantören skickat ett kontoutdrag till kontohavaren, räknas alltså fristen från debiteringen av kontot och inte från tidpunkten då kontohavaren fick kontoutdraget.

    Det är tillräckligt att kontohavaren lämnar en s.k. neutral reklamation. Det innebär att kontohavaren inte behöver ange vilket anspråk på ersättning han eller hon har för avsikt att framställa på grund av den obehöriga transaktionen. Har kontohavaren uppgett att han eller hon tror att en viss transaktion är obehörig, räcker det i regel för att kontohavaren ska anses ha underrättat leverantören. Däremot räcker det i normalfallet inte att kontohavaren endast har gjort en spärranmälan (jfr 4 § punkten 2). Reklamationen kan göras såväl skriftligen som muntligen.

    Reklamerar kontohavaren inte i rätt tid, förlorar han eller hon sin rätt till ersättning av betaltjänstleverantören.

    Betaltjänstleverantören kan naturligtvis inte dra fördel av en försenad eller utebliven reklamation om den obehöriga transaktionen beror på att

    leverantören själv brustit i något avgörande avseende, t.ex. genom att ha underlåtit att spärra ett betalningsinstrument efter spärranmälan.

    9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

    Det förekommer att även någon annan än kontohavaren är behörig att använda ett betalningsinstrument som är kopplat till kontot. I paragrafen regleras under vilka förutsättningar kontohavaren ska ansvara för en sådan persons handlande om det inträffar en obehörig transaktion.

    Bestämmelsen tar sikte på det fallet att någon annan, vid sidan av kontohavaren, givits rätt att disponera över medel på kontot eller ta ett kreditutrymme i anspråk. Det kan ske t.ex. genom att ett extrakort utfärdas åt en familjemedlem. För att någon annan än kontohavaren ska vara behörig att använda ett betalningsinstrument som är knutet till kontohavarens konto måste betaltjänstleverantören och kontohavaren ha avtalat om detta.

    Enligt bestämmelsen ska, vid bedömningen av om en kontohavare ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat. Om det har skett en obehörig transaktion, har extrakortsinnehavarens handlande eller underlåtenhet att handla alltså samma verkan för kontohavaren som om han eller hon själv hade handlat eller inte handlat.

    Regleringen innebär att en obehörig transaktion som har kunnat genomföras till följd av en extrakortsinnehavares bristfälliga hantering av kortet och koden kan leda till betalningsansvar för kontohavaren. Kontohavaren ska alltså då stå för det obehöriga uttaget. De beloppsmässiga begränsningar för ansvaret som gäller för en kontohavare enligt 5 och 6 §§ tillämpas också i dessa fall. Detta innebär att kontohavarens ansvar, om han eller hon är konsument, är begränsat till högst 12 000 kronor. Inte ens i det fallet då både kontohavaren och extrakortsinnehavaren har varit grovt oaktsamma ska kontohavaren betala mer än 12 000 kronor.

    Kontohavaren ansvarar inte för transaktioner som inträffar efter att extrakortsinnehavaren har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras, om inte extrakortsinnehavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen (jfr 7 §).

    Har extrakortsinnehaven inte reklamerat i rätt tid, kan kontohavaren få stå för hela beloppet (jfr 8 §).

    Bestämmelsen reglerar endast konsekvenserna för kontohavarens ansvar i förhållande till betaltjänstleverantören. Vilka möjligheter kontohavaren har att vända sig mot den person som har ett extrakort regleras alltså inte här.

    Ikraftträdande

    Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

    Av bestämmelsen framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 2010.

    Av övergångsbestämmelsen till lagen om ändring i konsumentkreditlagen följer att den upphävda 34 § ska tillämpas i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Ändras avtalsvillkoren i kontoavtalet efter ikraftträdandet, får det i det enskilda fallet bedömas om ett nytt avtal träffats eller om det är samma avtal som fortsätter att tillämpas. Är ändringarna betydande, får i regel ett nytt kontoavtal anses ha ingåtts.

    Sammanfattning av betänkandet Betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108)

    Utredningsuppdraget

    Utredningen skall enligt sina direktiv såvitt avser de frågor som behandlas i detta slutbetänkande göra en översyn av bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) om en kontohavares betalningsansvar för obehörig användning av kontokort.

    Behovet av lagändringar

    En kontohavare som är konsument är enligt 34 § konsumentkreditlagen obegränsat betalningsansvarig för obehöriga transaktioner, om kontohavaren bl.a. förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten till kreditgivaren. I praxis har begreppet grov oaktsamhet i 34 § kommit att innefatta situationer som i andra delar av civilrätten närmast skulle betraktas som enkel oaktsamhet. En konsument som förlorar sitt kontokort löper alltså enligt nuvarande lagstiftning en risk att drabbas av en avsevärd ekonomisk förlust. Vidare beaktas enligt nuvarande reglering inte hur kontohavaren har hanterat koden.

    Användningen av kontokort har ökat dramatiskt sedan bestämmelserna i nuvarande 34 § konsumentkreditlagen infördes år 1977. Kontokort är avsedda att lättillgängligt medföras i olika sammanhang och för att på daglig basis användas för betalningar och kontantuttag. Genom att behörighetskontrollen allt oftare sker genom inknappning av kod har ett större ansvar för systemsäkerheten kommit att läggas på kontohavaren.

    Elektroniska betalningsmedel är typiskt sett kostnadseffektivare och säkrare än sina pappersbaserade motsvarigheter. Det finns således ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att kortanvändningen ökar i samhället.

    Utredningen har ansett att lagstiftningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort bör anpassas till marknads- och teknikutvecklingen. Vidare bör konsumentskyddet stärkas genom att de risker som en konsument löper vid användning av kontokort begränsas. Utredningen har också ansett att den reglering som föreslås bör vara så lättillämpad att flertalet ärenden om obehörig användning av kontokort kan lösas snabbt och utan större resursåtgång. Utredningen har eftersträvat en väl avvägd helhetslösning som så långt som möjligt uppfyller dessa krav.

    Begränsning av kontohavarens ansvar

    Det förhållandet att en kontohavare kan hållas obegränsat betalningsansvarig vid obehöriga transaktioner med kontokort innebär att innehavet av ett kontokort kan vara förknippat med en avsevärd ekonomisk risk. Utredningen har bedömt att detta inte gagnar tilltron till kontokortet som

    ett säkert betalningsmedel som kan användas av konsumenter i allmänhet. Det kan inte heller anses tillfredsställande att små skillnader i hanteringen av kortet kan leda till antingen obegränsat ansvar för kontohavaren eller inget ansvar alls.

    Prop. 2009/10:122 Bilaga 1

    Utredningen har således ansett att utfärdaren av ett kontokort skall kunna hålla kontohavaren obegränsat betalningsansvarig för obehöriga transaktioner endast om han eller hon frivilligt överlämnat kortet eller uppgett koden för annan, eller om kontohavaren genom svek har bidragit till att obehöriga transaktioner kunnat genomföras.

    Ett begränsat ansvar bör kunna komma i fråga om de obehöriga transaktionerna kunnat genomföras på grund av att kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller underlåtit att snarast underrätta utfärdaren av kortet om att detta förlorats eller att koden kommit till annans kännedom. Vid bedömningen av om kontohavaren handlat grovt oaktsamt skall hanteringen av såväl kortet som koden beaktas, förutsatt förstås att de obehöriga transaktionerna utförts genom inknappning av kod. Begreppet grov oaktsamhet skall härvid tillämpas på samma sätt som i andra delar av den svenska civilrätten. Ansvar enligt denna bestämmelse skall således endast komma i fråga i särskilda undantagsfall. I dessa situationer skall kontohavaren kunna hållas betalningsansvarig med 12 000 kr eller det lägre belopp som transaktionerna avser.

    Självrisk

    Kontohavarens hantering av den till ett kontokort hörande koden utgör en viktig del av systemsäkerheten. Har obehöriga transaktioner kunnat utföras med användning av rätt kod kan detta i många fall antas bero på att kontohavaren på något sätt förvarat en anteckning om koden tillsammans med kortet. Ofta kan det inte utredas hur den obehörige personen fått kännedom om koden.

    Utredningen har ansett att utfärdaren av ett kontokort skall ha möjlighet att hålla kontohavaren betalningsansvarig med en självrisk om 1 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, när obehöriga transaktioner utförts genom inknappning av rätt kod. Härigenom har utfärdaren av ett kontokort möjlighet att uppställa ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koden så säkert som möjligt, samtidigt som ärenden av detta slag kan avslutas utan större resursåtgång. Koden är en nyckel till kontot och det blir särskilt viktigt att inskärpa betydelsen av hur den hanteras eftersom utredningens förslag i övrigt innebär att betalningsansvar för kontohavaren skall kunna göras gällande endast i begränsad utsträckning.

    Kontohavaren skall inte kunna hållas betalningsansvarig med en självrisk, om det framstår som uppenbart oskäligt att göra ett sådant betalningsansvar gällande.

    Självrisk skall inte kunna tas ut beträffande obehöriga transaktioner som genomförts utan användning av kod, t.ex. med namnunderskrift.

    Undantag från betalningsansvar

    Även om kraven för betalningsansvar i och för sig är uppfyllda skall kontohavaren under vissa förhållanden ändå inte kunna hållas ansvarig.

    Kontohavaren skall inte kunna bli betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som genomförs efter det att kortet eller koden spärranmälts. Detsamma skall gälla när transaktionerna kunnat genomföras på grund av säkerhetsmässiga brister eller något annat fel som utfärdaren av kortet ansvarar för, eller om en näringsidkare har godtagit ett kontokort trots att han eller hon insåg eller borde ha insett att kortet användes utan kontohavarens samtycke. Vidare skall kontohavaren undgå betalningsansvar, om de obehöriga transaktionerna har genomförts med användning av ett kontokort som kontohavaren dessförinnan inte hade mottagit, eller om transaktionerna avser belopp som överstiger vad som enligt avtal skall vara disponibelt för kontohavaren.

    I nu nämnda fall skall således inte ens en självrisk kunna tas ut. Kontohavaren skall emellertid vara fullt betalningsansvarig, om han eller hon bidragit till de obehöriga transaktionerna genom svek.

    Distansavtal

    Vid e-handel sker inte en avläsning av kontokortet, utan en eller flera uppgifter som hör till detta uppges. Eftersom e-handel bygger på att kontohavaren lämnar ut sådana uppgifter framstår det som rimligt att en åtgärd av detta slag inte kan föranleda betalningsansvar för obehöriga transaktioner. En annan ordning kan antas inverka negativt på tilliten till e-handeln.

    En kontohavare skall således inte kunna hållas betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som kunnat genomföras på grund av att ett nummer eller annan uppgift som hör till ett kontokort angetts vid ett distansavtal eller på något annat sätt kommit till annans kännedom.

    Kontohavaren skall dock vara betalningsansvarig, om han eller hon bidragit till de obehöriga transaktionerna genom svek.

    Internetbank och liknande självbetjäningstjänster

    Det förhållandet att transaktioner med kontokort numera ofta genomförs med kod har medfört att kontokort alltmer kommit att likna andra elektroniska betalningstjänster som bygger på kodhantering, t.ex. Internetbank. Utredningen har ansett det önskvärt att regleringen av kontohavarens betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort, Internetbank, telefonbank och andra liknande självbetjäningstjänster är så teknikneutral som möjligt.

    Vidare används Internetbank och liknande självbetjäningstjänster numera av en bred allmänhet. Flera banker tillämpar avtalsvillkor som innebär att kontohavaren utan krav på vållande skall vara fullt betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som genomförs med användning av sådana tjänster. Utredningen har bedömt att konsumentskyddet på detta område är otillfredsställande.

    Utredningen har därför ansett att samma bestämmelser som tillämpas vid obehörig användning av kontokort skall tillämpas vid obehörig användning av Internetbank och liknande tjänster genom vilka en kontohavare med kod eller annat identifieringsmedel genomför betalningar eller andra överföringar av pengar.

    Krav på information

    Det är angeläget att en konsument som ingår avtal om kontokort, Internetbank eller annan liknande självbetjäningstjänst är medveten om vilket ansvar som följer med tjänsten i händelse av obehöriga transaktioner. Innan avtal ingås skall utfärdaren av ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel därför tydligt och begripligt informera kontohavaren om hans eller hennes åligganden, inklusive eventuellt betalningsansvar för obehöriga transaktioner.

    Lagteknisk lösning

    De bestämmelser som föreslås tar endast i liten utsträckning sikte på konsumentkrediter. Bestämmelserna skall därför inte föras in i konsumentkreditlagen. Eftersom det inte finns någon annan lag som generellt reglerar betalningar och andra överföringar av pengar bör bestämmelserna föras in i en ny lag, vilken bör benämnas lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.

    Konsekvenser

    Förslagen säkerställer att en kontohavare utan alltför stora risker kan använda kontokort, Internetbank och liknande tjänster. Detta innebär en förstärkning av konsumentskyddet och kan antas bidra till att förtroendet för dessa tjänster stärks. Eftersom elektroniska betalningsmedel i allmänhet medför lägre transaktionskostnader än sina pappersbaserade motsvarigheter och även i övrigt kännetecknas av hög effektivitet och säkerhet bör förslagen ha positiva samhällsekonomiska konsekvenser.

    Utredningen har bedömt att utfärdaren genom förslagen ges möjlighet att föreskriva tydligare incitament för kontohavaren att hantera kort, kod och andra identifieringsmedel omsorgsfullt. Samtidigt understryker bestämmelserna utfärdarens skyldighet att så långt det är möjligt förebygga obehöriga transaktioner, i synnerhet stora sådana. Förslagen kan mot denna bakgrund antas få positiva brottsförebyggande konsekvenser.

    En ökad användning av kontokort kan antas vara till gagn för handeln, främst genom minskade kostnader för kontanthantering och ökad säkerhet. Det har inte varit möjligt att uppskatta om förslagen kommer att innebära besparingar eller ökade kostnader för banker och andra utfärdare av kontokort och andra identifieringsmedel.

    Betänkandets lagförslag (SOU 2005:108)

    1 Förslag till lag om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.

    Härigenom föreskrivs följande.

    Inledande bestämmelser

    1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som föreskriver betalningsansvar för en konsument vid obehöriga transaktioner med kontokort och andra identifieringsmedel.

    Lagen är tillämplig på kontantuttag, betalningar och andra överföringar av pengar som utförs genom

    1. avläsning av ett kontokort,

    2. angivande av ett nummer eller någon annan uppgift som hör till ett kontokort, och

    3. användning av ett annat identifieringsmedel. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot honom eller henne.

    2 § I lagen avses med

    1. kontohavare: den som innehar ett tillgodohavande eller ett kreditutrymme hos en näringsidkare,

    2. kontokort: kort som har utfärdats åt en kontohavare för att han eller hon skall kunna genomföra kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar,

    3. annat identifieringsmedel: kod eller annat hjälpmedel som har tilldelats en kontohavare för att han eller hon elektroniskt skall kunna styrka sin behörighet att genomföra kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar,

    4. utfärdare: en näringsidkare som har tilldelat någon ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel,

    5. obehöriga transaktioner: kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar som genomförs utan samtycke av någon som enligt avtal med utfärdaren äger rätt att genomföra sådana transaktioner.

    Vid bedömningen av om en kontohavare får åläggas betalningsansvar skall vad som sägs om kontohavare i 3–7 §§ även tillämpas när ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel disponeras av annan som enligt avtal med utfärdaren är behörig till detta.

    Distansavtal

    3 § En kontohavare får inte åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som kunnat utföras på grund av att ett nummer eller någon annan uppgift som hör till ett kontokort angetts vid ett distansavtal eller på något annat sätt kommit till annans kännedom, om inte betalningsansvar kan göras gällande enligt 6 § andra stycket.

    Självrisk

    Prop. 2009/10:122 Bilaga 2

    4 § En kontohavare får åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel med 1 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, om kod har använts och ett mer omfattande ansvar inte följer av 5 eller 6 §.

    Kontohavaren får inte åläggas betalningsansvar enligt första stycket, om det med hänsyn till kontohavarens handlande och övriga omständligheter framstår som uppenbart oskäligt att ålägga betalningsansvar.

    Begränsat betalningsansvar

    5 § En kontohavare får åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel med 12 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, om ett mer omfattande ansvar inte följer av 6 § och transaktionerna har kunnat genomföras på grund av att kontohavaren

    1. handlat grovt oaktsamt, eller

    2. underlåtit att underrätta utfärdaren snarast efter att ha insett eller haft skälig anledning att anta att ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel har förlorats, eller annan har fått kännedom om en kod.

    Fullt betalningsansvar

    6 § En kontohavare får åläggas fullt betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel, om transaktionerna har kunnat genomföras på grund av att kontohavaren frivilligt har överlämnat kontokortet eller identifieringsmedlet till annan, eller frivilligt har uppgett en kod för annan.

    Har kontohavaren genom svek bidragit till att obehöriga transaktioner har kunnat genomföras får han eller hon åläggas fullt betalningsansvar för dessa transaktioner.

    Kontohavarens ansvar enligt första stycket får jämkas, om det med hänsyn till kontohavarens handlande och övriga omständigheter framstår som uppenbart oskäligt att ålägga fullt betalningsansvar.

    Undantag från betalningsansvar

    7 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§ samt 6 § första stycket får kontohavaren inte åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner, om

    1. transaktionerna har genomförts efter att utfärdaren underrättats om någon sådan omständighet som avses i 5 § 2 eller kontohavaren av annan anledning begärt att åtkomsten till kontot skall spärras,

    2. transaktionerna har kunnat genomföras på grund av säkerhetsmässiga brister eller något annat fel som utfärdaren ansvarar för,

    3. en näringsidkare har godtagit ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel trots att han eller hon insåg eller borde ha insett att kontokortet eller identifieringsmedlet användes utan kontohavarens samtycke,

    4. transaktionerna har genomförts med användning av ett kontokort eller något annat identifieringsmedel som kontohavaren dessförinnan inte hade mottagit, eller

    5. transaktionerna avser belopp som överstiger vad som enligt avtal skall vara disponibelt för kontohavaren.

    Information

    8 § I rimlig tid innan avtal om tjänst som omfattas av denna lag ingås skall kontohavaren ges tydlig och begriplig information om vad som åligger honom eller henne när det gäller hantering av kontokort, kod eller andra identifieringsmedel, liksom vad som gäller om kontohavarens betalningsansvar vid obehöriga transaktioner. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kontohavaren.

    Om näringsidkaren inte lämnar information enligt första stycket skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Information enligt första stycket skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

    1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

    2. Äldre föreskrifter gäller för transaktioner som har genomförts före ikraftträdandet.

    2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

    Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) att 34 § skall upphöra att gälla och att rubriken närmast före 34 § skall utgå.

    Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

    Förteckning över remissinstanserna (SOU 2005:108)

    Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt, Marknadsdomstolen, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Konsumentverket/KO, Domstolsverket, Allmänna reklamationsnämnden, Sveriges riksbank, Kommerskollegium, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen, Fristående Sparbankers Riksförbund, Finansbolagens förening, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och American Express.

    Svenskt Näringsliv, Svenska Inkassoföreningen, Sveriges Inkassoorganisation, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Konsumenter i Samverkan, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Diners Club Sweden AB, MasterCard och Visa Sweden har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

    I

    (Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

    DIREKTIV

    EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2007/64/EG

    av den 13 november 2007

    om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG,

    2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG

    (Text av betydelse för EES)

    EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

    ANTAGIT DETTA DIREKTIV

    med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

    gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningen

    och artikel 95,

    med beaktande av kommissionens förslag,

    efter att ha hört Europeiska ekonomiska och sociala kommittén,

    med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

    i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

    av följande skäl:

    (1)

    Det är avgörande för inrättandet av den inre marknaden att

    alla inre gränser i gemenskapen avlägsnas för att möjliggöra

    fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Därför

    är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster mycket

    viktig. För närvarande utgör emellertid bristen på harmo-

    nisering inom detta område ett hinder för en fungerande

    sådan marknad.

    (2)

    För närvarande är medlemsstaternas marknader för

    betaltjänster separat organiserade enligt nationella modeller

    och de rättsliga ramarna för betaltjänster är splittrade

    mellan 27 nationella rättsliga system.

    (3)

    Flera gemenskapsrättsakter, nämligen Europaparlamentets

    och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om

    gränsöverskridande betalningar (3) och Europaparlamentets

    och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den

    19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i

    euro (4), har redan antagits på detta område men de har inte

    förbättrat situationen i tillräcklig utsträckning, vilket också

    kan sägas om kommissionens rekommendation 87/598/

    EEG av den 8 december 1987 om en europeisk upp-

    förandekod för elektroniska betalningar (förhållandet

    mellan finansiella institut, handlare och tjänsteföretag samt

    konsumenter) (5), kommissionens rekommendation 88/

    590/EEG av den 17 november 1988 om betalningssystem,

    särskilt förhållandet mellan kortinnehavare och kortutgi-

    vare (6), och kommissionens rekommendation 97/489/EG

    av den 30 juli 1997 om transaktioner med hjälp av

    elektroniska betalningsmedel med tonvikt på förhållandet

    mellan utgivare och innehavare (7). Dessa åtgärder är

    fortfarande otillräckliga. Att nationella bestämmelser och

    ett ofullständigt gemenskapsregelverk existerar parallellt

    leder dessutom till osäkerhet och brist på rättslig säkerhet.

    (4)

    Det är därför mycket viktigt att en modern och konsekvent

    rättslig ram för betaltjänster fastställs på gemenskapsnivå –

    oavsett om dessa tjänster är kompatibla eller inte med det

    system som härrör från finanssektorns initiativ för ett

    gemensamt eurobetalningsområde – och att denna är

    neutral och garanterar lika spelregler för samtliga betal-

    ningssystem, så att konsumenternas valfrihet upprätthålls,

    vilket bör innebära ett avsevärt steg framåt när det gäller

    kostnader för konsumenterna, säkerhet och effektivitet

    jämfört med befintliga nationella system.

    (5)

    Denna rättsliga ram bör trygga samordning av nationella

    bestämmelser

    om

    verksamhetskrav,

    marknadstillträde

    för nya betaltjänstleverantörer, informationskrav samt

    rättigheter och skyldigheter för betaltjänstanvändare och

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/1

    (1) EUT C 109, 9.5.2006, s. 10.

    (2) Europaparlamentets yttrande av den 24 april 2007 (ännu ej

    offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 15 oktober 2007.

    (3) EGT L 43, 14.2.1997, s. 25.

    (4) EGT L 344, 28.12.2001, s. 13.

    (5) EGT L 365, 24.12.1987, s. 72.

    (6) EGT L 317, 24.11.1988, s. 55.

    (7) EGT L 208, 2.8.1997, s. 52.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    42

    -leverantörer. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 2560/

    2001, som skapade en inre marknad för betalningar i euro,

    i fråga om priset, bör behållas inom denna ram.

    Bestämmelserna i direktiv 97/5/EG och de rekommenda-

    tioner som görs i rekommendationerna 87/598/EEG, 88/

    590/EEG och 97/489/EG bör integreras i en enda bindande

    rättsakt.

    (6)

    Det är dock inte lämpligt att den rättsliga ramen är

    heltäckande. Dess tillämpning bör begränsas till betaltjänst-

    leverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att

    tillhandahålla betaltjänster till betaltjänstanvändare. Den

    rättsliga ramen bör inte heller vara tillämplig på tjänster där

    överföringen av medel från betalaren till betalningsmot-

    tagaren eller transport av dessa utförs enbart i sedlar och

    mynt eller där överföringen är baserad på papperscheckar,

    pappersbaserade växlar, skuldebrev eller andra instrument,

    pappersbaserade kuponger eller kort vilka är dragna på en

    betaltjänstleverantör eller annan part i syfte att ställa medel

    till förfogande för betalningsmottagaren. Vidare bör en

    differentiering göras i fråga om de hjälpmedel som erbjuds

    av tele-, informationstekniks- eller nätoperatörer för att

    underlätta köp av digitala varor eller tjänster såsom

    ringsignaler, musik eller digitala tidningar, vid sidan av

    traditionella rösttjänster och deras distribution till digital

    utrustning. Dessa varors eller tjänsters innehåll kan vara

    framställt antingen av en tredje part eller av operatören,

    som kan tillföra dem ett inneboende värde i form av

    åtkomst, distribution eller sökmöjligheter. I det sistnämnda

    fallet, när varorna eller tjänsterna distribueras av en av

    dessa operatörer eller, av tekniska skäl, av en tredje part och

    de endast kan användas med hjälp av digital utrustning som

    till exempel mobiltelefoner eller datorer, bör den rättsliga

    ramen inte tillämpas, eftersom operatörens verksamhet inte

    endast utgörs av betalningstransaktioner. Det är dock

    lämpligt att den rättsliga ramen tillämpas i de fall där

    operatören är verksam endast som en mellanhand som

    uteslutande sköter betalningen till en tredjepartsleverantör.

    (7)

    Penningöverföring är en enkel betaltjänst, som normalt

    grundas på att en betalare lämnar kontanter till en

    betaltjänstleverantör som förmedlar motsvarande belopp,

    till exempel via ett kommunikationsnät, till en betalnings-

    mottagare eller en betaltjänstleverantör som agerar på

    betalningsmottagarens vägnar. I vissa medlemsstater

    erbjuds allmänheten en motsvarande tjänst av snabbköp,

    grossister och andra återförsäljare, vilken innebär att

    räkningar från allmännyttiga företag och andra återkom-

    mande hushållsräkningar kan betalas. Dessa räkningsbetal-

    ningstjänster bör behandlas som penningöverföring enligt

    definitionen i detta direktiv, såvida inte de behöriga

    myndigheterna anser att verksamheten faller under en

    annan betaltjänst som förtecknas i bilagan.

    (8)

    Det är nödvändigt att specificera de kategorier av betal-

    tjänstleverantörer som lagligen får tillhandahålla betaltjäns-

    ter inom gemenskapen, dvs. kreditinstitut som från

    användare tar emot insättningar som kan användas för att

    finansiera betalningstransaktioner, vilka även i fortsätt-

    ningen bör omfattas av tillsynskraven i Europaparlamentets

    och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om

    rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (1),

    institut för elektroniska pengar som ger ut elektroniska

    pengar som kan användas för att finansiera betalnings-

    transaktioner, vilka även i fortsättningen bör omfattas av

    tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv

    2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att

    starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska

    pengar samt om tillsyn över sådan verksamhet (2), och de

    postgiroinstitut som har rätt till detta enligt nationell

    lagstiftning.

    (9)

    I detta direktiv bör bestämmelser fastställas för utförande av

    betalningstransaktioner, där medlen är elektroniska pengar

    enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG.

    Utgivning av elektroniska pengar bör dock inte regleras

    genom detta direktiv, som inte heller innebär någon

    ändring av regleringen av verksamheten för institut för

    elektroniska pengar enligt direktiv 2000/46/EG. Betalnings-

    institut bör därför inte få ge ut elektroniska pengar.

    (10)

    För att avlägsna de rättsliga hindren för marknadstillträde är

    det nödvändigt att inrätta en enda auktorisation för alla

    betaltjänstleverantörer som inte tar emot insättningar eller

    ger ut elektroniska pengar. Det är därför lämpligt att införa

    en ny kategori av betaltjänstleverantörer, nedan kallad

    ”betalningsinstitut”, genom att föreskriva att fysiska och

    juridiska personer som faller utanför de befintliga katego-

    rierna enligt stränga och heltäckande villkor får auktoriseras

    att tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen. Därige-

    nom kommer samma villkor att gälla för sådana tjänster i

    hela gemenskapen.

    (11)

    Villkoren för beviljande och behållande av auktorisation

    som betalningsinstitut bör innefatta verksamhetskrav som

    står i proportion till de operativa och finansiella risker som

    dessa institut ställs inför i sin verksamhet. I detta samman-

    hang finns det ett behov av ett sunt system för startkapital i

    kombination med löpande kapitalkrav, vilket i sinom tid

    skulle kunna utarbetas på ett mer sofistikerat sätt beroende

    på marknadens behov. På grund av mångfalden på området

    för betaltjänster bör direktivet tillåta olika metoder i

    kombination med ett visst utrymme för valmöjligheter i

    tillsynen, så att det säkerställs att samma risker behandlas

    på samma sätt i fråga om alla betaltjänstleverantörer.

    Kraven på betalningsinstituten bör avspegla det faktum att

    dessa ägnar sig åt mer specialiserad och begränsad

    verksamhet, som ger upphov till risker som är mer

    begränsade och lättare att övervaka och kontrollera än de

    risker som uppstår inom kreditinstitutens bredare verk-

    samhetsutbud. Betalningsinstitut bör i synnerhet vara

    L 319/2

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    (1) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 2007/

    44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1).

    (2) EGT L 275, 27.10.2000, s. 39.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    43

    förbjudna att ta emot insättningar från användare och de

    bör få tillåtelse att utnyttja medel som de tagit emot från

    användare endast för att utföra betaltjänster. Det bör införas

    bestämmelser om att kundmedel ska hållas åtskilda från

    betalningsinstitutens medel för annan affärsverksamhet.

    Betalningsinstituten bör också omfattas av effektiva krav för

    förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism.

    (12)

    Betalningsinstituten bör upprätta sina årsbokslut och

    sammanställda redovisningar i enlighet med rådets direk-

    tiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa

    typer av bolag (1) och om tillämpligt rådets direktiv 83/

    349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovis-

    ning (2) och rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december

    1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för

    banker och andra finansiella institut (3). Årsboksluten och

    de sammanställda redovisningarna bör granskas, såvida

    institutet inte är befriat från denna skyldighet enligt direk-

    tiv 78/660/EEG och om tillämpligt direktiven 83/349/EEG

    och 86/635/EEG.

    (13)

    I detta direktiv bör betalningsinstitutens beviljande av kredit

    dvs. beviljande av kreditutrymmen och utfärdande av

    kreditkort regleras endast när det är nära kopplat till

    betaltjänster. Endast om en kredit beviljas för att underlätta

    betaltjänster och den krediten är kortfristig och beviljas för

    en period som inte överskrider tolv månader, inklusive

    revolverande kredit, är det lämpligt att tillåta betalnings-

    instituten att bevilja sådan kredit för sin gränsöverskridande

    verksamhet, på villkor att den huvudsakligen refinansieras

    ur betalningsinstitutets egen kapitalbas och andra medel

    från kapitalmarknaderna, men inte ur de kundmedel som

    innehas för betaltjänster. Detta bör inte påverka tillämp-

    ningen av rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december

    1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och

    andra författningar om konsumentkrediter (4) eller annan

    tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning

    om villkoren för beviljande av konsumentkrediter som inte

    harmoniseras av detta direktiv.

    (14)

    Det är nödvändigt att medlemsstaterna utser de myndig-

    heter som ska ansvara för att meddela auktorisation till

    betalningsinstitut, utföra kontroller och besluta om åter-

    kallande av auktorisationerna. För att försäkra sig om lika

    behandling bör medlemsstaterna inte tillämpa några andra

    krav på betalningsinstitut än de krav som anges i detta

    direktiv. Alla beslut som fattas av de behöriga myndighe-

    terna bör dock kunna bestridas inför domstol. De behöriga

    myndigheternas uppgifter bör inte heller påverka den

    tillsyn över betalningssystemen som i överensstämmelse

    med artikel 105.2 fjärde strecksatsen i fördraget är en

    uppgift som ska utföras av europeiska centralbanksystemet.

    (15)

    Eftersom det är önskvärt att registrera namn och adress på

    alla fysiska och juridiska personer som tillhandahåller

    penningöverföringstjänster och bevilja dem alla en viss

    form av erkännande, oberoende av om de kan uppfylla alla

    villkor för auktorisation som betalningsinstitut, så att ingen

    tvingas ut i den svarta ekonomin och alla tillhandahållare av

    penningöverföringstjänster kommer att omfattas av vissa

    rättsliga minimikrav, är det lämpligt och i linje med

    specialrekommendation VI från Finansiella aktionsgruppen

    mot penningtvätt att erbjuda en möjlighet genom vilken de

    betaltjänstleverantörer som inte kan uppfylla alla dessa

    villkor trots allt kan behandlas som betalningsinstitut. I

    detta syfte bör medlemsstaterna ta upp dessa personer i

    registret över betalningsinstitut utan att alla villkor för

    auktorisation tillämpas. Denna möjlighet till undantag

    måste dock vara kopplad till stränga villkor när det gäller

    volymen på betalningstransaktioner. Betalningsinstitut som

    omfattas av ett undantag bör varken ha etableringsrätt eller

    frihet att tillhandahålla tjänster och bör inte heller indirekt

    utöva dessa rättigheter när de blir medlemmar i ett

    betalningssystem.

    (16)

    För alla betaltjänstleverantörer är det av avgörande

    betydelse att ha tillträde till betalningssystemens tekniska

    infrastruktur. Tillträdet bör dock vara underställt lämpliga

    krav, för att systemens integritet och stabilitet ska

    garanteras. Varje betaltjänstleverantör som ansöker om att

    få delta i ett betalningssystem bör för deltagarna i systemet

    uppvisa belägg för att dess interna organisation har

    tillräcklig motståndskraft mot alla former av risker. Dessa

    betalningssystem omfattar ofta exempelvis fyrpartskort-

    systemen samt andra större system för behandling av

    betalningar och autogirering. För att säkerställa lika

    behandling i hela gemenskapen av de olika kategorierna

    av auktoriserade betaltjänstleverantörer enligt villkoren i

    deras auktorisation, är det nödvändigt att klargöra reglerna

    för tillträde till tillhandahållande av betaltjänster och

    tillträde till betalningssystem. Åtgärder bör vidtas för att

    förhindra diskriminering mellan auktoriserade betalnings-

    institut och kreditinstitut så att alla betaltjänstleverantörer

    som konkurrerar på den inre marknaden kan använda

    tjänsterna i dessa betalningssystems tekniska infrastruktur

    på lika villkor. Olika behandling bör fastställas för

    auktoriserade betaltjänstleverantörer och de betaltjänst-

    leverantörer som omfattas av undantaget enligt detta

    direktiv och undantaget i artikel 8 i direktiv 2000/46/EG

    eftersom deras verksamhetsramar är olika. Under alla

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/3

    (1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom

    Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/46/EG (EUT L 224,

    16.8.2006, s. 1).

    (2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv

    2006/99/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 137).

    (3) EGT L 372, 31.12.1986, s. 1. Direktivet senast ändrat genom

    direktiv 2006/46/EG.

    (4) EGT L 42, 12.2.1987, s. 48. Direktivet senast ändrat genom

    Europaparlamentet och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101,

    1.4.1998, s. 17).

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    44

    förhållanden bör skillnader i prisvillkor endast tillåtas, när

    detta motiveras av skillnader mellan betaltjänstleverantö-

    rernas kostnader. Detta bör inte påverka medlemsstaternas

    rätt att begränsa åtkomsten till systemviktiga system i

    enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/

    26/EG av den 19 maj 1998 om slutlig avveckling i system

    för överföring och betalningar och värdepapper (1) eller

    Europeiska centralbankens och Europeiska centralbanks-

    systemets (ECBS) behörighet enligt artikel 105.2 i fördraget

    och artikel 3.1 och artikel 22 i stadgan för ECBS vad gäller

    tillträde till betalningssystem.

    (17)

    Bestämmelserna om tillträde till betalningssystemen bör

    inte gälla för system som inrättas och drivs av en enda

    betaltjänstleverantör. Dessa system kan drivas antingen i

    direkt konkurrens med betalningssystem eller, vilket är

    vanligare, i en marknadsnisch som inte täcks helt av

    betalningssystem. Dessa betalningssystem omfattar vanli-

    gen trepartssystem, såsom trepartskortsystem, betaltjänster

    som erbjuds av teleoperatörer eller penningöverförings-

    tjänster där systemets operatör är både betalarens och

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt bank-

    gruppers interna system. För att stimulera den konkurrens

    som sådana betalningssystem kan bjuda de etablerade

    välkända betalningssystemen, bör det i princip inte vara

    lämpligt att bevilja tredje part åtkomst till dessa betalnings-

    system. Sådana system bör emellertid alltid omfattas av

    gemenskapens konkurrensregler och nationella konkur-

    rensregler, enligt vilka det kan krävas att tillträde beviljas till

    dessa system för att effektiv konkurrens på betalnings-

    marknaderna ska upprätthållas.

    (18)

    Ett regelverk bör fastställas för att säkerställa krav på klara

    villkor för och tydlig information om betaltjänster.

    (19)

    Direktivet bör inte tillämpas på betalningstransaktioner

    som genomförs med kontanter, eftersom en gemensam

    betalningsmarknad för kontanter redan existerar, eller

    sådana betalningstransaktioner som baseras på pappers-

    checkar, eftersom dessa på grund av sin karaktär inte kan

    behandlas lika effektivt som andra betalningsmedel. God

    praxis på detta område bör emellertid utgå från principerna

    i detta direktiv.

    (20)

    I och med att konsumenter och företag inte är i samma

    situation behöver de inte samma skyddsnivå. Trots att det är

    viktigt att sörja för konsumenternas rättigheter genom att

    införa bestämmelser för vilka det inte går att avtala om

    undantag, är det rimligt att låta företag och organisationer

    avtala om andra villkor. Medlemsstaterna bör emellertid ha

    möjligheten att föreskriva att mikroföretag, enligt defini-

    tionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av

    den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små

    och medelstora företag (2), bör behandlas på samma sätt

    som konsumenter. Under alla förhållanden bör vissa

    centrala bestämmelser i detta direktiv dock alltid vara

    tillämpliga, oavsett användarens ställning.

    (21)

    Detta direktiv bör specificera betaltjänstleverantörernas

    skyldigheter att lämna information till betaltjänstanvän-

    darna, vilka bör erhålla tydlig information på samma höga

    nivå om betaltjänster, så att de kan fatta välgrundade beslut

    och jämföra erbjudanden inom EU. För att insynen ska

    värnas, bör i direktivet fastställas harmoniserade krav, vilka

    behövs för att garantera att nödvändig och tillräcklig

    information lämnas till betaltjänstanvändarna om betal-

    tjänstavtalet och betalningstransaktionerna. För att främja

    en väl fungerande inre marknad för betaltjänster bör

    medlemsstaterna inte få anta andra bestämmelser om

    information än bestämmelserna i detta direktiv.

    (22)

    Konsumenterna bör skyddas mot otillbörliga och vilsele-

    dande metoder i enlighet med Europaparlamentets och

    rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om

    otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare

    gentemot konsumenter på den inre marknaden (3), Europa-

    parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni

    2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets

    tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden

    (direktivet om elektronisk handel) (4) och Europaparlamen-

    tets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september

    2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till

    konsumenter (5). De kompletterande bestämmelserna i de

    direktiven är tillämpliga även i fortsättningen. Förhållandet

    mellan de krav på att lämna information innan ett avtal

    ingås som föreskrivs i detta direktiv och de som föreskrivs i

    direktiv 2002/65/EG bör dock särskilt klargöras.

    (23)

    Den begärda informationen bör stå i proportion till

    användarnas behov och meddelas i standardiserad form.

    Informationskraven för enstaka betalningstransaktioner bör

    dock skilja sig från kraven avseende ramavtal om en serie

    betalningstransaktioner.

    (24)

    I praktiken är ramavtal och betalningstransaktioner som

    omfattas av sådana mycket vanligare och ekonomiskt

    viktigare än enstaka betalningstransaktioner. Om det finns

    ett betalkonto eller ett särskilt betalningsinstrument,

    ska det finnas ett ramavtal. Kraven på förhandsinformation

    om ramavtal bör därför vara ganska omfattande och

    informationen bör alltid lämnas på papper eller via något

    annat varaktigt medium, till exempel kontoutdragsskrivare,

    disketter, cd-romskivor, dvd-skivor och hårddiskar i

    L 319/4

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    (1) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.

    (2) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.

    (3) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

    (4) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

    (5) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. Direktivet ändrat genom direktiv

    2005/29/EG.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    45

    persondatorer på vilka e-post kan lagras samt webbplatser,

    såvida de är tillgängliga för användning i framtiden under

    en tid som är lämplig för informationens syfte, och som

    tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informa-

    tionen. Det bör dock vara möjligt för betaltjänstleverantö-

    ren och betaltjänstanvändaren att i ramavtalet själva

    komma överens om på vilket sätt information om genom-

    förda betalningstransaktioner därefter ska lämnas, till

    exempel att all information om betalkontot vid Inter-

    netbanktjänster ska göras tillgänglig online.

    (25)

    Vid enstaka betalningstransaktioner bör endast den vikti-

    gaste informationen alltid lämnas på betaltjänstleverantö-

    rens eget initiativ. I och med att betalaren vanligtvis är

    närvarande när betalningsordern ges, behöver det inte

    krävas att information i varje enskilt fall ska lämnas på

    papper eller via något annat varaktigt medium. Betaltjänst-

    leverantören kan lämna muntlig information vid betjä-

    ningen eller göra informationen åtkomlig på annat sätt,

    t.ex. genom att anslå villkoren i lokalerna. Det bör också

    informeras om var närmare upplysningar finns att tillgå

    (t.ex. webbadressen). Den viktigaste informationen bör

    dock lämnas på papper eller via något annat varaktigt

    medium, om konsumenten begär det.

    (26)

    I detta direktiv bör det föreskrivas att konsumenten har rätt

    till kostnadsfri relevant information innan konsumenten

    binds av ett betaltjänstavtal. Konsumenten bör också kunna

    begära att få förhandsinformation och ramavtalet på papper

    kostnadsfritt närhelst under avtalsförhållandet för att kunna

    jämföra betaltjänstleverantörernas tjänster och villkor och

    vid tvist kontrollera sina avtalade rättigheter och skyldig-

    heter. Dessa bestämmelser bör vara förenliga med direktiv

    2002/65/EG. De utförliga bestämmelserna om kostnadsfri

    information i det här direktivet bör inte medföra att avgifter

    kan tas ut för information till konsumenter enligt andra

    tillämpliga direktiv.

    (27)

    Det sätt på vilket betaltjänstleverantören ska ge betaltjänst-

    användaren erforderlig information bör beakta såväl betal-

    tjänstanvändarens behov som praktiska tekniska aspekter

    och kostnadseffektivitet och baseras på vad som överens-

    kommits i avtalet om betaltjänster. I detta direktiv bör två

    metoder särskiljas för att ge information från betaltjänst-

    leverantören. I det ena fallet bör informationen lämnas, dvs.

    aktivt lämnas av betaltjänstleverantören vid lämplig

    tidpunkt enligt detta direktiv utan att betaltjänstanvändaren

    begär det. I det andra fallet bör informationen göras

    tillgänglig för betaltjänstanvändaren med beaktande av

    dennes eventuella begäran om ytterligare information. I det

    senare fallet bör betaltjänstanvändaren vidta någon aktiv

    åtgärd för att få informationen, till exempel genom att

    uttryckligen begära den från betaltjänstleverantören, logga

    in till en bankkontobrevlåda eller föra in ett bankkort i en

    kontoutdragsskrivare. Betaltjänstleverantören bör i detta

    syfte garantera åtkomst till informationen och att informa-

    tionen är tillgänglig för betaltjänstanvändaren.

    (28)

    Konsumenten bör dessutom utan extra avgift få grund-

    läggande information om genomförda betalningstransak-

    tioner. Vid enstaka betalningstransaktioner bör betal-

    tjänstleverantören inte ta ut en särskild avgift för denna

    information. Den efterföljande månatliga informationen

    om betalningstransaktioner enligt ett ramavtal bör på

    samma sätt lämnas kostnadsfritt. Med hänsyn till vikten av

    insyn i prissättningen och kunders olika behov, bör

    parterna kunna avtala om avgifter för information som

    lämnas oftare eller som komplettering. Med tanke på

    skillnader i nationell praxis bör medlemsstaterna tillåtas att

    fastställa bestämmelser som föreskriver att månatliga

    kontoutdrag för betalkonton i pappersform alltid ska

    lämnas kostnadsfritt.

    (29)

    För att underlätta kundernas rörlighet bör det vara möjligt

    för konsumenterna att avsluta ett ramavtal efter ett år utan

    att debiteras avgifter. För konsumenter bör den avtalade

    uppsägningstiden inte vara längre än en månad och för

    betaltjänstleverantörer inte kortare än två månader. Detta

    direktiv bör inte påverka betaltjänstleverantörens skyldighet

    att enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller

    nationell lagstiftning avsluta ett betaltjänstavtal under

    extraordinära omständigheter, exempelvis enligt lagstiftning

    mot penningtvätt och finansiering av terrorister, åtgärder

    för att frysa tillgångar eller varje annan särskild åtgärd i

    samband med förebyggande och utredning av brott.

    (30)

    Betalningsinstrument för låga belopp bör vara ett billigt

    alternativ som är lätt att använda för varor och tjänster till

    låga priser och bör inte överbelastas med överdrivna krav.

    De därtill hörande kraven på information och reglerna för

    genomförandet bör därför begränsas till väsentlig informa-

    tion, men även beakta de tekniska möjligheter som på goda

    grunder kan förväntas av instrument som är avsedda för

    betalning av låga belopp. Trots de mindre omfattande

    bestämmelserna bör betaltjänstanvändarna åtnjuta ett

    adekvat skydd med tanke på de begränsade risker som är

    förenade med dessa betalningsinstrument, särskilt vad gäller

    förskottsbetalade betalningsinstrument.

    (31)

    För att minska riskerna med och konsekvenserna av icke

    auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner

    bör betaltjänstanvändaren så snart som möjligt informera

    betaltjänstleverantören om alla invändningar vad gäller

    påstått icke auktoriserade eller felaktigt genomförda betal-

    ningstransaktioner, under förutsättning att betaltjänstleve-

    rantören har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt

    detta direktiv. Om tidsfristen för att underrätta betaltjänst-

    leverantören respekteras av betaltjänstanvändaren, bör

    denne ha möjlighet att föra talan inom de preskriptionstider

    som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Detta direktiv

    bör inte påverka andra tvister mellan betaltjänstanvändare

    och betaltjänstleverantörer.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/5

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    46

    (32)

    För att skapa incitament för betaltjänstanvändaren att utan

    onödigt dröjsmål underrätta sin leverantör om ett stulet

    eller förlorat betalningsinstrument och således minska

    risken för icke auktoriserade betalningstransaktioner, bör

    användaren enbart vara ansvarig för ett begränsat belopp,

    såvida inte betaltjänstanvändaren har handlat bedrägligt

    eller visat grov vårdslöshet. Så snart som en användare har

    underrättat en betaltjänstleverantör om att hans eller

    hennes betalningsinstrument har kommit i orätta händer,

    bör användaren inte vara skyldig att stå för några ytterligare

    förluster till följd av icke auktoriserad användning av

    instrumentet. Detta direktiv bör inte påverka betaltjänst-

    leverantörens ansvar för den tekniska säkerheten för sina

    egna produkter.

    (33)

    För att betaltjänstanvändarens eventuella vårdslöshet ska

    kunna bedömas, bör alla omständigheter beaktas. Bevis för

    och omfattningen av den påstådda vårdslösheten bör

    prövas enligt nationell rätt. Avtalsbestämmelser och avtals-

    villkor rörande tillhandahållande och användning av ett

    betalningsinstrument, vilka innebär att bevisbördan ökar

    för konsumenten eller minskar för utgivaren, bör betraktas

    som ogiltiga.

    (34)

    Medlemsstaterna bör emellertid kunna fastställa mindre

    stränga villkor än vad som nämnts ovan för att bevara

    rådande konsumentskyddsnivåer och främja tilltron till

    säker användning av elektroniska betalningsinstrument. Att

    olika betalningsinstrument medför olika risker bör beaktas i

    enlighet därmed och på så sätt bidra till att säkrare

    instrument ges ut. Medlemsstaterna bör få minska eller helt

    eliminera betalarens ansvar, med undantag för när denne

    har handlat bedrägligt.

    (35)

    Bestämmelser om fördelning av förluster till följd av icke

    auktoriserade betalningstransaktioner bör införas. Olika

    bestämmelser kan gälla för betaltjänstanvändare som inte är

    konsumenter, eftersom sådana användare normalt har

    bättre förutsättningar att bedöma risken för bedrägerier

    och vidta motåtgärder.

    (36)

    I detta direktiv bör det fastställas regler för återbetalning för

    att skydda konsumenten, när den utförda betalnings-

    transaktionen överstiger det belopp som rimligen kunde

    ha förväntats. Betaltjänstleverantörerna bör kunna erbjuda

    sina kunder ännu förmånligare villkor, exempelvis återbetal-

    ning av varje omtvistad betalningstransaktion. Om använ-

    daren begär återbetalning av en betalningstransaktion, bör

    återbetalningsrätten inte påverka betalarens skyldigheter

    mot betalningsmottagaren för den bakomliggande förbin-

    delsen, t.ex. för varor eller tjänster som beställts, kon-

    sumerats eller rättmätigt fakturerats, eller användarens rätt

    att återkalla en betalningsorder.

    (37)

    För att kunna planera sin ekonomi och fullgöra sina

    betalningsförpliktelser i tid måste konsumenter och företag

    vara säkra på hur lång tid det tar att genomföra en

    betalningsorder. Genom detta direktiv bör det därför

    införas en tidpunkt då rättigheter och skyldigheter börjar

    gälla det vill säga då betaltjänstleverantören tar emot

    betalningsordern, inbegripet den tidpunkt då denne hade

    möjlighet att ta emot den genom de kommunikationsmedel

    om vilka överenskommelse träffats i betaltjänstavtalet,

    oaktat eventuellt tidigare deltagande i det förfarande som

    leder fram till upprättandet och överföringen av betalnings-

    ordern, t.ex. säkerhets- och täckningskontroller, informa-

    tion om användningen av det personliga identifierings-

    numret eller utfärdande av en betalningslöfte. Vidare bör

    mottagandet av en betalningsorder inträffa när betalarens

    betaltjänstleverantör tar emot den betalningsorder som ska

    debiteras betalarens konto. Den dag eller tidpunkt då en

    betalningsmottagare till sin tjänsteleverantör överför betal-

    ningsorder för inkassering av t.ex. kortbetalning eller

    autogireringar eller då betalningsmottagaren beviljas en

    förskottsfinansiering av de aktuella beloppen av sin betal-

    tjänstleverantör (genom en kredit kopplad till sitt konto)

    bör inte ha någon relevans i detta avseende. Användarna

    bör kunna lita på att en betalningsorder genomförs korrekt

    och fullständigt, om inte betaltjänstleverantören har avtalad

    eller laga grund för vägran. Om betaltjänstleverantören

    avvisar en betalningsorder, bör betaltjänstanvändaren

    snarast möjligt underrättas om detta och om orsaken, om

    inte annat följer av gemenskapslagstiftning och nationell

    lagstiftning.

    (38)

    Med tanke på hur snabbt moderna helautomatiserade

    betalningssystem hanterar betalningstransaktioner, vilket

    gör att betalningsorder inte kan återkallas efter en viss

    tidpunkt utan höga kostnader för manuella insatser, är det

    nödvändigt att ange en klar tidsgräns för återkallelse av

    betalningen. Alltefter typen av betaltjänst och betalnings-

    order kan dock tidpunkten variera enligt avtal mellan

    parterna. Återkallelse är i detta sammanhang tillämplig

    endast på förhållandet mellan betaltjänstanvändaren och

    betaltjänstleverantören och påverkar således inte att betal-

    ningstransaktioner i betalningssystem är oåterkalleliga och

    slutgiltiga.

    (39)

    Sådan oåterkallelighet bör inte påverka en betaltjänst-

    leverantörs rätt eller skyldighet enligt lagarna i vissa

    medlemsstater att på grundval av betalarens ramavtal eller

    nationella lagar och andra författningar eller riktlinjer

    återbetala beloppet för den genomförda betalningstransak-

    tionen till betalaren vid tvist mellan betalaren och

    betalningsmottagaren. En sådan återbetalning bör betraktas

    som en ny betalningsorder. Utom i dessa fall bör rättsliga

    tvister som uppstår inom det förhållande som ligger bakom

    betalningsordern avgöras endast mellan betalaren och

    betalningsmottagaren.

    (40)

    Det är av avgörande betydelse för en helt integrerad

    direkthantering av betalningar, och för rättssäkerheten vad

    gäller underliggande inbördes skyldigheter mellan betal-

    tjänstanvändare, att hela det belopp som betalaren överför

    krediteras betalningsmottagarens konto. Det bör därför inte

    L 319/6

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    47

    vara möjligt för någon av de mellanhänder som deltar i

    genomförandet av betalningstransaktioner att göra avdrag

    från det överförda beloppet. Det bör dock vara möjligt för

    betalningsmottagaren att ingå ett avtal med sin betaltjänst-

    leverantör enligt vilket den senare får dra av sina egna

    avgifter. För att betalningsmottagaren ska kunna kontrollera

    att det utestående beloppet betalas korrekt, bör det

    emellertid i den efterföljande informationen om betalnings-

    transaktionen lämnas uppgift inte endast om hela det

    överförda beloppet, utan även om eventuella avgifters

    storlek.

    (41)

    Erfarenheten visar att det effektivaste systemet är att

    avgifterna delas mellan betalare och betalningsmottagare,

    eftersom detta underlättar direkthantering av betalningarna.

    Det bör därför fastställas bestämmelser om att de respektive

    betaltjänstleverantörerna i normala fall bör ta ut avgifterna

    direkt av betalaren och betalningsmottagaren. Detta bör

    dock endast gälla när betalningstransaktionen inte fordrar

    valutaväxling. De avgifter som tas ut kan också vara lika

    med noll, eftersom bestämmelserna i detta direktiv inte

    påverkar praxis enligt vilken betaltjänstleverantören inte tar

    ut någon avgift från konsumenterna för kreditering av deras

    konton. Beroende på avtalsvillkoren kan en betaltjänst-

    leverantör på samma sätt ta ut en avgift för användning av

    betaltjänsten endast av betalningsmottagaren (handlaren),

    vilket medför att betalaren inte åläggs någon avgift.

    Avgiftsuttaget i betalningssystemet får utgöras av en

    abonnemangsavgift. Bestämmelserna om överfört belopp

    eller avgifter får inga direkta följder för prissättningen

    mellan betaltjänstleverantörer eller eventuella mellanhän-

    der.

    (42)

    För att främja insyn och konkurrens bör betaltjänst-

    leverantören inte hindra betalningsmottagaren att begära

    en avgift från betalaren för användning av ett specifikt

    betalningsinstrument. Medan det bör stå betalningsmot-

    tagaren fritt att ta ut avgifter för användning av ett visst

    betalningsinstrument, kan medlemsstaterna besluta att

    förbjuda eller begränsa sådant bruk, när enligt deras

    mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissätt-

    ningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på

    användningen av ett visst betalningsinstrument, med

    beaktande av behovet av att uppmuntra konkurrens och

    användning av effektiva betalningsinstrument.

    (43)

    För att betalningar inom gemenskapen ska göras mer

    effektiva, bör en maximal tid på en dag tillämpas för alla

    betalningsorder som initierats av betalaren i euro eller

    valutan i en medlemsstat utanför euroområdet, inklusive

    betalningar och penningöverföringar. För alla övriga betal-

    ningar, exempelvis betalningar som initierats av eller via en

    betalningsmottagare, däribland autogireringar och kortbe-

    talningar, bör i avsaknad av ett uttryckligt avtal mellan

    betaltjänstleverantören och betalaren om längre genom-

    förandetid samma genomförandetid på en dag tillämpas.

    Ovannämnda tider kan förlängas med ytterligare en

    bankdag, om betalningsordern görs på papper. På så sätt

    är det möjligt att fortsätta att tillhandahålla betaltjänster för

    kunder som endast är vana vid pappersdokument. Om

    autogirosystem används, bör betalningsmottagarens betal-

    tjänstleverantör överföra inkasseringsordern inom de tids-

    gränser som har överenskommits mellan betalnings-

    mottagaren och dennes betaltjänstleverantör, så att betal-

    ning på överenskommen dag möjliggörs. Med tanke på att

    de nationella infrastrukturerna för betalningar ofta är

    mycket effektiva, bör medlemsstaterna, för att förhindra

    att de nuvarande servicenivåerna försämras, i lämpliga fall

    dock få behålla eller fastställa bestämmelser om kortare

    genomförandetider än en bankdag.

    (44)

    Bestämmelserna om betalning av beloppet i dess helhet och

    om genomförandetid bör ses som god praxis, när en av

    betaltjänstleverantörerna inte är etablerad inom gemenska-

    pen.

    (45)

    Det är viktigt att betaltjänstanvändarna känner till de

    faktiska kostnaderna och avgifterna för betaltjänster, så att

    de kan göra sitt val. I linje med detta bör otydligt redovisade

    prissättningsmetoder inte vara tillåtna, eftersom det är

    allmänt känt att sådana metoder gör det ytterst svårt för

    användarna att fastställa det faktiska priset för en betal-

    tjänst. I synnerhet bör användning av valuteringsdagar som

    missgynnar användarna inte tillåtas.

    (46)

    För att betalningssystemet ska fungera friktionsfritt och

    effektivt måste användaren kunna lita på att betaltjänst-

    leverantören utför betalningstransaktionen korrekt och

    inom avtalad tid. Leverantören har i regel förutsättningar

    att bedöma riskerna i samband med betalningstransaktio-

    nen. Det är leverantören som tillhandahåller betalnings-

    systemet, vidtar åtgärder för att återkalla felaktigt placerade

    medel och i de flesta fall beslutar om vilka mellanhänder

    som ska bidra till att utföra betalningstransaktionen. Med

    hänsyn till alla dessa överväganden är det, utom under

    onormala och oförutsägbara förhållanden, helt klart

    lämpligt att betaltjänstleverantören blir ansvarig för

    utförandet av en betalningstransaktion som denne har tagit

    emot från användaren, utom för betalningsmottagarens

    betaltjänstleverantörs handlingar och underlåtelser, för vilka

    endast betalningsmottagaren är ansvarig. För att emellertid

    inte lämna betalaren skyddslös i osannolika sammansätt-

    ningar där det kan förbli öppet (non liquet) huruvida

    betalningsbeloppet vederbörligen mottogs av betalnings-

    mottagarens betaltjänstleverantör eller ej, bör den mot-

    svarande bevisbördan ligga på betalarens betaltjänst-

    leverantör. Som regel kan det förväntas att det förmedlande

    institut, vanligtvis ett ”neutralt” organ såsom en centralbank

    eller en clearingorganisation, som överför betalningsbe-

    loppet från den sändande till den mottagande betaltjänst-

    leverantören kommer att lagra kontouppgifterna och kunna

    tillhandahålla dessa när så är nödvändigt. När betalnings-

    beloppet har krediterats den mottagande betaltjänstleve-

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/7

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    48

    rantörens konto, bör betalningsmottagaren omedelbart ha

    en fordran på sin betaltjänstleverantör för kreditering på sitt

    konto.

    (47)

    Betalarens betaltjänstleverantör bör ha ansvaret för att

    betalningar utförs korrekt, särskilt vad gäller betalning av

    hela betalningstransaktionens belopp och tiden för utfö-

    randet, samt fullt ansvar, om andra parter i betalnings-

    kedjan fram till betalningsmottagarens konto eventuellt inte

    agerar på rätt sätt. Det följer av detta ansvar att betalarens

    betaltjänstleverantör, när hela beloppet inte krediteras

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, bör korrigera

    betalningstransaktionen eller utan onödigt dröjsmål ome-

    delbart återbetala den berörda delen av transaktionsbe-

    loppet till betalaren, utan att detta påverkar eventuella

    andra anspråk som kan komma att ställas enligt nationell

    lagstiftning. Detta direktiv bör endast gälla skyldigheter och

    ansvar enligt avtalet mellan betaltjänstanvändaren och

    dennes betaltjänstleverantör. För att betalningar och andra

    betaltjänster ska fungera på rätt sätt fordras emellertid att

    betaltjänstleverantörerna och deras mellanhänder, till

    exempel betalningsbehandlare, har avtal i vilka överens-

    kommelse träffats om deras ömsesidiga rättigheter och

    skyldigheter. Ansvarsfrågor utgör en väsentlig del av dessa

    likformiga avtal. För att tillförlitligheten hos betaltjänst-

    leverantörer och mellanhänder som deltar i betalnings-

    transaktionen ska säkerställas, är det av rättssäkerhetsskäl

    nödvändigt att det fastställs att icke ansvariga betaltjänst-

    leverantörer kompenseras för uppkomna förluster eller

    belopp som utbetalats enligt bestämmelserna om ansvar i

    detta direktiv. Ytterligare rättigheter och detaljer om

    omfattningen av regress och hur anspråk på den betal-

    tjänstleverantör eller mellanhand som orsakat en felaktig

    betalningstransaktion ska hanteras bör överlåtas till avtals-

    överenskommelser.

    (48)

    Det bör vara möjligt för betaltjänstleverantören att klart

    ange vilken information som krävs för att utföra betal-

    ningsordern korrekt. För att undvika uppsplittring och inte

    äventyra inrättandet av integrerade betalningssystem inom

    gemenskapen bör medlemsstaterna dock inte kunna kräva

    att en särskild identifikationskod används för betalnings-

    transaktioner. Detta bör emellertid inte hindra medlems-

    staterna från att kräva att betalarens betaltjänstleverantör

    iakttar tillbörlig försiktighet och, när det är tekniskt möjligt

    och inte kräver manuellt ingripande, kontrollerar att den

    unika identifikationskoden stämmer och, om den unika

    identifikationskoden inte stämmer, vägrar att utföra betal-

    ningsordern och informerar betalaren om detta. Betaltjänst-

    leverantörens ansvar bör vara begränsat till att gälla att

    varje betalningstransaktion utförs korrekt i enlighet med

    betalningsordern från betaltjänstanvändaren.

    (49)

    För att göra det möjligt att effektivt förebygga bedrägerier

    och bekämpa betalningsbedrägerier i hela gemenskapen bör

    det införas bestämmelser om effektivt utbyte av uppgifter

    mellan betaltjänstleverantörerna, som bör tillåtas att samla

    in, behandla och utbyta personuppgifter avseende personer

    som är involverade i betalningsbedrägerier. Hela denna

    verksamhet bör bedrivas i överensstämmelse med Europa-

    parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den

    24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

    avseende på behandling av personuppgifter och om det fria

    flödet av sådana uppgifter (1).

    (50)

    Det är nödvändigt att se till att de bestämmelser i nationell

    lag som antas enligt detta direktiv genomförs effektivt.

    Därför bör det inrättas lämpliga förfaranden genom vilka

    det blir möjligt att framföra klagomål mot betaltjänst-

    leverantörer som inte iakttar bestämmelserna och säker-

    ställa

    att

    lämpliga,

    effektiva,

    proportionella

    och

    avskräckande sanktioner åläggs vid behov.

    (51)

    Medlemsstaterna bör, utan att det påverkar kundernas rätt

    att väcka talan inför domstol, säkerställa lättillgängliga och

    smidiga lågkostnadslösningar utanför domstol, vid tvister

    mellan betaltjänstleverantörer och konsumenter om de

    rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv.

    Genom artikel 5.2 i Romkonventionen om tillämplig lag på

    avtalsförpliktelser (2) garanteras att det skydd som till-

    försäkras konsumenten enligt tvingande regler i lagen i det

    land där denne har sin vanliga vistelseort inte kan

    undergrävas genom avtalsbestämmelser om tillämplig lag.

    (52)

    Medlemsstaterna bör avgöra om de behöriga myndigheter

    som utses för att auktorisera betalningsinstitut också kan

    vara behöriga myndigheter för förfaranden för klagomål

    och tvistlösning utanför domstol.

    (53)

    Detta direktiv ska inte påverka bestämmelser i nationell

    lagstiftning om ansvar för brister i formuleringen eller

    överföringen av uppgifter.

    (54)

    Eftersom det är nödvändigt att kontrollera att detta direktiv

    fungerar tillfredsställande och övervaka utvecklingen mot

    upprättandet av en inre marknad för betalningar, bör

    kommissionen lägga fram en rapport tre år efter det att

    perioden för genomförandet av detta direktiv har avslutats.

    Med tanke på den globala integreringen av finansiella

    tjänster och harmoniserat konsumentskydd även utöver

    detta direktivs effektiva sätt att fungera, bör de huvudsakliga

    punkterna i översynen vara det eventuella behovet av att

    utvidga tillämpningsområdet till valutor utanför EU och

    betalningstransaktioner där endast en av de berörda

    betaltjänstleverantörerna finns i gemenskapen.

    (55)

    Eftersom bestämmelserna i detta direktiv ersätter bestäm-

    melserna i direktiv 97/5/EG bör det direktivet upphöra att

    gälla.

    (56)

    Det är nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser om

    bedräglig användning av betalkort, något som för närva-

    rande omfattas av i Europaparlamentets och rådets direktiv

    L 319/8

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    (1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning

    (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

    (2) EGT C 27, 26.1.1998, s. 34.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    49

    97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid

    distansavtal (1) och direktiv 2002/65/EG. Dessa direktiv bör

    därför ändras i enlighet med detta.

    (57)

    Eftersom finansiella institut enligt direktiv 2006/48/EG inte

    omfattas av de regler som är tillämpliga på kreditinstitut,

    bör de omfattas av samma krav som betalningsinstitut, så

    att de kan tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen.

    Direktiv 2006/48/EG bör därför ändras i enlighet med

    detta.

    (58)

    Eftersom penningöverföring enligt detta direktiv definieras

    som en betaltjänst som förutsätter auktorisation för

    betalningsinstitut eller registrering för vissa fysiska eller

    juridiska personer som under vissa förutsättningar som

    anges i detta direktiv omfattas av undantagsbestämmelser,

    bör Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av

    den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det

    finansiella systemet används för penningtvätt och finansier-

    ing av terrorism (2) ändras i enlighet med detta.

    (59)

    I rättssäkerhetens intresse är det lämpligt att införa

    övergångsbestämmelser enligt vilka personer som har inlett

    sin verksamhet som betalningsinstitut, i enlighet med

    gällande nationell lagstiftning innan detta direktiv trädde i

    kraft, kan fortsätta att bedriva denna verksamhet i den

    berörda medlemsstaten under viss tid.

    (60)

    Eftersom målet för detta direktiv, nämligen inrättandet av

    en inre marknad för betaltjänster, inte i tillräcklig utsträck-

    ning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom det kräver

    harmonisering av ett stort antal skilda regler i de olika

    medlemsstaternas rättssystem, och det därför bättre kan

    uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta

    åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i

    fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i

    samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är

    nödvändigt för att uppnå detta mål.

    (61)

    De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

    direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/

    EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska

    tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförande-

    befogenheter (3).

    (62)

    Kommissionen bör särskilt ges behörighet att anta genom-

    förandeåtgärd i syfte att beakta den tekniska utvecklingen

    och marknadsutvecklingen. Eftersom dessa åtgärder har en

    allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av

    detta direktiv, måste de antas i enlighet med det före-

    skrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut

    1999/468/EG.

    (63)

    I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om

    bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna att för

    egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller

    som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan

    direktivet och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra

    dessa tabeller.

    HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

    AVDELNING I

    SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

    Artikel 1

    Syfte

    1. I detta direktiv fastställs bestämmelser för hur medlems-

    staterna ska skilja mellan följande sex kategorier av betaltjänst-

    leverantörer:

    a)

    Kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 a i

    direktiv 2006/48/EG.

    b)

    Institut för elektroniska pengar i den mening som avses i

    artikel 1.3 a i direktiv 2000/46/EG.

    c)

    Postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att

    tillhandahålla betaltjänster.

    d)

    Betalningsinstitut i den mening som avses i detta direktiv.

    e)

    Europeiska centralbanken och nationella centralbanker, när

    de inte agerar i egenskap av monetär myndighet eller andra

    offentliga myndigheter.

    f)

    Medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndig-

    heter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndig-

    heter.

    2. I detta direktiv fastställs även bestämmelser om krav på klara

    villkor för och tydlig information om betaltjänster samt om

    betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive

    rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster

    som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.

    Artikel 2

    Räckvidd

    1. Detta direktiv ska tillämpas på betaltjänster som tillhanda-

    hålls inom gemenskapen. Avdelningarna III och IV i detta

    direktiv ska dock, med undantag av artikel 73, endast tillämpas

    när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänst-

    leverantör, eller den ende betaltjänstleverantören i en betalnings-

    transaktion, är etablerad i gemenskapen.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/9

    (1) EGT L 144, 4.6.1997, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv

    2005/29/EG.

    (2) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.

    (3) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/

    512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).

    (4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    50

    2. Avdelningarna III och IV ska tillämpas på betaltjänster som

    genomförs i euro eller valutan i en medlemsstat utanför

    euroområdet.

    3. Medlemsstaterna får undanta alla institut som avses i

    artikel 2 i direktiv 2006/48/EG från tillämpningen av alla eller

    vissa bestämmelser i det här direktivet, med undantag av de som

    avses i första och andra strecksatserna i den artikeln.

    Artikel 3

    Undantag från tillämpningsområdet

    Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:

    a)

    Betalningstransaktioner direkt från betalaren till betalnings-

    mottagaren vilka uteslutande görs i kontanter utan med-

    verkan av mellanhand.

    b)

    Betalningstransaktioner från betalaren till betalningsmot-

    tagaren genom ett handelsombud som auktoriserats att

    förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor

    eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens

    vägnar.

    c)

    Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inbegripet

    insamling, hantering och leverans av dessa.

    d)

    Betalningstransaktioner som består av ej yrkesmässig

    insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell

    verksamhet eller välgörenhet.

    e)

    Tjänster som innebär att betalningsmottagaren förser

    betalaren med kontanter som en del av en betalnings-

    transaktion efter uttrycklig begäran av betaltjänstanvända-

    ren

    omedelbart

    före

    verkställandet

    av

    betalnings-

    transaktionen genom betalning för inköp av varor eller

    tjänster.

    f)

    Valutaväxlingsverksamhet, dvs. ”cash to cash”-transaktioner,

    om medlen inte innehas på ett betalkonto.

    g)

    Betalningstransaktioner baserade på följande handlingar,

    dragna på betaltjänstleverantören i syfte att ställa medel till

    betalningsmottagarens förfogande:

    i)

    Papperscheckar enligt Genèvekonventionen av den

    19 mars 1931 om gemensam checklag.

    ii)

    Papperscheckar som liknar dem som avses i led i och

    som regleras av lagstiftningen i de medlemsstater som

    inte är parter i Genèvekonventionen av den 19 mars

    1931 om enhetlig checklag.

    iii)

    Dragna pappersväxlar enligt Genèvekonventionen av

    den 7 juni 1930, om enhetlig lagstiftning för växlar

    och skuldebrev.

    iv)

    Dragna pappersväxlar som liknar dem som avses i led

    iii och som regleras av lagstiftningen i de medlems-

    stater som inte är parter i Genèvekonventionen av den

    7 juni 1930 om enhetlig lagstiftning för växlar och

    skuldebrev.

    v)

    Pappersbaserade kuponger.

    vi)

    Pappersbaserade resecheckar.

    vii) Pappersbaserade postanvisningar enligt Världspost-

    unionens definition.

    h)

    Betalningstransaktioner som genomförs inom ett system

    för avveckling av betalningar eller värdepapper mellan

    avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisatio-

    ner och/eller centralbanker och andra deltagare i systemet,

    samt betaltjänstleverantörer, utan att detta påverkar

    tillämpningen av artikel 28.

    i)

    Betalningstransaktioner som avser förvaltning av värde-

    papper, inbegripet utdelningar, inkomst eller annan fördel-

    ning, eller inlösen eller försäljning, vilka genomförs av de

    personer som avses i led h eller av värdepappersföretag,

    kreditinstitut, företag för kollektiva investeringar eller

    kapitalförvaltningsbolag som tillhandahåller investerings-

    tjänster samt andra enheter som har tillstånd att förvara

    finansiella instrument.

    j)

    Tjänster som tillhandahålls av leverantörer av tekniska

    tjänster vilka stöder tillhandahållandet av betaltjänster utan

    att de vid någon tidpunkt kommer i besittning av de medel

    som ska överföras, inklusive behandling och lagring av

    uppgifter, förtroendeskapande tjänster och integritetsskydd,

    autentisering av uppgifter och enheter, tillhandahållande av

    nät för informationsteknik (IT) och kommunikationsnät

    samt tillhandahållande och underhåll av terminaler och

    utrustning för betaltjänster.

    k)

    Tjänster som baseras på instrument som kan användas för

    förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som

    utgivaren använder eller enligt affärsöverenskommelse med

    utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänste-

    leverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller

    tjänsteutbud.

    l)

    Betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av tele-

    utrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning,

    när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är

    avsedda att användas med hjälp av teleutrustning eller

    digital eller informationsteknisk utrustning, förutsatt att

    operatören för teleutrustningen eller den digitala eller

    informationstekniska utrustningen inte agerar enbart som

    en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leveran-

    tören av varorna eller tjänsterna.

    m)

    Betalningstransaktioner som genomförs mellan betaltjänst-

    leverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning.

    n)

    Betalningstransaktioner mellan ett moderföretag och dess

    dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma

    moderföretag, utan att någon annan betaltjänstleverantör

    än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

    L 319/10

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    51

    o)

    Sådana tjänster för uttag av kontanter med hjälp av

    uttagsautomater som tillhandahålls av leverantörer som

    agerar för en eller flera kortutfärdare som inte är part(er) i

    ramavtalet med den kund som tar ut pengar från ett

    betalkonto, under förutsättning att dessa leverantörer inte

    tillhandahåller andra betaltjänster som förtecknas i bilagan.

    Artikel 4

    Definitioner

    I detta direktiv gäller följande definitioner:

    1.

    hemmedlemsstat:

    i)

    den medlemsstat där betaltjänstleverantörens säte är

    beläget, eller

    ii)

    om betaltjänstleverantören i enlighet med nationell

    lagstiftning saknar säte, den medlemsstat där dess

    huvudkontor är beläget.

    2.

    värdmedlemsstat: en annan medlemsstat än hemmedlems-

    staten, där en betaltjänstleverantör har ett ombud eller en

    filial eller tillhandahåller betaltjänster.

    3.

    betaltjänst: en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan.

    4.

    betalningsinstitut: en juridisk person som har beviljats

    auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla

    och utföra betaltjänster inom gemenskapen.

    5.

    betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren

    eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller

    uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande

    förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

    6.

    betalningssystem: ett system för överföring av medel med

    formella och standardiserade rutiner och gemensamma

    regler för behandling, clearing och/eller avveckling av

    betalningstransaktioner.

    7.

    betalare: en fysisk eller juridisk person som är betalkon-

    toinnehavare och som godkänner en betalningsorder från

    detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto,

    en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalnings-

    order.

    8.

    betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är

    den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en

    betalningstransaktion.

    9.

    betaltjänstleverantör: sådana organ som avses i artikel 1.1 och

    juridiska och fysiska personer som omfattas av undantaget

    enligt artikel 26.

    10. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som

    utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller

    betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper.

    11. konsument: en fysisk person som enligt de avtal om

    betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid

    sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet.

    12. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar det

    kommande genomförandet av enskilda och successiva

    betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter

    och villkor för att öppna ett betalkonto.

    13. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en

    betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller

    betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att över-

    föra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller

    en annan betaltjänstleverantör som agerar på betalnings-

    mottagarens vägnar, och/eller där dessa medel tas emot på

    betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalnings-

    mottagarens förfogande.

    14. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betal-

    tjänstanvändares namn och som används för genom-

    förandet av betalningstransaktioner.

    15. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt

    elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i

    direktiv 2000/46/EG.

    16. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller

    betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att

    en betalningstransaktion ska genomföras.

    17. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en

    betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel

    som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

    18. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för

    beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig

    av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt

    tillgänglig källa.

    19. autentisering: ett förfarande genom vilket betaltjänstleveran-

    tören kan kontrollera användningen av ett specifikt betal-

    ningsinstrument, inklusive personliga säkerhetsanord-

    ningar.

    20. referensräntesats: en räntesats som ligger till grund för

    beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör

    från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av

    båda parterna i ett avtal om betaltjänster.

    21. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror

    eller symboler som betaltjänstleverantören uppger för

    betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att

    på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänst-

    användaren och/eller dennes betalkonto för en betalnings-

    transaktion.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/11

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    52

    22. ombud: en fysisk eller juridisk person som agerar för ett

    betalningsinstituts räkning vid tillhandahållandet av betal-

    tjänster.

    23. betalningsinstrument: varje form av personliga(a) anordning

    (ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betal-

    tjänstleverantören har träffat avtal om och som används av

    betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder.

    24. teknik för distanskommunikation: varje teknik som kan

    användas för att ingå avtal om betaltjänster utan att

    betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren samtidigt

    är fysiskt närvarande på samma plats.

    25. varaktigt medium: varje instrument som betaltjänstanvända-

    ren kan använda för att bevara information som är riktad

    till honom eller henne personligen, på ett sätt som är

    tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är

    lämplig för informationens syfte, och som tillåter oför-

    ändrad återgivning av den bevarade informationen.

    26. mikroföretag: företag som, när betaltjänstavtalet ingås, är ett

    företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1

    och 2.3 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG.

    27. bankdag: en dag på vilken betalarens eller betalnings-

    mottagarens betaltjänstleverantör, när denne medverkar till

    genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för

    verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande

    av en betalningstransaktion.

    28. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares

    betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betal-

    ningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till

    betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstle-

    verantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör.

    29. filial: ett annat driftställe än huvudkontoret vilket utgör en

    del av ett betalningsinstitut och inte är en juridisk person

    och självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner

    som är hänförliga till verksamheten i betalningsinstitutet.

    Alla driftställen i en medlemsstat som är inrättade av ett

    betalningsinstitut med huvudkontor i en annan medlems-

    stat ska anses utgöra en enda filial.

    30. grupp: en grupp av företag som består av ett moderföretag,

    dess dotterföretag och de enheter i vilka moderföretaget och

    dess dotterföretag har ägarintressen samt företag som är

    knutna till varandra genom ett sådant förhållande som

    avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG.

    AVDELNING II

    BETALTJÄNSTLEVERANTÖRER

    KAPITEL 1

    Betalningsinstitut

    Av s n i t t 1

    A l l m ä n n a r e g l e r

    Artikel 5

    Ansökningar om auktorisation

    För att auktoriseras som betalningsinstitut ska en ansökan

    inlämnas till de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten

    tillsammans med följande:

    a)

    En verksamhetsplan, där det bland annat anges vilka slag av

    betaltjänster som planeras.

    b)

    En affärsplan med en budgetprognos för de tre första

    räkenskapsåren, där det visas att den sökande har förmåga

    att utnyttja system, resurser och förfaranden som är

    lämpliga och väl anpassade för en sund verksamhet.

    c)

    Bevis för att betalningsinstitutet har det startkapital som

    avses i artikel 6.

    d)

    För de betalningsinstitut som avses i artikel 9.1, en

    beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att skydda

    betaltjänstanvändarnas medel i enlighet med artikel 9.

    e)

    En beskrivning av den sökandes styrformer och mekanis-

    mer för intern kontroll, inklusive förvaltnings-, riskhanter-

    ings- och redovisningsförfaranden, vilken ska visa att dessa

    styrningsformer, mekanismer och förfaranden för kontroll

    är proportionella, lämpliga, sunda och tillräckliga.

    f)

    En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som

    sökanden har fastställt för att fullgöra skyldigheterna i fråga

    om penningtvätt och finansiering av terrorism enligt

    direktiv 2005/60/EG och Europaparlamentets och rådets

    förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006

    om information om betalaren som ska åtfölja överföringar

    av medel (1).

    g)

    En beskrivning av sökandens strukturella organisation,

    vilken i tillämpliga fall även ska omfatta en beskrivning av

    avsedd användning av ombud och filialer, lösningarna för

    utläggning på entreprenad och sökandens deltagande i ett

    nationellt eller internationellt betalningssystem.

    h)

    Identitetsuppgifter för personer som direkt eller indirekt har

    ett kvalificerat innehav i sökanden i den mening som avses i

    artikel 4.11 i direktiv 2006/48/EG, storleken av deras

    L 319/12

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    (1) EUT L 345, 8.12.2006, s. 1.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    53

    innehav och bevis på deras lämplighet med hänsyn till att

    en sund och ansvarsfull ledning av betalningsinstitutet

    måste garanteras.

    i)

    Identitetsuppgifter för direktörer och personer som ansva-

    rar för förvaltningen av betalningsinstitutet och i tillämpliga

    fall för personer som ansvarar för förvaltningen av

    betalningsinstitutets betaltjänstverksamhet samt bevis på

    att dessa har gott anseende och enligt betalningsinstitutets

    hemmedlemsstat har den kunskap och erfarenhet som

    krävs för att tillhandahålla betaltjänster.

    j)

    I tillämpliga fall identitetsuppgifter för lagstadgade revisorer

    och revisionsföretag enligt definition i Europaparlamentets

    och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om

    lagstadgad årsrevision av årsbokslut och sammanställd

    redovisning (1).

    k)

    Den sökandes rättsliga ställning och bolagsordning.

    l)

    Adressen till den sökandes huvudkontor.

    För de syften som avses i d, e och g ska sökanden tillhandahålla

    en beskrivning av sina revisionsarrangemang och de organisato-

    riska arrangemang som har inrättats för att se till att alla skäliga

    åtgärder vidtas för att skydda användarnas intressen samt trygga

    kontinuitet och tillförlitlighet vid utförandet av betaltjänsterna.

    Artikel 6

    Startkapital

    Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten vid tidpunk-

    ten för auktorisationen har ett startkapital bestående av kapital

    enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG enligt följande:

    a)

    Om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den betal-

    tjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan, får dess kapital

    aldrig underskrida 20 000 EUR.

    b)

    Om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst som

    förtecknas i punkt 7 i bilagan, får dess kapital aldrig

    underskrida 50 000 EUR.

    c)

    Om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de

    betaltjänster som förtecknas i punkterna 1–5 i bilagan, får

    dess kapital aldrig underskrida 125 000 EUR.

    Artikel 7

    Kapitalbas

    1. Betalningsinstitutens kapitalbas enligt artiklarna 57–61 samt

    63, 64 och 66 i direktiv 2006/48/EG får inte underskrida det

    belopp som krävs enligt artiklarna 6 eller 8 i detta direktiv

    beroende på vilket som är högst.

    2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att

    förhindra att de poster som får ingå i kapitalbasen används flera

    gånger, när betalningsinstitutet tillhör samma grupp som ett

    annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag,

    kapitalförvaltningsbolag eller försäkringsföretag. Denna punkt

    ska även tillämpas när betalningsinstitutet är av hybridkaraktär

    och bedriver annan verksamhet än att tillhandahålla de

    betaltjänster som förtecknas i bilagan.

    3. Om de villkor som föreskrivs i artikel 69 i direktiv 2006/48/

    EG är uppfyllda, får medlemsstaterna eller deras behöriga

    myndigheter välja att inte tillämpa artikel 8 i detta direktiv på

    betalningsinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen

    av moderkreditinstitutet i enlighet med direktiv 2006/48/EG.

    Artikel 8

    Beräkning av kapitalbas

    1. Oaktat de inledande kapitalkrav som fastställs i artikel 6, ska

    medlemsstaterna kräva att betalningsinstituten alltid har en

    kapitalbas beräknad med en av följande tre metoder enligt vad

    som fastställts av de behöriga myndigheterna i enlighet med

    nationell lagstiftning:

    Metod A

    Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst 10 % av dess

    fasta omkostnader föregående år. De behöriga myndigheterna får

    justera detta krav, om det har skett en väsentlig förändring av

    betalningsinstitutets verksamhet sedan föregående år. Om ett

    betalningsinstitut inte har fullföljt ett helt års affärsverksamhet

    vid tidpunkten för beräkningen, ska kravet vara att kapitalbasen

    ska uppgå till lägst 10 % av motsvarande fasta omkostnader

    enligt dess affärsplan, såvida inte de behöriga myndigheterna

    kräver en justering av planen.

    Metod B

    Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst summan av

    följande poster, multiplicerad med den skalfaktor k som anges i

    punkt 2, där betalningsvolymen (BV) utgör en tolftedel av det

    sammanlagda beloppet av de betalningstransaktioner som

    betalningsinstitutet genomförde under föregående år:

    a)

    4,0 % av den del av BV som ej överstiger 5 miljoner EUR

    plus

    b)

    2,5 % av den del av BV som överstiger 5 miljoner EUR men

    ej 10 miljoner EUR

    plus

    c)

    1 % av den del av BV som överstiger 10 miljoner EUR men

    ej 100 miljoner EUR

    plus

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/13

    (1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    54

    d)

    0,5 % av den del av BV som överstiger 100 miljoner EUR

    men ej 250 miljoner EUR

    plus

    e)

    0,25 % av den del av BV som överstiger 250 miljoner EUR.

    Metod C

    Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst ett belopp

    som utgörs av den relevanta indikatorn enligt a, multiplicerad

    med den multiplikationsfaktor som anges i b och med den

    skalfaktor k som anges i punkt 2:

    a)

    Den relevanta indikatorn ska vara summan av

    —

    ränteinkomster,

    —

    ränteutgifter,

    —

    mottagen kommission och mottagna avgifter, och

    —

    övriga rörelseintäkter.

    Varje post ska inkluderas i summan med sitt positiva eller

    negativa tecken. Inkomster från extraordinära eller irregul-

    jära poster får inte tas med i beräkningen av den relevanta

    indikatorn. Kostnaderna för tjänster som lagts ut på

    entreprenad till tredje man får dras av från den relevanta

    indikatorn i de fall då de härrör från ett företag som är

    föremål för tillsyn enligt detta direktiv. Den relevanta

    indikatorn ska beräknas på grundval av den tolvmånad-

    ersobservation som gjorts vid utgången av föregående

    räkenskapsår. Den relevanta indikatorn ska beräknas på det

    senaste räkenskapsåret. Kapitalbaser som beräknats enligt

    metod c ska emellertid inte ligga under 80 % av medel-

    värdet för den relevanta indikatorn under de tre föregående

    räkenskapsåren. Om inga reviderade uppgifter finns till-

    gängliga, får affärsprognoser användas.

    b)

    Multiplikationsfaktorn ska vara

    i)

    10 % för den del av den relevanta indikatorn som ej

    överstiger 2,5 miljoner EUR,

    ii)

    8 % för den del av den relevanta indikatorn som

    överstiger 2,5 miljoner EUR men ej 5 miljoner EUR,

    iii)

    6 % för den del av den relevanta indikatorn som

    överstiger 5 miljoner EUR men ej 25 miljoner EUR,

    iv)

    3 % för den del av den relevanta indikatorn som

    överstiger 25 miljoner EUR men ej 50 miljoner EUR,

    v)

    1,5 % över 50 miljoner EUR.

    2. Den skalfaktor k som ska användas i metoderna B och C ska

    vara

    a)

    0,5, om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den

    betaltjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan,

    b)

    0,8, om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst

    som förtecknas i punkt 7 i bilagan,

    c)

    1, om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de

    betaltjänster som förtecknas i punkterna 1–5 i bilagan.

    3. De behöriga myndigheterna får, på grundval av en

    utvärdering av betalningsinstitutets riskhanteringsprocesser, för-

    lustdatabas och interna kontrollmekanismer, kräva att betal-

    ningsinstitutet har en kapitalbas som är upp till 20 % högre än

    det belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den

    metod som valts i enlighet med punkt 1 eller tillåta betalnings-

    institutet att ha en kapitalbas som är upp till 20 % lägre än det

    belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den metod

    som valts i enlighet med punkt 1.

    Artikel 9

    Skyddskrav

    1. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna ska kräva

    att ett betalningsinstitut som tillhandahåller någon av de

    betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver

    annan affärsverksamhet som avses i artikel 16.1 c på följande sätt

    ska skydda de medel som för genomförandet av betalnings-

    transaktioner har tagits emot av betaltjänstanvändare eller

    genom en annan betaltjänstleverantör:

    Medlen ska

    a)

    inte vid någon tidpunkt sammanblandas med de medel som

    innehas för någon fysisk eller juridisk persons, annan än

    betaltjänstanvändarnas, räkning och ska, när medlen fort-

    farande innehas av betalningsinstitutet men ännu inte har

    sänts till betalningsmottagaren eller överförts till en annan

    betaltjänstleverantör vid slutet av bankdagen efter den dag

    då medlen mottogs, deponeras på ett särskilt konto hos ett

    kreditinstitut eller investeras i säkra, likvida lågrisktillgångar

    i enlighet med vad hemmedlemsstatens behöriga myndig-

    heter fastställer, och

    b)

    i betaltjänstanvändarnas intresse hållas åtskilda i enlighet

    med nationell lagstiftning mot anspråk från betalnings-

    institutets övriga kreditorer, särskilt vid insolvens,

    eller

    c)

    omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti från

    ett försäkringsbolag eller ett kreditinstitut som inte tillhör

    samma grupp som betalningsinstitutet, uppgående till det

    belopp som skulle ha avskiljts i avsaknad av en försäkring

    eller annan jämförbar garanti, vilket ska utbetalas om

    betalningsinstitutet inte kan uppfylla sina finansiella

    skyldigheter.

    L 319/14

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    55

    2. Om ett betalningsinstitut är skyldigt att skydda medel enligt

    punkt 1 och en andel av dessa medel ska användas för

    kommande betalningstransaktioner och det återstående beloppet

    ska användas för tjänster som inte är en betaltjänst, ska den andel

    av medlen som ska användas för kommande betalningstransak-

    tioner omfattas av kraven i punkt 1. Om denna andel är variabel

    eller okänd på förhand, får medlemsstaterna tillåta att betal-

    ningsinstituten tillämpar denna punkt på grundval av en

    representativ andel som ska antas användas för betaltjänster,

    förutsatt att ska det på grundval av historiska uppgifter kan göras

    en rimlig uppskattning av denna representativa andel vilken

    godtas av de behöriga myndigheterna.

    3. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får kräva

    att även betalningsinstitut som inte bedriver annan affärs-

    verksamhet som avses i artikel 16.1 c uppfyller de skyddskrav

    som anges i punkt 1 i denna artikel.

    4. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får också

    begränsa dessa skyddskrav till medel som tillhör de betaltjänst-

    användare vilkas medel individuellt överstiger en tröskel på

    600 EUR.

    Artikel 10

    Beviljande av auktorisation

    1. Medlemsstaterna ska kräva att företag förutom de som avses

    i artikel 1.1 a–c, e och f och juridiska eller fysiska personer som

    omfattas av undantaget i artikel 26, om de avser att tillhandahålla

    betaltjänster, ska ha auktoriserats som betalningsinstitut innan de

    börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får endast

    beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat.

    2. Auktorisation ska beviljas, om den information och de

    bestyrkanden som åtföljer ansökan uppfyller kraven enligt

    artikel 5 och de behöriga myndigheterna efter att ha granskat

    ansökan kommer fram till en positiv sammanlagd bedömning.

    Innan auktorisation beviljas, får de behöriga myndigheterna om

    lämpligt höra den nationella centralbanken eller andra berörda

    offentliga myndigheter.

    3. Ett betalningsinstitut som enligt den nationella lagstift-

    ningen i sin hemmedlemsstat är skyldig att ha ett säte ska ha sitt

    huvudkontor i den medlemsstat där det har sitt säte.

    4. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast

    om betalningsinstitutet, med hänsyn till behovet av att försäkra

    sig om sund och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, har

    effektiva styrformer för sin betaltjänstverksamhet, bl.a. omfat-

    tande en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad,

    överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva förfar-

    anden för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de

    risker som betalningsinstitutet är, eller skulle kunna bli,

    exponerat för och tillfredsställande rutiner för intern kontroll,

    däribland sunda förfaranden för administration och redovisning;

    styrformerna, metoderna och rutinerna ska omfatta hela verk-

    samheten och stå i proportion till arten och omfattningen av de

    betaltjänster som betalningsinstitutet tillhandahåller och till deras

    komplexitetsgrad.

    5. Om ett betalningsinstitut tillhandahåller någon av de

    betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver

    annan affärsverksamhet får den berörda myndigheten kräva att

    det upprättas en separat enhet för betaltjänstverksamheten, om

    den verksamhet hos betalningsinstitutet som inte avser betal-

    tjänster försämrar eller kan komma att försämra betalnings-

    institutets finansiella sundhet eller de behöriga myndigheternas

    förmåga att övervaka att betalningsinstitutet respekterar alla sina

    förpliktelser enligt detta direktiv.

    6. De behöriga myndigheterna ska vägra att bevilja auktorisa-

    tion om de, med hänsyn till behovet av att försäkra sig om sund

    och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, inte är förvissade

    om att aktieägare eller andra medlemmar med kvalificerade

    innehav är lämpliga.

    7. Om det dessutom finns nära förbindelser enligt definitionen

    i artikel 4.46 i direktiv 2006/48/EG mellan betalningsinstitutet

    och andra fysiska eller juridiska personer, ska de behöriga

    myndigheterna bevilja auktorisation endast om dessa förbindel-

    ser inte hindrar ett effektivt utövande av deras tillsyn.

    8. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast

    om lagar och andra författningar i ett tredjeland, som gäller för

    en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka betalnings-

    institutet har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämp-

    ningen av dessa lagar och andra författningar, inte hindrar ett

    effektivt utövande av deras tillsyn.

    9. Auktorisationen ska gälla i alla medlemsstater och göra det

    möjligt för det berörda betalningsinstitutet att tillhandahålla

    betaltjänster inom hela gemenskapen med stöd av antingen

    friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten,

    förutsatt att auktorisationen omfattar sådana tjänster.

    Artikel 11

    Meddelande om beslut

    Inom tre månader från mottagandet av en ansökan eller, om

    ansökan skulle vara ofullständig, från mottagandet av all den

    information som krävs för beslut, ska de behöriga myndighe-

    terna underrätta sökanden om huruvida auktorisationen har

    beviljats eller avslagits. Om auktorisation avslås ska skälen härför

    anges.

    Artikel 12

    Återkallande av auktorisation

    1. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation,

    som beviljats ett betalningsinstitut endast under förutsättning att

    institutet

    a)

    inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryck-

    ligen avstår från auktorisationen, eller inte har bedrivit

    någon verksamhet på minst sex månader, om den berörda

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/15

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    56

    medlemsstaten inte har infört bestämmelser om att

    auktorisationen ska upphöra att gälla i sådana fall,

    b)

    har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga

    uppgifter eller på något annat sätt i strid med gällande

    regler,

    c)

    inte längre uppfyller villkoren för beviljande av auktorisa-

    tion,

    d)

    skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om

    det fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet, eller

    e)

    omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs

    att auktorisationen ska återkallas.

    2. Ett återkallande av en auktorisation ska motiveras och de

    som berörs av beslutet ska informeras om detta.

    3. Återkallandet av en auktorisation ska offentliggöras.

    Artikel 13

    Registrering

    Medlemsstaterna ska upprätta ett offentligt register över

    auktoriserade betalningsinstitut, deras ombud och filialer samt

    över fysiska och juridiska personer, deras ombud och filialer som

    omfattas av ett undantag enligt artikel 26 liksom över de institut

    som avses i artikel 2.3 och som enligt nationell lagstiftning har

    rätt att tillhandahålla betaltjänster. De ska införas i hem-

    medlemsstatens register.

    Detta register ska innehålla uppgift om de betaltjänster för vilka

    betalningsinstitutet är auktoriserat eller för vilka de fysiska eller

    juridiska personerna har registrerats. Auktoriserade betalnings-

    institut ska upptas i en separat förteckning i registret åtskilda från

    de fysiska och juridiska personer som införts i registret enligt

    artikel 26. Registret ska vara allmänt tillgängligt för konsultation,

    även med online-åtkomst, och uppdateras regelbundet.

    Artikel 14

    Upprätthållande av auktorisation

    En förändring som påverkar riktigheten vad gäller den

    information och de bevis som tillhandahållits i enlighet med

    artikel 5, ska av betalningsinstitutet utan onödigt dröjsmål

    meddelas de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

    Artikel 15

    Redovisning och lagstadgad revision

    1. Direktiv 78/660/EEG och i tillämpliga fall direktiven 83/

    349/EEG och 86/635/EEG samt Europaparlamentets och rådets

    förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om

    tillämpning av internationella redovisningsstandarder (1) ska

    även tillämpas på betalningsinstitut.

    2. Om de inte är undantagna enligt direktiv 78/660/EEG och i

    tillämpliga fall direktiven 83/349/EEG och 86/635/EEG, ska

    betalningsinstitutens årsbokslut och sammanställda redovisning

    revideras av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag i den

    mening som avses i direktiv 2006/43/EG.

    3. Ur kontrollsynpunkt ska medlemsstaterna ställa krav på att

    betalningsinstitut lämnar separata redovisningsuppgifter om

    betaltjänster som förtecknas i bilagan och den verksamhet som

    avses i artikel 16.1, för vilken en revisionsberättelse ska lämnas.

    Denna revisionsberättelse ska i förekommande fall samman-

    ställas av lagstadgade revisorer eller ett revisionsföretag.

    4. Förpliktelser enligt artikel 53 i direktiv 2006/48/EG ska i

    tillämpliga delar också gälla betalningsinstitutens lagstadgade

    revisorer eller revisionsföretag när det gäller betaltjänstverksam-

    het.

    Artikel 16

    Verksamhet

    1. Med undantag för tillhandahållande av betaltjänster som

    förtecknas i bilagan ska betalningsinstitut ha rätt att utöva

    följande verksamhet:

    a)

    Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster,

    t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransak-

    tioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt

    lagring och behandling av uppgifter.

    b)

    Drift av betalningssystem utan att detta påverkar tillämp-

    ningen av artikel 28.

    c)

    Annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster,

    med hänsyn till tillämplig gemenskapslagstiftning och

    nationell lagstiftning.

    2. När betalningsinstitut ägnar sig åt att tillhandahålla en eller

    flera av de betaltjänster som förtecknas i bilagan, får de endast ha

    betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktio-

    ner. Eventuella medel som sådana betalningsinstitut tar emot

    från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska

    inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel i

    den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG eller

    elektroniska pengar i den mening som avses i artikel 1.3 i

    direktiv 2000/46/EG.

    3. Betalningsinstitut får endast bevilja en kredit för betaltjänster

    som avses i punkt 4, 5 eller 7 i bilagan om följande villkor är

    uppfyllda:

    a)

    Kreditgivningen ska vara en sidoverksamhet och kredit ska

    beviljas endast i samband med genomförandet av en

    betalningstransaktion.

    L 319/16

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    (1) EGT L 243, 11.9.2002, s. 1.

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    57

    b)

    Utan hinder av vad som föreskrivs i nationella bestämmel-

    ser om kreditgivning med kreditkort, ska den kredit som

    beviljas i samband med en betalning och som är utförd i

    enlighet med artikel 10.9 och artikel 25 återbetalas inom en

    kort tidsperiod som inte i något fall får överstiga tolv

    månader.

    c)

    En sådan kredit ska inte beviljas ur medel som erhållits eller

    innehas för att genomföra en betalningstransaktion.

    d)

    Betalningsinstitutets kapitalbas ska enligt tillsynsmyndig-

    heternas uppfattning vid samtliga tillfällen vara tillfredstäl-

    lande med hänsyn till det totala kreditbelopp som är

    beviljat.

    4. Betalningsinstitut får inte bedriva verksamhet som består i

    att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel i den

    mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG.

    5. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för

    genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska inte

    heller påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller

    nationell lagstiftning som rör aspekter av villkoren för beviljande

    av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta direktiv, i

    överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen.

    Av s n i t t 2

    Ö v r i g a k r a v

    Artikel 17

    Användningen av ombud, filialer eller enheter till vilka

    verksamhet lagts ut på entreprenad

    1. Om ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjäns-

    ter via ett ombud ska det lämna följande information till de

    behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat:

    a)

    Ombudets namn och adress.

    b)

    En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som

    ombuden kommer att använda för att fullgöra skyldighet-

    erna när det gäller penningtvätt och finansiering av

    terrorism enligt direktiv 2005/60/EG.

    c)

    Identitetsuppgifter rörande direktörer och personer som

    ansvarar för förvaltningen av det ombud som ska användas

    för tillhandahållande av betaltjänster samt bevis på att de är

    lämpliga.

    2. När de behöriga myndigheterna erhåller den information

    som anges i punkt 1 får de ta upp ombudet i det register som

    anges i artikel 13.

    3. Innan ombudet tas upp i registret får de behöriga

    myndigheterna, om de bedömer att den information som de

    fått är felaktig, vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera

    informationen.

    4. Om de behöriga myndigheterna efter att ha vidtagit åtgärder

    för att kontrollera informationen inte är förvissade om att

    informationen som lämnats till dem enligt punkt 1 är korrekt,

    ska de vägra att införa ombudet i det register som anges i

    artikel 13.

    5. Om betalningsinstitutet vill tillhandahålla betaltjänster i en

    annan medlemsstat genom att anlita ett ombud ska det tillämpa

    de förfaranden som föreskrivs i artikel 25. Innan ombudet i det

    fallet får registreras enligt denna artikel ska hemmedlemsstatens

    behöriga myndigheter informera värdmedlemsstatens behöriga

    myndigheter om att den avser att registrera ombudet och ta

    hänsyn till deras uppfattning.

    6. Om den föreslagna värdmedlemsstatens behöriga myndig-

    heter har skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller

    finansiering av terrorism i den mening som avses i direktiv

    2005/60/EG äger rum eller har ägt rum eller har försökts i

    samband med det avsedda anlitandet av ombudet eller

    inrättandet av filialen, eller att anlitandet av ett sådant ombud

    eller inrättandet av en sådan filial kan öka risken för penningtvätt

    eller finansiering av terrorism, ska de informera hemmedlems-

    statens behöriga myndigheter, som får vägra att registrera

    ombudet eller filialen eller får återkalla registreringen av ombudet

    eller filialen, om den redan gjorts.

    7. Om ett betalningsinstitut avser att lägga ut operativa

    funktioner av sin betaltjänst på entreprenad ska det meddela

    detta till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.

    Utläggande på entreprenad av viktiga operativa funktioner får

    inte ske på så sätt att det väsentligt försämrar kvaliteten på

    betalningsinstitutets interna kontroll och de behöriga myndig-

    heternas möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet fullgör

    alla sina skyldigheter enligt detta direktiv.

    Vid tillämpningen av andra stycket ska en operativ funktion

    betraktas som viktig om ett fel eller en brist vid utförandet av

    denna väsentligt skulle försämra ett betalningsinstituts förmåga

    att fortsättningsvis uppfylla villkoren avseende dess enligt denna

    avdelning begärda auktorisation eller andra skyldigheter enligt

    detta direktiv, eller dess finansiella resultat eller sundheten eller

    kontinuiteten i dess betaltjänster. Om betalningsinstitut lägger ut

    viktiga operativa funktioner på entreprenad ska medlemsstaterna

    säkerställa att betalningsinstituten uppfyller följande villkor:

    a)

    Utläggandet på entreprenad får inte leda till att den högsta

    ledningen delegerar sitt ansvar.

    b)

    Betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot

    sina betaltjänstanvändare enligt detta direktiv får inte

    förändras.

    c)

    De villkor som betalningsinstitutet ska uppfylla för att bli

    och förbli auktoriserat enligt denna avdelning får inte

    undergrävas.

    d)

    Inget av de andra villkoren enligt vilka betalningsinstitutets

    auktorisation beviljades ska upphävas eller ändras.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/17

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    58

    8. Betalningsinstitut ska försäkra sig om att ombud eller filialer

    som agerar för deras räkning vederbörligen informerar betal-

    tjänstanvändarna om detta.

    Artikel 18

    Ansvar

    1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att ett betalnings-

    institut som anlitar tredje man för genomförandet av operativa

    funktioner vidtar skäliga åtgärder för att säkerställa att kraven i

    detta direktiv är uppfyllda.

    2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstitutet ska vara

    fullständigt ansvarigt för de anställdas agerande eller alla ombud,

    filialer eller enheter hos vilka verksamhet lagts ut på entreprenad.

    Artikel 19

    Bevarande av uppgifter

    Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten bevarar alla

    relevanta uppgifter enligt denna avdelning i minst fem år, utan

    att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG eller

    annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstift-

    ning.

    Av s n i t t 3

    B e h ö r i g a m y n d i g h e t e r o c h t i l l s y n

    Artikel 20

    Utseende av behöriga myndigheter

    1. Medlemsstaterna ska till behöriga myndigheter med ansvar

    för auktorisation och tillsyn av betalningsinstitut som ska utföra

    de åligganden som är föreskrivna enligt denna avdelning utse

    antingen offentliga myndigheter eller sådana organ som erkänns i

    nationell lagstiftning eller av offentliga myndigheter som enligt

    nationell lagstiftning uttryckligen har fått sådant bemyndigande

    inklusive nationella centralbanker.

    De behöriga myndigheterna ska se till att de är oberoende av

    ekonomiska organ och undvika intressekonflikter. Utan att det

    påverkar tillämpningen av första stycket ska betalningsinstitut,

    kreditinstitut, institut för elektroniska pengar eller postgiroin-

    stitut, inte utses till behöriga myndigheter.

    Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om detta.

    2. Medlemsstaterna ska se till att de enligt punkt 1 utsedda

    behöriga myndigheterna har alla befogenheter som de behöver

    för att fullgöra sina uppgifter.

    3. Om det finns mer än en myndighet som är behörig i frågor

    som omfattas av denna avdelning inom en medlemsstats

    territorium, ska medlemsstaterna försäkra sig om att myndighe-

    terna samarbetar nära, så att de kan genomföra sina uppgifter på

    ett effektivt sätt. Samma sak gäller när de myndigheter som är

    behöriga i frågor som avses i denna avdelning inte är behöriga

    myndigheter med ansvar för tillsyn av kreditinstitut.

    4. Ansvaret för de uppgifter som enligt punkt 1 utsedda

    behöriga myndigheter ska utföra ska ligga på hemmedlems-

    statens behöriga myndigheter.

    5. Punkt 1 ska inte medföra att de behöriga myndigheterna

    måste övervaka någon annan del av betalningsinstitutens

    affärsverksamhet än tillhandahållande av betaltjänster som

    förtecknas i bilagan och den verksamhet som förtecknas i

    artikel 16.1 a.

    Artikel 21

    Tillsyn

    1. Medlemsstaterna ska se till att de kontroller som de behöriga

    myndigheterna genomför för att kontrollera löpande överens-

    stämmelse med denna avdelning är proportionella och till-

    räckliga och motsvarar de risker som betalningsinstituten

    exponeras för.

    För att kontrollera att denna avdelning efterlevs ska de behöriga

    myndigheterna särskilt ha rätt att vidta följande åtgärder:

    a)

    Kräva att betalningsinstitutet tillhandahåller all information

    som krävs för att övervaka efterlevnaden.

    b)

    Genomföra inspektion på plats i betalningsinstitutet, hos

    ombud eller filialer som tillhandahåller betaltjänster på

    betalningsinstitutets ansvar eller hos enheter på vilka

    betaltjänstverksamhet har lagts ut på entreprenad.

    c)

    Utfärda rekommendationer och riktlinjer och, i tillämpliga

    fall, bindande administrativa bestämmelser.

    d)

    Tillfälligt upphäva eller återkalla auktorisation i de fall som

    avses i artikel 12.

    2. Utan att det påverkar förfaranden för återkallande av

    auktorisationer och bestämmelser i straffrättslig lagstiftning ska

    medlemsstaterna svara för att deras behöriga myndigheter mot

    betalningsinstituten och mot dem som har ett bestämmande

    inflytande över betalningsinstitutetens verksamhet, när dessa

    överträder bestämmelser i lagar och andra författningar om

    tillsyn av och om verksamhet i form av betaltjänstverksamhet,

    kan besluta om sanktioner eller vidta åtgärder i syfte att särskilt

    avbryta observerade överträdelser eller orsakerna till sådana

    överträdelser.

    3. Utan att det påverkar kraven i artikel 6, artikel 7.1 och 7.2

    samt artikel 8 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga

    myndigheterna har rätt att vidta de åtgärder som avses i punkt 1 i

    denna artikel för att se till att det finns ett tillräckligt kapital för

    att kunna utföra betaltjänster, särskilt i de fall när den del av

    betalningsinstitutets verksamhet som inte avser betaltjänster

    försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets

    finansiella sundhet.

    L 319/18

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    59

    Artikel 22

    Tystnadsplikt

    1. Medlemsstaterna ska se till att alla personer som arbetar eller

    har arbetat för de behöriga myndigheterna och experter som

    handlar på myndigheternas vägnar, ska vara bundna av

    tystnadsplikt, ska utan att det påverkar fall som omfattas av

    straffrättslig lagstiftning.

    2. Vid informationsutbytet enligt artikel 24 ska tystnadsplikt

    tillämpas strikt för att garantera skyddet av enskildas och företags

    rättigheter.

    3. Medlemsstaterna får tillämpa denna artikel med beaktande

    även av artiklarna 44–52 i direktiv 2006/48/EG.

    Artikel 23

    Rätt till domstolsprövning

    1. Medlemsstaterna ska se till att beslut som fattats av de

    behöriga myndigheterna avseende ett betalningsinstitut med stöd

    av de lagar och andra författningar som antagits i enlighet med

    detta direktiv, får bestridas inför domstol.

    2. Punkt 1 ska även tillämpas avseende underlåtenhet att agera.

    Artikel 24

    Utbyte av information

    1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska samarbeta med

    varandra och, i lämpliga fall, med Europeiska centralbanken och

    medlemsstaternas nationella centralbanker samt andra relevanta

    behöriga myndigheter som utsetts enligt gemenskapslagstiftning

    eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betaltjänst-

    leverantörer.

    2. Medlemsstaterna ska dessutom tillåta utbyte av information

    mellan sina behöriga myndigheter och följande organ:

    a)

    Andra medlemsstaters behöriga myndigheter som ansvarar

    för auktorisation av och tillsyn över betalningsinstitut.

    b)

    Europeiska centralbanken och medlemsstaternas nationella

    centralbanker i deras egenskap av penningpolitiska myndig-

    heter och tillsynsmyndigheter och, i förekommande fall,

    andra offentliga myndigheter med ansvar för tillsyn av

    betalnings- och avvecklingssystem.

    c)

    Andra relevanta myndigheter som utses enligt detta

    direktiv, direktiv 95/46/EG, direktiv 2005/60/EG och

    annan gemenskapslagstiftning som är tillämplig på betal-

    tjänstleverantörer, till exempel lagstiftning för att skydda

    enskilda när det gäller behandling av personuppgifter samt

    penningtvätt och finansiering av terrorism.

    Artikel 25

    Utövande av rätten till etablering och friheten att

    tillhandahålla tjänster

    1. Ett auktoriserat betalningsinstitut som önskar tillhandahålla

    betaltjänster för första gången i en annan medlemsstat än

    hemmedlemsstaten genom att utöva etableringsrätten eller

    friheten att tillhandahålla tjänster, ska underrätta de behöriga

    myndigheterna i sin hemmedlemsstat om detta.

    Inom en månad efter mottagandet av denna information ska de

    behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de

    behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten om betalnings-

    institutets namn och adress, namnen på de personer som är

    ansvariga för filialens ledning, dess organisatoriska struktur och

    det slag av betaltjänster som det avser att tillhandahålla inom

    värdmedlemsstatens territorium.

    2. För att kunna genomföra de kontroller och vidta de

    nödvändiga åtgärder som föreskrivs i artikel 21 beträffande

    ombud, filialer eller enheter till vilka ett betalningsinstituts

    verksamhet lagts ut på entreprenad och som är etablerat inom en

    annan medlemsstats territorium, ska de behöriga myndigheterna

    i hemmedlemsstaten samarbeta med värdmedlemsstatens behö-

    riga myndigheter.

    3. Genom samarbete enligt punkterna 1 och 2 ska de behöriga

    myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de behöriga

    myndigheterna i värdmedlemsstaten när de avser att genomföra

    en kontroll på plats inom den senares territorium.

    Om de så önskar får de behöriga myndigheterna i hem-

    medlemsstaten dock delegera uppgiften att genomföra kontroller

    på plats av de berörda instituten till de behöriga myndigheterna i

    värdmedlemsstaten.

    4. De behöriga myndigheterna ska till varandra överlämna all

    väsentlig och/eller relevant information, särskilt vad gäller

    överträdelser eller misstänkta överträdelser från ombud, filialer

    eller enheter vars verksamhet har lagts ut på entreprenad. De

    behöriga myndigheterna ska i detta avseende på begäran lämna

    all relevant information, och på eget initiativ all väsentlig

    information.

    5. Punkt 1–4 ska inte påverka de behöriga myndigheternas

    skyldighet enligt direktiv 2005/60/EG och förordning (EG)

    nr 1781/2006, särskilt artikel 37.1 i direktiv 2005/60/EG och

    artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1781/2006, att utöva tillsyn

    över eller övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i de

    instrumenten.

    Av s n i t t 4

    U n d a n t a g

    Artikel 26

    Villkor

    1. Utan hinder av vad som sägs i artikel 13 får medlems-

    staterna avstå eller tillåta sina behöriga myndigheter att avstå från

    att helt eller delvis tillämpa de förfaranden och villkor som

    föreskrivs i avsnitten 1–3, med undantag för artiklarna 20, 22,

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/19

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    60

    23 och 24 och tillåta att fysiska eller juridiska personer tas upp i

    det register som anges i artikel 13, om

    a)

    genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under

    de föregående tolv månaderna som genomförts av den

    berörda personen inklusive varje ombud som den tar fullt

    ansvar för, inte överstiger 3 miljoner EUR per månad; detta

    krav ska bedömas med hänsyn till de förväntade totala

    betalningstransaktionerna i dennes affärsplan om inte de

    behöriga myndigheterna kräver en ändring i denna plan,

    och

    b)

    ingen av de fysiska personer som är ansvariga för ledningen

    eller driften av affärsverksamheten har dömts för brott som

    rör penningtvätt eller finansiering av terrorism eller annan

    ekonomisk brottslighet.

    2. Alla fysiska eller juridiska personer som är registrerade i

    enlighet med punkt 1 ska ha sitt huvudkontor eller sin fasta

    hemvist i den medlemsstat där de faktiskt bedriver sin

    verksamhet.

    3. De personer som avses i punkt 1 ska behandlas på samma

    sätt som betalningsinstitut, men de ska inte omfattas av

    artikel 10.9 och artikel 25.

    4. Medlemsstaterna får också föreskriva att alla fysiska eller

    juridiska personer som är registrerade i enlighet med punkt 1

    endast får delta i vissa verksamheter som förtecknas i artikel 16.

    5. De personer som avses i punkt 1 ska underrätta de behöriga

    myndigheterna om alla förändringar som har betydelse för det

    villkor som anges i den punkten. Medlemsstaterna ska vidta

    nödvändiga åtgärder för att se till att de berörda personerna, om

    villkoren i punkterna 1, 2 och 4 inte längre uppfylls, ansöker om

    auktorisation inom 30 kalenderdagar i enlighet med förfarandet i

    artikel 10.

    6. Denna artikel ska inte tillämpas när det gäller bestämmelser i

    direktiv 2005/60/EG eller när det gäller nationella bestämmelser

    om bekämpning av penningtvätt.

    Artikel 27

    Anmälan och information

    Om en medlemsstat utnyttjar undantaget i artikel 26 ska den

    underrätta kommissionen om detta senast den 1 november 2009

    samt genast underrätta kommissionen om varje senare föränd-

    ring. Medlemsstaten ska dessutom underrätta kommissionen om

    hur många fysiska och juridiska personer som berörs och på

    årsbasis om det totala beloppet för genomförda betalnings-

    transaktioner per den 31 december varje kalenderår enligt vad

    som avses i artikel 26.1a.

    KAPITEL 2

    Gemensamma bestämmelser

    Artikel 28

    Tillträde till betalningssystem

    1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att reglerna om

    tillträde för auktoriserade eller registrerade betaltjänstleverantörer

    som är juridiska personer till betalningssystem är objektiva, icke-

    diskriminerande och proportionella, och att dessa regler inte

    hindrar tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt

    för att skydda mot särskilda risker, som avvecklingsrisk, operativ

    risk och affärsrisk och för att skydda betalningssystemets

    finansiella och operativa stabilitet.

    Betalningssystem får inte medföra något av följande krav för

    betaltjänstleverantörer, betaltjänstanvändare eller andra betal-

    ningssystem:

    a)

    Regler som begränsar faktiskt deltagande i andra betal-

    ningssystem.

    b)

    Regler som diskriminerar mellan auktoriserade betaltjänst-

    leverantörer eller mellan registrerade betaltjänstleverantörer

    i fråga om rättigheter, skyldigheter och deltagarnas

    befogenheter.

    c)

    Begränsningar på grundval av institutets status.

    2. Punkt 1 ska inte tillämpas på

    a)

    betalningssystem som betecknats enligt direktiv 98/26/EG,

    b)

    betalningssystem som uteslutande består av betaltjänst-

    leverantörer som tillhör en grupp bestående av enheter med

    inbördes kapitalanknytning, om en av de anknutna

    enheterna har faktisk kontroll över de andra, eller

    c)

    betalningssystem när en enda betaltjänstleverantör (oavsett

    om det avser en enda enhet eller en grupp)

    —

    verkar eller kan verka både som betalarens och

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och är

    ensam ansvarig för systemets ledning, och

    —

    tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i syste-

    met och de senare har ingen rätt att förhandla om

    avgifter mellan sig avseende betalningssystemet, även

    om de kan upprätta sin egen prissättning gentemot

    betalaren och betalningsmottagaren.

    L 319/20

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    61

    Artikel 29

    Förbud för andra än betaltjänstleverantörer att

    tillhandahålla betaltjänster

    Medlemsstaterna ska förbjuda fysiska eller juridiska personer

    som varken är betaltjänstleverantörer eller är uttryckligen

    undantagna från detta direktivs tillämpningsområde att till-

    handahålla de betaltjänster som förtecknas i bilagan.

    AVDELNING III

    KLARHET OM VILLKOREN OCH INFORMATIONSKRAVEN FÖR

    BETALTJÄNSTER

    KAPITEL 1

    Allmänna regler

    Artikel 30

    Tillämpningsområde

    1. Denna avdelning ska tillämpas på enstaka betalnings-

    transaktioner, ramavtal och sådana betalningstransaktioner som

    dessa omfattar. Parterna får avtala om att den inte ska tillämpas,

    helt eller delvis, när betaltjänstanvändaren inte är en konsument.

    2. Medlemsstaterna får besluta att bestämmelserna i denna

    avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på

    konsumenter.

    3. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder om

    genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska heller

    inte påverka någon annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller

    nationell lagstiftning om sådana aspekter av villkoren för

    beviljande av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta

    direktiv, i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

    Artikel 31

    Andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen

    Bestämmelserna i denna avdelning ska inte påverka sådan

    gemenskapslagstiftning som innehåller ytterligare krav på

    förhandsinformation.

    Om direktiv 2002/65/EG också är tillämpligt, ska emellertid de

    krav på information som anges i artikel 3.1 i det direktivet, utom

    leden 2 c–g, 3 a, d och e samt 4 b i den punkten, ersättas med

    artiklarna 36, 37, 41 och 42 i detta direktiv.

    Artikel 32

    Avgifter för information

    1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av

    betaltjänstanvändaren för tillhandahållande av information enligt

    denna avdelning.

    2. Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren får avtala

    om avgifter för extra eller mer ofta förekommande information,

    eller överföring med hjälp av andra kommunikationsmedel än

    dem som anges i ramavtalet, som lämnas på begäran av

    betaltjänstanvändaren.

    3. När betaltjänstleverantören får ta ut avgifter för information

    i enlighet med punkt 2, ska avgifterna vara rimliga och stå i

    proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

    Artikel 33

    Bevisbörda i fråga om krav på information

    Medlemsstaterna får föreskriva att bevisbördan ska ligga på

    betaltjänstleverantören när det gäller att visa att denne har

    uppfyllt kraven på information i denna avdelning.

    Artikel 34

    Undantag från kraven på information för

    betalningsinstrument som avser låga belopp och

    elektroniska pengar

    1. När det gäller betalningsinstrument som enligt ramavtalet

    endast rör enskilda betalningstransaktioner på högst 30 EUR

    eller som har en utgiftströskel på 150 EUR eller lagrar medel

    som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR

    a)

    ska betaltjänstleverantören genom undantag från artik-

    larna 41, 42 och 46 lämna betalaren information endast

    om betaltjänstens viktigaste kännetecken, inklusive hur

    betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna

    avgifter och annan väsentlig information som behövs för

    att fatta ett informerat beslut samt ett meddelande om var

    annan information och villkor som närmare anges i

    artikel 42 görs tillgängliga på lättåtkomligt sätt,

    b)

    får man komma överens om att betaltjänstleverantören

    genom undantag från artikel 44 inte ska behöva föreslå

    ändringar av villkoren i ramavtalet på det sätt som

    föreskrivs enligt artikel 41.1,

    c)

    får man komma överens om att betaltjänstleverantören

    genom undantag från artiklarna 47 och 48 efter genom-

    förandet av en betalningstransaktion

    i)

    ska tillhandhålla eller göra tillgänglig endast en

    hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvän-

    daren att identifiera betalningstransaktionen, betal-

    ningstransaktionens belopp, eventuella avgifter och/

    eller vid flera betalningstransaktioner av samma typ

    till samma betalningsmottagare, information om det

    totala beloppet och de totala avgifterna för dessa

    betalningstransaktioner,

    ii)

    inte ska behöva tillhandahålla eller göra tillgänglig

    information enligt led i om betalningsinstrumentet

    används anonymt eller om betaltjänstleverantören av

    andra skäl inte har tekniska möjligheter att till-

    handahålla

    informationen.

    Betaltjänstleverantören

    ska emellertid ge betalaren möjlighet att kontrollera

    det belopp som lagrats.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/21

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    62

    2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna

    eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp

    som avses i punkt 1. Medlemsstaterna får höja dem för förbetalda

    betalningsinstrument upp till 500 EUR.

    KAPITEL 2

    Enstaka betalningstransaktioner

    Artikel 35

    Tillämpningsområde

    1. Detta kapitel ska tillämpas på enstaka betalningstransaktio-

    ner som inte omfattas av ett ramavtal.

    2. Om en betalningsorder för en enstaka betalningstransaktion

    överförs med ett betalningsinstrument som omfattas av ett

    ramavtal, ska betaltjänstleverantören inte vara skyldig att lämna

    eller göra tillgänglig sådan information som redan ges till

    betaltjänstanvändaren på grundval av ramavtalet med en annan

    betaltjänstleverantör eller som kommer att ges till denna

    användare enligt det ramavtalet.

    Artikel 36

    Allmän förhandsinformation

    1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören innan

    betaltjänstanvändaren är bunden av ett avtal om en enstaka

    betaltjänst eller ett erbjudande om en sådan tjänst, på ett

    lättåtkomligt sätt ger betaltjänstanvändaren tillgång till den

    information och de villkor som närmare anges i artikel 37.

    Betaltjänstleverantören ska på begäran av betaltjänstanvändaren

    tillhandahålla informationen och villkoren på papper eller via

    något annat varaktigt medium. Informationen och villkoren ska

    vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på ett

    språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten

    erbjuds, eller på något annat språk som parterna kommit överens

    om.

    2. Om avtalet om enstaka betaltjänst har ingåtts på begäran av

    betaltjänstanvändaren med hjälp av en teknik för distanskom-

    munikation som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören

    att uppfylla villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören

    uppfylla sina skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter

    det att betalningstransaktionen har genomförts.

    3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får även fullgöras genom

    tillhandahållande av en kopia av utkastet till avtalet om enstaka

    betaltjänst eller utkastet till betalningsordern som innehåller

    information och villkor som närmare anges i artikel 37.

    Artikel 37

    Information och villkor

    1. Medlemsstaterna ska se till att följande information och

    villkor lämnas till eller görs tillgängliga för betaltjänstanvändaren:

    a)

    En specificering av den information eller unika identifika-

    tionskod som betaltjänstanvändaren måste uppge för att en

    betalningsorder ska genomföras korrekt.

    b)

    Hur lång tid det maximalt tar att genomföra den betaltjänst

    som ska tillhandahållas.

    c)

    Samtliga avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till

    sin betaltjänstleverantör och, i tillämpliga fall, en specificer-

    ing av alla avgiftsbeloppen.

    d)

    I tillämpliga fall, den faktiska växelkurs eller referensväxel-

    kurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

    2. I tillämpliga fall ska betaltjänstanvändaren ges tillgång till all

    annan relevant information och de villkor som närmare anges i

    artikel 42 på ett lättillgängligt sätt.

    Artikel 38

    Information till betalaren efter mottagande av

    betalningsordern

    Omedelbart efter det att betalningsordern tagits emot ska

    betalarens betaltjänstleverantör på samma sätt som anges i

    artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalaren följande

    information:

    a)

    En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera

    betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall, uppgifter

    som avser betalningsmottagaren.

    b)

    Betalningstransaktionens belopp i den valuta som används i

    betalningsordern.

    c)

    Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen

    som ska betalas av betalaren och, i tillämpliga fall, en

    specificering av beloppen för dessa avgifter.

    d)

    I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänst-

    leverantör använde vid betalningstransaktionen, eller en

    hänvisning till denna, när den är en annan än den kurs som

    lämnas i enlighet med artikel 37.1 d, samt betalnings-

    transaktionens belopp efter denna valutakonvertering.

    e)

    Den dag då betalningsordern togs emot.

    Artikel 39

    Information till betalningsmottagaren efter genomförande

    Omedelbart efter det att betalningstransaktionen genomförts ska

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som

    anges i artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalnings-

    mottagaren följande information:

    a)

    En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att

    identifiera betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall,

    betalaren och den information som överförts tillsammans

    med betalningstransaktionen.

    b)

    Betalningstransaktionens belopp i den valuta i vilken

    medlen står till betalningsmottagarens förfogande.

    L 319/22

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    63

    c)

    Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen

    som ska betalas av betalningsmottagaren och i tillämpliga

    fall, en specificering av beloppen för dessa avgifter.

    d)

    I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens

    betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen,

    samt betalningstransaktionens belopp före denna va-

    lutakonvertering.

    e)

    Valuteringsdagen för krediteringen.

    KAPITEL 3

    Ramavtal

    Artikel 40

    Tillämpningsområde

    Detta kapitel ska tillämpas på betalningstransaktioner som

    omfattas av ett ramavtal.

    Artikel 41

    Allmän förhandsinformation

    1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören, i god

    tid innan en betaltjänstanvändare binds av något ramavtal eller

    erbjudande, på papper eller via något annat varaktigt medium

    lämnar den information och de villkor som närmare anges i

    artikel 42 till betaltjänstanvändaren. Informationen och villkoren

    ska vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på

    ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där

    betaltjänsten erbjuds, eller på något annat språk som parterna

    kommit överens om.

    2. Om ramavtalet har ingåtts på begäran av betaltjänst-

    användaren med hjälp av en teknik för distanskommunikation

    som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören att uppfylla

    villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören fullgöra sina

    skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter det att

    ramavtalet har ingåtts.

    3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får också fullgöras genom

    tillhandahållande av en kopia av utkastet till ramavtal som

    innehåller information och villkor som närmare anges i

    artikel 42.

    Artikel 42

    Information och villkor

    Medlemsstaterna ska se till att följande information och villkor

    lämnas till betaltjänstanvändaren:

    1.

    Om betaltjänstleverantören:

    a)

    Namnet på betaltjänstleverantören, den geografiska

    adressen för dess huvudkontor och, i tillämpliga fall,

    för dess ombud eller filial som är etablerad i den

    medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, och alla andra

    adresser, inbegripet e-postadress, som är relevant för

    kommunikation med betaltjänstleverantören.

    b)

    Uppgifter om relevant tillsynsmyndigheter och om det

    register som anges i artikel 13 eller annat relevant

    offentligt register över betaltjänstleverantörens aukto-

    risation samt registreringsnummer eller motsvarande

    uppgift för identifiering i detta register.

    2.

    Om användning av betaltjänsten:

    a)

    En beskrivning av huvuddragen i den betaltjänst som

    tillhandahålls.

    b)

    En specifikation av den information eller unika

    identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste

    ange för att en betalningsorder ska genomföras

    korrekt.

    c)

    Vilken form och vilket förfarande som används för att

    ge godkännande till att genomföra en betalnings-

    transaktion och för att återkalla detta godkännande i

    enlighet med artiklarna 54 och 66.

    d)

    En hänvisning till tidpunkten för mottagande av en

    betalningsorder enligt artikel 64 och den bryttid-

    punkt, om det finns någon sådan, som betaltjänst-

    leverantören fastställt.

    e)

    Hur lång tid det maximalt tar att genomföra de

    betaltjänster som ska tillhandahållas.

    f)

    Huruvida det finns möjlighet att avtala om utgifts-

    tröskel för användningen av betalningsinstrumentet

    enligt artikel 55.1.

    3.

    Om avgifter, ränta och växelkurser:

    a)

    Alla avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till

    betaltjänstleverantören och, i tillämpliga fall, en

    specificering av beloppen för alla avgifter.

    b)

    I tillämpliga fall, de räntesatser och växelkurser som

    ska tillämpas eller, om referensräntesatsen och

    referensväxelkurserna ska användas, metoden för

    beräkning av den faktiska räntan, relevant dag och

    index eller underlag för att bestämma sådan referens-

    räntesats eller referensväxelkurs.

    c)

    Omedelbar tillämpning, om sådan avtalats, av föränd-

    ringar av referensräntesatsen eller referensväxelkursen

    samt informationskrav vad avser förändringarna i

    enlighet med artikel 44.2.

    4.

    Om kommunikation:

    a)

    I tillämpliga fall den kommunikationsteknik, in-

    begripet tekniska krav på betaltjänstanvändarens

    utrustning, som parterna kommit överens om för att

    överföra information eller underrättelser enligt detta

    direktiv.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/23

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    64

    b)

    På vilket sätt och hur ofta som information enligt

    detta direktiv ska lämnas eller göras tillgänglig.

    c)

    Det eller de språk som ramavtalet ska ingås på och på

    vilket kommunikationen under detta avtalsförhållande

    ska ske.

    d)

    Betaltjänstanvändarens rätt att erhålla ramavtalets

    avtalsvillkor samt information och villkor i enlighet

    med artikel 43.

    5.

    Om skydds- och korrigeringsåtgärder:

    a)

    I tillämpliga fall, en beskrivning av de åtgärder som

    betaltjänstanvändaren ska vidta för att skydda ett

    betalningsinstrument och om hur betaltjänstleveran-

    tören ska underrättas i det fall som avses i arti-

    kel 56.1 b.

    b)

    Om så avtalats, under vilka omständigheter betal-

    tjänstleverantören förbehåller sig rätten att blockera

    ett betalningsinstrument enligt artikel 55.

    c)

    Betalarens ansvar enligt artikel 61, inbegripet infor-

    mation om det relevanta beloppet.

    d)

    Hur och inom vilken tidsfrist som betaltjänstanvän-

    daren ska underrätta betaltjänstleverantören om icke

    auktoriserade eller felaktigt genomförda betalnings-

    transaktioner enligt artikel 58 samt betaltjänstleve-

    rantörens ansvar för icke auktoriserade betalnings-

    transaktioner enligt artikel 60.

    e)

    Betaltjänstleverantörens ansvar för genomförande av

    betalningstransaktioner enligt artikel 75.

    f)

    Villkoren för återbetalning i enlighet med artiklarna 62

    och 63.

    6.

    Om ändringar och avslutande av ramavtal:

    a)

    Om så avtalats, uppgift om att betaltjänstanvändaren

    ska anses ha godkänt de ändrade villkoren i enlighet

    med artikel 44 om han inte före den dag då de föreslås

    träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören om att

    han inte godkänner dem.

    b)

    Avtalets löptid.

    c)

    Betaltjänstanvändarens rätt att avsluta ramavtalet och/

    eller eventuella avtal som berör denna rätt i enlighet

    med artikel 44.1 och artikel 45.

    7.

    Om tvistlösning:

    a)

    Eventuella avtalsbestämmelser om tillämplig lag för

    ramavtalet och/eller behöriga domstolar.

    b)

    Förfaranden för klagomål och prövning utanför

    domstol som betaltjänstanvändaren kan använda

    enligt artiklarna 80–83.

    Artikel 43

    Tillgång till information och villkor i ramavtalet

    Under avtalsförhållandet ska betaltjänstanvändaren alltid ha rätt

    att på begäran erhålla avtalsvillkoren för ramavtalet samt den

    information och de villkor som anges i artikel 42 på papper eller

    via något annat varaktigt medium.

    Artikel 44

    Förändringar av villkoren i ramavtalet

    1. Betaltjänstleverantören ska föreslå de eventuella ändringar av

    ramavtalet liksom av den information och de villkor som anges i

    artikel 42 på samma sätt som anges i artikel 41.1 och detta minst

    två månader före den dag som de föreslås börja tillämpas.

    I tillämpliga fall, i enlighet med punkt 6 a i artikel 42, ska

    betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren att han

    ska anses ha godkänt dessa ändringar om han inte före den dag

    då de föreslagits träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören

    om att han inte godkänner dem. Betaltjänstleverantören ska i

    detta fall ange att betaltjänstanvändaren har rätt att omedelbart

    och avgiftsfritt avsluta ramavtalet före den dag då ändringarna

    föreslås bli tillämpliga.

    2. Ändringar av räntesatser eller växelkurser får tillämpas

    omedelbart och utan underrättelse, om denna rättighet har

    avtalats i ramavtalet och ändringarna grundas på den avtalade

    referensräntesatsen eller referensväxelkursen enligt punkt 3 b och

    c i artikel 42. Betaltjänstanvändaren ska snarast möjligt

    informeras om alla ändringar av räntesatsen på samma sätt

    som anges i artikel 41.1, såvida inte parterna har avtalat om att

    informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med viss

    regelbundenhet eller på visst sätt. Ändringar av räntesatsen eller

    växelkursen som är fördelaktigare för betaltjänstanvändarna får

    dock tillämpas utan underrättelse.

    3. Ändringar av den räntesats eller växelkurs som används vid

    betalningstransaktioner ska genomföras och beräknas enligt en

    neutral metod som inte diskriminerar betaltjänstanvändare.

    L 319/24

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    65

    Artikel 45

    Avslutande

    1. Betaltjänstanvändaren får alltid avsluta ramavtalet, såvida

    inte parterna har avtalat om en uppsägningstid. Denna tid får

    högst uppgå till en månad.

    2. Att avsluta ett ramavtal som ingåtts för en bestämd tid av

    mer än tolv månader eller på obestämd tid ska vara kostnadsfritt

    för betaltjänstanvändaren efter tolv månader. I alla andra fall ska

    avgifterna för avslutandet vara lämpliga och stå i proportion till

    kostnaderna.

    3. Betaltjänstleverantören får med minst två månaders upp-

    sägningstid på samma sätt som föreskrivs i artikel 41.1 avsluta

    ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, förutsatt att detta

    avtalats i ramavtalet.

    4. Regelbundet uttagna avgifter för betaltjänster ska endast

    betalas av betaltjänstanvändaren proportionellt för tiden fram till

    det att avtalet avslutas. Om sådana avgifter har betalats i förväg

    ska de återbetalas i motsvarande omfattning.

    5. Bestämmelserna i denna artikel påverkar inte medlems-

    staternas lagar och förordningar om parternas rätt att förklara att

    ramavtalet inte är verkställbart eller ogiltigt.

    6. Medlemsstaterna får föreskriva om förmånligare bestäm-

    melser för betaltjänstanvändarna.

    Artikel 46

    Information innan enskilda betalningstransaktioner

    genomförs

    När det gäller en enskild betalningstransaktion som omfattas av

    ett ramavtal och initierats av betalaren ska en betaltjänst-

    leverantör, om betalaren så begär, för denna specifika betal-

    ningstransaktion lämna explicit information om maximal

    genomförandetid och de avgifter som ska betalas av betalaren

    och, i tillämpliga fall, en specificering av beloppen för alla

    avgifter.

    Artikel 47

    Information till betalaren om enskilda

    betalningstransaktioner

    1. Efter det att beloppet motsvarande den enskilda betalnings-

    transaktionen har debiterats betalarens konto eller, i det fall att

    betalaren inte använder något betalkonto, efter mottagandet av

    betalningsordern ska betalarens betaltjänstleverantör på samma

    sätt som föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge

    betalaren följande information:

    a)

    En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera

    varje betalningstransaktion samt, om så är lämpligt,

    information om betalningsmottagaren.

    b)

    Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken

    betalarens betalkonto debiteras eller i den valuta som

    används för betalningsordern.

    c)

    Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga

    fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska

    betalas av betalaren.

    d)

    I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänst-

    leverantör tillämpar vid betalningstransaktionen, samt

    betalningstransaktionens belopp efter denna valutakon-

    vertering.

    e)

    Valuteringsdag för kreditering eller den dag då betalnings-

    ordern togs emot.

    2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som

    avses i punkt 1 regelbundet ska lämnas eller göras tillgänglig

    minst en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att

    betalaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad

    form.

    3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran-

    törerna en gång i månaden avgiftsfritt lämnar information på

    papper.

    Artikel 48

    Information till betalningsmottagaren om enskilda

    betalningstransaktioner

    1. När en enskild betalningstransaktion genomförts ska betal-

    ningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som

    föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge betalnings-

    mottagaren följande information:

    a)

    En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att

    identifiera betalningstransaktionen samt, om så är lämpligt,

    information som överförts tillsammans med betalnings-

    transaktionen.

    b)

    Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken

    betalningsmottagarens betalkonto krediteras.

    c)

    Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga

    fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska

    betalas av betalaren.

    d)

    I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens

    betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen

    samt betalningstransaktionens belopp före denna va-

    lutakonvertering.

    e)

    Valuteringsdag för kreditering.

    2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som

    avses i punkt 1 regelbundet ska ges eller göras tillgänglig minst

    en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att

    betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen i

    oförändrad form.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/25

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    66

    3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran-

    törerna en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahåller denna

    information på papper.

    KAPITEL 4

    Gemensamma bestämmelser

    Artikel 49

    Valuta och valutakonvertering

    1. Betalningarna ska göras i den valuta som parterna kommit

    överens om.

    2. Om en tjänst för konvertering av valuta erbjuds före

    initierandet av betalningstransaktionen och om denna tjänst för

    konvertering av valuta erbjuds på platsen för försäljningen eller

    av betalningsmottagaren, ska den part som erbjuder betalaren

    tjänsten för konvertering av valuta för betalaren uppge alla

    avgifter samt den växelkurs som ska användas för konvertering

    av betalningstransaktionen.

    Betalaren ska godkänna tjänsten för konvertering av valuta på

    denna grundval.

    Artikel 50

    Information om extra avgifter eller nedsättning

    1. Om betalningsmottagaren begär en avgift eller erbjuder en

    nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska

    betalningsmottagaren underrätta betalaren om detta innan

    betalningstransaktionen initieras.

    2. Om en betaltjänstleverantör eller en tredjeman begär en

    avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska

    denne underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan betal-

    ningstransaktionen initieras.

    AVDELNING IV

    RÄTTIGHETER OCH SKYLDIGHETER MED AVSEENDE PÅ

    TILLHANDAHÅLLANDE OCH ANVÄNDNING AV

    BETALTJÄNSTER

    KAPITEL 1

    Gemensamma bestämmelser

    Artikel 51

    Tillämpningsområde

    1. Om betaltjänstanvändaren inte är konsument, får parterna

    avtala om att artiklarna 52.1 och 54.2 andra stycket samt

    artiklarna 59, 61, 62, 63, 66 och 75 helt eller delvis inte ska

    tillämpas. Parterna får även avtala om en annan tidsfrist än den

    som fastställs i artikel 58.

    2. Medlemsstaterna får föreskriva att artikel 89 inte ska till-

    lämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

    3. Medlemsstaterna får föreskriva att bestämmelserna i denna

    avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på

    konsumenter.

    4. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för

    genomförandet av direktiv 87/102/EEG. Direktivet ska inte heller

    påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell

    lagstiftning om villkoren för beviljande av konsumentkrediter

    som inte harmoniseras genom detta direktiv i enlighet med

    gemenskapslagstiftningen.

    Artikel 52

    Tillämpliga avgifter

    1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av

    betaltjänstanvändaren för fullgörandet av sina informations-

    skyldigheter eller korrigeringsåtgärder och förebyggande åtgärder

    enligt denna avdelning, såvida inte annat föreskrivs i artik-

    larna 65.1, 66.5 och 74.2. Betaltjänstanvändaren och betal-

    tjänstleverantören ska komma överens om dessa avgifter, som

    ska vara rimliga och stå i proportion till betaltjänstleverantörens

    faktiska kostnader.

    2. Om en betalningstransaktion inte medför någon konverter-

    ing av valuta, ska medlemsstaterna kräva att betalningsmot-

    tagaren betalar de avgifter som hans betaltjänstleverantör tar ut,

    och att betalaren betalar de avgifter som hans betaltjänst-

    leverantör tar ut.

    3. Betaltjänstleverantören får inte hindra betalningsmottagaren

    från att av betalaren begära en avgift eller att erbjuda en

    nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument.

    Medlemsstaterna får dock förbjuda eller begränsa rätten att ta ut

    avgifter med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen

    och främja en effektiv användning av betalningsinstrument.

    Artikel 53

    Undantag för betalningsinstrument för låga belopp och

    elektroniska pengar

    1. I fråga om betalningsinstrument som enligt ramavtalet

    endast avser individuella betalningstransaktioner på högst

    30 EUR, eller som antingen har en utgiftströskel på 150 EUR

    eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR,

    får betaltjänstleverantörerna avtala med betaltjänstanvändarna att

    a)

    artiklarna 56.1 b, 57.1 c och 57.1 d, samt artikel 61.4 och

    61.5, inte är tillämpliga om betalningsinstrumentet inte kan

    blockeras eller dess vidare användning förhindras,

    b)

    artiklarna 59, 60 och artikel 61.1 och 61.2 inte är

    tillämpliga om betalningsinstrumentet används anonymt

    eller betaltjänstleverantören av andra skäl som utgör en

    oskiljaktig del av betalningsinstrumentet inte kan bevisa att

    en betalningstransaktion var auktoriserad,

    c)

    genom undantag från artikel 65.1 det inte erfordras att

    betaltjänstleverantören underrättar betaltjänstanvändaren

    att betalningsordern avvisats, om det av sammanhanget

    klart framgår att den inte har genomförts,

    L 319/26

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    67

    d)

    genom undantag från artikel 66 betalaren inte får återkalla

    betalningsordern efter att ha överfört betalningsordern eller

    gett sitt godkännande att utföra betalningstransaktionen till

    betalningsmottagaren,

    e)

    genom undantag från artiklarna 69 och 70, andra tider för

    genomförandet är tillämpliga.

    2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna

    eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp

    som avses i punkt 1. De får höja den för förbetalda betalnings-

    instrument upp till 500 EUR.

    3. Artiklarna 60 och 61 ska också tillämpas på elektroniska

    pengar i den mening som avses i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/

    EG såvida inte betalarens betaltjänstleverantör inte har möjlighet

    att frysa kontot eller blockera betalningsinstrumentet. Medlems-

    staterna får begränsa detta undantag till betalkonton eller

    betalningsinstrument med ett visst värde.

    KAPITEL 2

    Auktorisering av betalningstransaktioner

    Artikel 54

    Godkännande och återkallande av godkännande

    1. Medlemsstaterna ska sörja för att en betalningstransaktion

    ska betraktas som auktoriserad endast om betalaren har godkänt

    genomförandet av betalningstransaktionen. Betalaren får aukto-

    risera betalningstransaktionen före eller, om betalaren och

    dennes betaltjänstleverantör har avtalat om detta, efter betal-

    ningstransaktionens genomförande.

    2. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion eller

    en serie betalningstransaktioner ska lämnas i den form som

    avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör.

    Om ett sådant godkännande saknas ska betalningstransaktionen

    anses vara icke auktoriserad.

    3. Ett godkännande får alltid återkallas av betalaren, men inte

    efter den tidpunkt då det inte längre är möjligt att återkalla det

    enligt artikel 66. Godkännande att genomföra en serie betal-

    ningstransaktioner får även återkallas, med följden att varje

    betalningstransaktion därefter ska anses vara icke auktoriserad.

    4. Förfarandet för att ge godkännande ska avtalas mellan

    betalaren och betaltjänstleverantören.

    Artikel 55

    Begränsning av betalningsinstrumentets användning

    1. När särskilda betalningsinstrument används för att ge

    godkännande får betalaren och dennes betaltjänstleverantör

    avtala om utgiftströsklar för betalningstransaktioner som

    genomförs genom det betalningsinstrumentet.

    2. Om det överenskommits i ramavtalet får betaltjänstleveran-

    tören förbehålla sig rätten att blockera betalningsinstrumentet av

    objektivt betingade skäl, som har samband med betalnings-

    instrumentets säkerhet, misstanke om icke auktoriserad eller

    bedräglig användning av betalningsinstrumentet eller, vid betal-

    ningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för

    att betalaren eventuellt inte kan fullfölja sitt betalansvar.

    3. I sådana fall ska betaltjänstleverantören på avtalat sätt

    informera betalaren om blockering av betalningsinstrumentet

    och om skälen till denna, om möjligt innan betalningsinstru-

    mentet blockeras och senast direkt efter blockeringen, om inte

    sådan information äventyrar objektivt motiverade säkerhetsskäl

    eller förbjuds i annan relevant gemenskapslagstiftning eller

    nationell lagstiftning.

    4. Betaltjänstleverantören ska häva blockeringen av betalnings-

    instrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument

    så snart skälen till blockeringen inte längre föreligger.

    Artikel 56

    Betaltjänstanvändarens skyldigheter med avseende på

    betalningsinstrument

    1. Betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings-

    instrumentet ska åläggas följande skyldigheter:

    a)

    Använda betalningsinstrumentet i enlighet med villkoren

    för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet.

    b)

    Utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören

    eller den enhet som denne angett, så snart de har fått

    vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits,

    missbrukats eller använts utan auktorisation.

    2. Vid tillämpning av punkt 1 a ska betaltjänstanvändaren, så

    snart denne mottar ett betalningsinstrument, vidta alla skäliga

    åtgärder för att skydda dess personliga säkerhetsanordningar.

    Artikel 57

    Skyldigheter för betaltjänstleverantören med avseende på

    betalningsinstrument

    1. Den betaltjänstleverantör som utfärdar ett betalningsinstru-

    ment ska ha följande skyldigheter:

    a)

    Förvissa sig om att de personliga säkerhetsanordningarna i

    betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den

    betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings-

    instrumentet, utan att detta påverkar betaltjänstleverantö-

    rens skyldigheter i artikel 56.

    b)

    Avstå från att sända över betalningsinstrument som inte

    beställts utom då ett betalningsinstrument som redan

    innehas av betaltjänstanvändaren ska ersättas.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/27

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    68

    c)

    Se till att betaltjänstanvändare alltid har möjlighet att på

    lämpligt sätt lämna underrättelser enligt artikel 56.1 b eller

    att begära att en blockering hävs enligt artikel 55.4; på

    begäran ska betaltjänstleverantören göra det möjligt för

    betaltjänstanvändaren att under 18 månader efter under-

    rättelsen styrka att han har lämnat en sådan underrättelse.

    d)

    Förhindra varje användning av betalningsinstrumentet så

    snart som den underrättelse som avses i artikel 56.1 b har

    lämnats.

    2. Betaltjänstleverantören ska stå för risken att skicka betal-

    ningsinstrumentet till betalaren eller att skicka personliga

    säkerhetsanordningar som hör till det.

    Artikel 58

    Meddelande om icke auktoriserade eller felaktigt utförda

    betalningstransaktioner

    Betaltjänstanvändaren ska få rättelse av betaltjänstleverantörens

    sida endast om han, när han får kännedom om icke

    auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner som

    ger upphov till en fordran även sådan som följer av artikel 75,

    underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och

    senast 13 månader efter debiteringsdagen, utom, i förekom-

    mande fall, om betaltjänstleverantören varken har lämnat

    information om betalningstransaktionen eller gjort informatio-

    nen tillgänglig i enlighet med avdelning III.

    Artikel 59

    Bevis för autentisering och genomförande av

    betalningstransaktioner

    1. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en

    genomförd betalningstransaktion eller hävdar att betalnings-

    transaktionen inte har genomförts på korrekt sätt, ska

    medlemsstaterna kräva att hans betaltjänstleverantör ska kunna

    styrka att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats

    korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller

    någon annan bristfällighet.

    2. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en

    genomförd betalningstransaktion, ska användningen av ett

    betalningsinstrument som registrerats av betaltjänstleverantören

    inte nödvändigtvis vara tillräckligt för att visa vare sig att

    betalningen hade auktoriserats av betalaren eller att betalaren

    handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet

    försummat att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt

    artikel 56.

    Artikel 60

    Betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade

    betalningstransaktioner

    1. Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlems-

    staterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58, se

    till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka

    beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till

    betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkon-

    tots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke

    auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum.

    2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas i enlighet med

    tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och hans

    betaltjänstleverantör.

    Artikel 61

    Betalarens ansvar för icke auktoriserade

    betalningstransaktioner

    1. Med avvikelse från artikel 60 ska betalaren stå för sådana

    förluster vid alla icke auktoriserade betalningstransaktioner, upp

    till högst 150 EUR, som är en följd av att ett förlorat eller stulet

    betalningsinstrument använts eller, om betalaren har underlåtit

    att skydda de personliga säkerhetsanordningarna, av att ett

    betalningsinstrument missbrukats.

    2. Betalaren ska stå för samtliga förluster till följd av icke

    auktoriserade betalningstransaktioner om denne åsamkats dem

    genom att ha handlat bedrägligt eller avsiktligen eller genom grov

    vårdslöshet har underlåtit att uppfylla en eller flera av sina

    skyldigheter enligt artikel 56. I sådana fall är det maximibelopp

    som avses i punkt 1 i denna artikel inte tillämpligt.

    3. I sådana fall där betalaren inte har handlat bedrägligt eller

    avsiktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt

    artikel 56 får medlemsstaterna minska det ansvar som avses i

    punkterna 1 och 2 i denna artikel, varvid hänsyn ska tas särskilt

    till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till

    betalningsinstrumentet och till de omständigheter under vilka

    det förlorades, stals eller missbrukades.

    4. Efter underrättelse enligt artikel 56.1 b ska betalaren inte

    belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av

    användning av ett betalningsinstrument som förlorats, stulits

    eller missbrukat, såvida inte betalaren har handlat bedrägligt.

    5. Om betaltjänstleverantören inte erbjuder ett lämpligt sätt att

    lämna anmälan vid varje tidpunkt när ett betalningsinstrument

    förlorats, stulits eller missbrukats, vilket krävs i artikel 57.1 c, ska

    betalaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna

    av att betalningsinstrumentet använts, såvida han inte har

    handlat bedrägligt.

    Artikel 62

    Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av

    eller via en betalningsmottagare

    1. Medlemsstaterna ska se till att en betalare har rätt till

    återbetalning från sin betaltjänstleverantör av en redan genom-

    förd auktoriserad betalningstransaktion, initierad av eller via en

    betalningsmottagare, om följande villkor är uppfyllda:

    a)

    Auktorisationen angav inte betalningstransaktionens exakta

    belopp när auktorisationen gjordes.

    L 319/28

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    69

    b)

    Betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som

    betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till

    sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och

    relevanta omständigheter.

    På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren redovisa de

    faktiska förhållandena rörande sådana villkor.

    Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda

    betalningstransaktionen.

    För autogireringar får betalaren och hans betaltjänstleverantör i

    ett ramavtal avtala att betalaren ska ha rätt till återbetalning från

    betaltjänstleverantören även om villkoren för återbetalning enligt

    första stycket inte är uppfyllda.

    2. Vid tillämpning av punkt 1 b första stycket får betalaren

    dock inte åberopa valutaväxlingskursen som skäl om den

    referensväxelkurs som avtalats med hans betaltjänstleverantör i

    enlighet med artiklarna 37.1 d och 42.3 b har tillämpats.

    3. I ramavtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören får

    avtalas att betalaren inte har rätt till återbetalning när han har

    givit sitt godkännande att genomföra betalningstransaktionen

    direkt till sin betaltjänstleverantör och, i förekommande fall,

    information om den framtida betalningstransaktionen på över-

    enskommet sätt lämnades till eller gjordes tillgänglig för

    betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen av

    betaltjänstleverantören eller betalningsmottagaren.

    Artikel 63

    Begäran om återbetalning för betalningstransaktioner

    initierade av eller via en betalningsmottagare

    1. Medlemsstaterna ska se till att betalaren kan begära

    återbetalning enligt artikel 62 av en auktoriserad betalnings-

    transaktion initierad av eller via en betalningsmottagare under en

    period på åtta veckor från den dag då medlen debiterades.

    2. Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om

    återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala hela

    betalningstransaktionens belopp eller ange sina skäl för att vägra

    återbetalning med uppgift om till vilka organ betalaren kan

    hänskjuta ärendet i enlighet med artiklarna 80–83, om han inte

    godtar de angivna skälen.

    Den rättighet som betaltjänstleverantören har enligt första

    stycket att vägra återbetalning ska inte tillämpas i det fall som

    avses i artikel 62.1 fjärde stycket.

    KAPITEL 3

    Genomförande av betalningstransaktioner

    Av s n i t t 1

    B e t a l n i n g s o r d e r o c h b e l o p p s o m s k a

    ö v e r f ö r a s

    Artikel 64

    Mottagande av betalningsorder

    1. Medlemsstaterna ska se till att tidpunkten för mottagande är

    den tidpunkt då den betalningsorder som överförts direkt av

    betalaren eller indirekt av eller via en betalningsmottagare tas

    emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för

    mottagande inte är en bankdag för betalarens betaltjänst-

    leverantör ska betalningsordern anses ha mottagits under

    följande bankdag. Betaltjänstleverantören får fastställa en bryt-

    tidpunkt nära bankdagens slut efter vilken alla betalningsorder

    som tas emot ska anses ha mottagits under följande bankdag.

    2. Om den betaltjänstanvändare som initierar en betalnings-

    order och hans betaltjänstleverantör avtalar om att genom-

    förandet av betalningsordern ska inledas en viss dag eller vid

    slutet av en viss period eller den dag då betalaren har ställt medel

    till sin betaltjänstleverantörs förfogande, ska tidpunkten för

    mottagande vad avser artikel 69 anses vara den avtalade dagen.

    Om den avtalade dagen inte är en bankdag för betalarens

    betaltjänstleverantör ska betalningsordern anses ha mottagits

    under följande bankdag.

    Artikel 65

    Vägran att genomföra betalningsorder

    1. Om betaltjänstleverantören vägrar att utföra en betalnings-

    order, ska vägran och om möjligt skälen till denna samt

    förfarandet för att korrigera eventuella sakfel som lett till vägran

    meddelas till betaltjänstanvändaren, såvida inte detta inte är

    förbjudet enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller

    nationell lagstiftning.

    Betaltjänstleverantören ska lämna underrättelsen eller göra den

    tillgänglig på avtalat sätt snarast möjligt och under alla

    förhållanden inom de tidsfrister som anges i artikel 69.

    Ramavtalet får innehålla villkoret att betaltjänstleverantören får

    ta ut en avgift för denna underrättelse om vägran är objektivt

    betingad.

    2. Om alla villkor som anges i betalarens ramavtal är uppfyllda,

    får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en

    auktoriserad betalningsorder, oberoende av om betalningsordern

    initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare,

    såvida inte detta är förbjudet enligt annan relevant gemenskaps-

    lagstiftning eller nationell lagstiftning.

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/29

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    70

    3. Vid tillämpning av artiklarna 69 och 75 ska en betalnings-

    order för vilken genomförande har nekats anses inte ha tagits

    emot.

    Artikel 66

    Betalningsorderns oåterkallelighet

    1. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstanvändaren inte får

    återkalla en betalningsorder efter det att den har den mottagits av

    betalarens betaltjänstleverantör, såvida inte någonting annat

    anges i denna artikel.

    2. När en betalningstransaktion initieras av eller genom

    betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalnings-

    ordern efter att ha överfört betalningsordern eller givit sitt

    godkännande att genomföra betalningstransaktionen till betal-

    ningsmottagaren.

    3. Vid en autogirering och utan att det påverkar tillämpningen

    av rätten till återbetalning, får betalaren emellertid återkalla

    betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den

    dag som avtalats för debitering av medlen.

    4. I det fall som avses i artikel 64.2 får betaltjänstanvändaren

    återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som

    föregår den avtalade dagen.

    5. Vid utgången av de tidsfrister som anges i punkterna 1–4 får

    betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan

    betaltjänstanvändaren och hans betaltjänstleverantör. I de fall

    som avses i punkterna 2 och 3 krävs även betalningsmottagarens

    godkännande. Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänst-

    leverantören ta ut en avgift för återkallande.

    Artikel 67

    Överförda belopp och mottagna belopp

    1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran-

    tör, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och betaltjänst-

    leverantörernas

    eventuella

    mellanhänder

    överför

    hela

    betalningstransaktionens belopp och avstår från att dra av

    avgifter från det överförda beloppet.

    2. Betalningsmottagaren får dock med sin betaltjänstleverantör

    avtala om att betaltjänstleverantören får dra av sina egna avgifter

    från det överförda beloppet innan det krediteras betalningsmot-

    tagaren. Hela betalningstransaktionens belopp och avgifterna ska

    i så fall redovisas separat in den information som lämnas till

    betalningsmottagaren.

    3. Om andra avgifter än dem som avses i punkt 2 dras av från

    det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till

    att betalningsmottagaren erhåller hela beloppet av den betal-

    ningstransaktion som initierades av betalaren. Om betalnings-

    transaktionen initieras av eller genom betalningsmottagaren, ska

    dennes betaltjänstleverantör se till att hela beloppet av betal-

    ningstransaktionen mottas av betalningsmottagaren.

    Av s n i t t 2

    G e n o m f ö r a n d e t i d o c h v a l u t e r i n g s d a g

    Artikel 68

    Tillämpningsområde

    1. Detta avsnitt ska tillämpas på

    a)

    betalningstransaktioner i euro,

    b)

    nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda

    medlemsstaten utanför euroområdet, och

    c)

    betalningstransaktioner som inbegriper endast en valuta-

    konvertering mellan euro och valutan i en medlemsstat

    utanför euro-området, förutsatt att den nödvändiga va-

    lutakonverteringen utförs i den berörda medlemsstaten

    utanför euro-området och i fråga om gränsöverskridande

    betalningstransaktioner att den gränsöverskridande trans-

    aktionen sker i euro.

    2. Detta avsnitt ska tillämpas på andra betalningstransaktioner,

    såvida inte annat avtalats mellan betaltjänstanvändaren och hans

    betaltjänstleverantör, med undantag av artikel 73 som parterna

    inte disponerar över. När betaltjänstanvändaren och hans

    betaltjänstleverantör enas om en längre period än den som

    fastställs i artikel 69 ska emellertid en sådan period när det gäller

    betalningstransaktioner inom gemenskapen inte överstiga fyra

    bankdagar efter tidpunkten för mottagande enligt artikel 64.

    Artikel 69

    Betalningstransaktioner till ett betalkonto

    1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran-

    tör ser till att betalningstransaktionens belopp, efter tidpunkten

    för mottagande enligt artikel 64, krediteras betalningsmottaga-

    rens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande

    bankdag. Fram till den 1 januari 2012 får en betalare och hans

    betaltjänstleverantör dock avtala om en tid om högst tre

    bankdagar. Dessa tider får dock förlängas med ytterligare en

    bankdag när det gäller betalningstransaktioner som initierats på

    papper.

    2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betal-

    tjänstleverantör valuterar och gör tillgänglig betalningstransak-

    tionens belopp på betalningsmottagarens betalkonto efter det att

    betaltjänstleverantören har mottagit medlen i enlighet med

    artikel 73.

    3. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betal-

    tjänstleverantör överför en betalningsorder som initierats av eller

    via betalningsmottagaren till betalarens betaltjänstleverantör

    inom de tidsfrister som avtalats mellan betalningsmottagaren

    och hans betaltjänstleverantör, när det gäller autogiro, som gör

    avveckling möjlig på den överenskomna förfallodagen.

    L 319/30

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    71

    Artikel 70

    Om betalningsmottagaren saknar betalkonto hos

    betaltjänstleverantören

    Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betal-

    tjänstleverantören, ska den betaltjänstleverantör som tar emot

    medlen göra dem tillgängliga för betalningsmottagaren inom den

    tid som anges i artikel 69.

    Artikel 71

    Kontantinsättningar på ett betalkonto

    Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos

    betaltjänstleverantören i detta betalkontos valuta, ska betaltjänst-

    leverantören sörja för att beloppet görs tillgängligt och valuteras

    omedelbart efter den tidpunkt medlen mottogs. Om betaltjänst-

    användaren inte är en konsument, ska beloppet göras tillgängligt

    och valuteras senast den bankdag som följer på dagen för

    mottagandet av medlen.

    Artikel 72

    Nationella betalningstransaktioner

    För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna före-

    skriva kortare maximitider för genomförandet än de tider som

    anges i detta avsnitt.

    Artikel 73

    Valuteringsdag och tillgängliga medel

    1. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för

    kreditering av betalningsmottagarens konto är senast den

    bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras betal-

    ningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.

    Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att

    betalningstransaktionens belopp ställs till betalningsmottagarens

    förfogande omedelbart efter det att detta belopp krediteras

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.

    2. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för

    debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betal-

    ningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.

    Av s n i t t 3

    A n s v a r

    Artikel 74

    Felaktiga unika identifikationskoder

    1. Om en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik

    identifikationskod, ska betalningsordern anses ha genomförts

    korrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den

    unika identifikationskoden.

    2. Om den unika identifikationskod som lämnats av betal-

    tjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara

    ansvarig enligt artikel 75 för att betalningstransaktionen inte

    genomförts eller för brister i genomförandet av den.

    Betalarens betaltjänstleverantör ska dock vidta skäliga åtgärder

    för att återvinna de medel som betalningstransaktionen avsåg.

    Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänstleverantören ta ut

    en avgift av betaltjänstanvändaren för återvinningen.

    3. Om en betaltjänstanvändare lämnar information utöver den

    som närmare anges i artiklarna 37.1 a eller 42.2 b, ska

    betaltjänstleverantören endast vara ansvarig för genomförandet

    av betalningstransaktioner i enlighet med den unika identifika-

    tionskod som betaltjänstanvändaren har angivit.

    Artikel 75

    Betalningstransaktioner som inte genomförts eller

    genomförts bristfälligt

    1. Om en betalningsorder har initierats av betalaren, ska

    dennes betaltjänstleverantör inför betalaren ansvara för att

    betalningstransaktionen genomförs korrekt, utan att detta

    påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2 och 74.3

    och artikel 78 om han inte för betalaren och i förekommande fall

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantör kan styrka att betal-

    ningsmottagarens betaltjänstleverantör har mottagit betalnings-

    transaktionens belopp i enlighet med artikel 69.1, i vilket fall

    betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska vara ansvarig

    inför betalningsmottagaren för att betalningstransaktionen

    genomförs korrekt.

    Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig enligt det första

    stycket ska denne utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av

    den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till

    betalaren och i förekommande fall återställa det debiterade

    betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om

    den bristfälligt genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt

    rum.

    Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig

    enligt det första stycket ska denne omedelbart ställa betalnings-

    transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande och

    i förekommande fall kreditera betalningsmottagarens betalkonto

    med motsvarande belopp.

    Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i

    genomförandet av den och betalningsordern har initierats av

    betalaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett dennes ansvar

    enligt denna punkt på begäran omedelbart försöka spåra

    betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

    2. Om en betalningsorder har initierats av eller via betalnings-

    mottagaren, ska hans betaltjänstleverantör, vara ansvarig inför

    betalningsmottagaren för att betalningsordern överförs korrekt

    till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med artikel 69.3

    utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2

    och

    74.3

    och

    artikel

    78.

    Om

    betalningsmottagarens

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/31

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    72

    betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne

    omedelbart på nytt överföra den berörda betalningsordern till

    betalarens betaltjänstleverantör.

    Dessutom ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör vara

    ansvarig inför betalningsmottagaren för hantering av betalnings-

    transaktionens belopp i enlighet med sina skyldigheter enligt

    artikel 73 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58,

    artikel 74.2 och 74.3 och artikel 78. Om betalningsmottagarens

    betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne

    säkerställa att betalningstransaktionsbeloppet finns till betal-

    ningsmottagarens förfogande omedelbart efter det att beloppet

    krediteras det konto som tillhör betalningsmottagarens betal-

    tjänstleverantör.

    Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i

    genomförandet av den och betalningsmottagarens betaltjänst-

    leverantör inte är ansvarig enligt det första och det andra stycket

    ska betalarens betaltjänstleverantör vara ansvarig inför betalaren.

    Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig ska denne på

    lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av

    den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till

    betalaren och återställa det debiterade betalkontots kontoställ-

    ning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt

    genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt rum.

    Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i

    genomförandet av den och betalningsordern initierats av eller via

    betalningsmottagaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett

    dennes ansvar enligt denna punkt på begäran omedelbart

    försöka spåra betalningstransaktionen och meddela betalnings-

    mottagaren om resultatet.

    3. Betaltjänstleverantörerna ska dessutom vara ansvariga inför

    sina respektive betaltjänstanvändare för eventuella avgifter som

    de har förorsakat och för eventuell ränta som betaltjänst-

    användaren ska erlägga till följd av att betalningstransaktionen

    inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

    Artikel 76

    Ytterligare ekonomisk ersättning

    All ekonomisk ersättning utöver den ersättning som föreskrivs i

    detta avsnitt får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det

    avtal som ingåtts mellan betaltjänstanvändaren och hans betal-

    tjänstleverantör.

    Artikel 77

    Rätt till återkrav

    1. Om en betaltjänstleverantörs ansvar i enlighet med artikel 75

    kan hänföras till en annan betaltjänstleverantör eller till en

    mellanhand ska denna betaltjänstleverantör eller mellanhand

    ersätta den första betaltjänstleverantören för förluster eller

    betalda belopp enligt artikel 75.

    2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas enligt avtal

    mellan betaltjänstleverantörer och/eller mellanhänder samt til-

    lämplig lag på det avtal som ingåtts mellan dem.

    Artikel 78

    Befrielse från ansvar

    Ansvar enligt kapitlen 2 och 3 ska inte vara tillämpligt i fall av

    osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den part

    som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande

    över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots

    alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är

    bunden av andra rättsliga krav som omfattas av nationell

    lagstiftning eller gemenskapslagstiftning.

    KAPITEL 4

    Dataskydd

    Artikel 79

    Dataskydd

    Medlemsstaterna ska tillåta att betalningssystem och betaltjänst-

    leverantörer behandlar personuppgifter när detta är nödvändigt

    för att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av

    betalningsbedrägerier. Behandlingen av personuppgifter ska

    genomföras i enlighet med direktiv 95/46/EG.

    KAPITEL 5

    Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

    Av s n i t t 1

    F ö r f a r a n d e n f ö r k l a g o m å l

    Artikel 80

    Klagomål

    1. Medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för att

    göra det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda

    parter, däribland konsumentorganisationer, att till de behöriga

    myndigheterna anmäla klagomål som rör betaltjänstleverantörers

    påstådda överträdelser av bestämmelserna i nationell lagstiftning

    om genomförande av direktivets bestämmelser.

    2. I lämpliga fall, och utan att det påverkar rätten att få saken

    prövad i domstol i enlighet med nationell processlagstiftning, ska

    klaganden i svaret från de behöriga myndigheterna informeras

    om de förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

    som anges i artikel 83.

    Artikel 81

    Sanktioner

    1. Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för

    överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits i

    enlighet med detta direktiv och ska vidta alla åtgärder som är

    nödvändiga för att se till att de tillämpas. Sanktionerna ska vara

    effektiva, proportionella och avskräckande.

    L 319/32

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    73

    2. Medlemsstaterna ska anmäla de sanktioner som avses i

    punkt 1 och de behöriga myndigheter som avses i artikel 82 till

    kommissionen senast den 1 november 2009, samt utan dröjsmål

    anmäla alla senare ändringar som påverkar dem.

    Artikel 82

    Behöriga myndigheter

    1. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att se

    till att de förfaranden för klagomål och de sanktioner som

    föreskrivs i artikel 80.1 och i artikel 81.1 handläggs av de

    myndigheter som givits befogenhet att se till att de bestämmelser

    i nationell lagstiftning som antagits enligt kraven i detta avsnitt

    efterlevs.

    2. Vid överträdelse eller misstanke om överträdelse av

    bestämmelser i nationell lagstiftning som antagits i enlighet

    med avdelningarna III och IV ska de behöriga myndigheter som

    avses i punkt 1 vara de i betaltjänstleverantörens hemmedlems-

    stat, utom för ombud och filialer vars verksamhet bedrivs enligt

    rätten till etablering då de ska vara värdmedlemsstatens behöriga

    myndigheter.

    Av s n i t t 2

    F ö r f a r a n d e n f ö r t v i s t l ö s n i n g u t a n f ö r

    d o m s t o l

    Artikel 83

    Tvistlösning utanför domstol

    1. Medlemsstaterna ska se till att det införs lämpliga och

    effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra

    tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleveran-

    törer om rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv, varvid

    befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt.

    2. När det gäller gränsöverskridande tvister ska medlemssta-

    terna förvissa sig om att dessa organ samarbetar aktivt för att

    lösa tvisterna.

    AVDELNING V

    GENOMFÖRANDEÅTGÄRDER OCH BETALNINGSKOMMITTÉ

    Artikel 84

    Genomförandeåtgärder

    För att kunna ta hänsyn till teknik- och marknadsutvecklingen på

    området för betaltjänster och för att sörja för enhetlig tillämp-

    ning av detta direktiv får kommissionen i enlighet med det

    föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 85.2

    anta genomförandeåtgärder som avser att ändra icke-väsentliga

    delar i detta direktiv och som avser följande:

    a)

    Anpassning av förteckningen över verksamheter i bilagan, i

    enlighet med artiklarna 2–4 och artikel 16.

    b)

    Ändring av definitionen av mikroföretag i den mening som

    avses i artikel 4.26 i enlighet med en ändring av

    rekommendation 2003/361/EG.

    c)

    Uppdatering av de belopp som anges i artiklarna 26.1 och

    61.1 för att ta hänsyn till inflation och viktiga händelser på

    marknaden.

    Artikel 85

    Kommittéförfarande

    1. Kommissionen ska biträdas av en betalningskommitté.

    2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och

    artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av

    bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

    AVDELNING VI

    SLUTBESTÄMMELSER

    Artikel 86

    Fullständig harmonisering

    1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 30.2, 33,

    34.2, 45.6, 47.3, 48.3, 51.2, 52.3, 53.2, 61.3, 72 och 88 får

    medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoni-

    serade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser

    än de som föreskrivs i detta direktiv.

    2. Om en medlemsstat utnyttjar någon av de möjligheter som

    avses i punkt 1, ska den informera kommissionen om detta och

    om alla eventuella senare ändringar. Kommissionen ska

    offentliggöra informationen på en webbplats eller på annat sätt

    som gör att den lätt kan nås.

    3. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer inte

    avviker från bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför

    eller motsvarar bestämmelser i detta direktiv på ett sätt som är

    till nackdel för betaltjänstanvändaren, såvida inte detta uttryck-

    ligen föreskrivs i direktivet.

    Betaltjänstleverantörer får dock besluta att bevilja betaltjänst-

    användare förmånligare villkor.

    Artikel 87

    Översyn

    Senast den 1 november 2012 ska kommissionen till Europa-

    parlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kom-

    mittén och Europeiska centralbanken överlämna en rapport om

    genomförandet och resultatet av detta direktiv, särskilt i fråga om

    —

    eventuella behov av att utvidga direktivets tillämpnings-

    område till betalningstransaktioner i alla valutor och till

    betalningstransaktioner där endast en av betaltjänstleveran-

    törerna är belägen i gemenskapen,

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/33

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    74

    —

    tillämpningen av artiklarna 6, 8 och 9 när det gäller

    tillsynskrav för betalningsinstitut, särskilt krav på kapitalbas

    och skyddskrav (öronmärkning),

    —

    eventuell inverkan av att betalningsinstitutet beviljar kredit i

    samband med betaltjänster enligt artikel 16.3,

    —

    eventuell inverkan av auktorisationskraven för betalnings-

    institut på konkurrensen mellan betalningsinstitut och

    andra betaltjänstleverantörer samt vad gäller hinder mot

    marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer,

    —

    tillämpning av artiklarna 34 och 53 och eventuella behov

    av att se över direktivets tillämpningsområde när det gäller

    betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska

    pengar, och

    —

    tillämpningen av artiklarna 69 och 75 och hur de fungerar

    för alla slags betalningsinstrument

    när så är lämpligt åtföljt av ett förslag till översyn.

    Artikel 88

    Övergångsbestämmelser

    1. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG

    eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning ska medlemssta-

    terna tillåta juridiska personer som före den 25 december 2007

    har inlett verksamhet som betalningsinstitut i den mening som

    avses i detta direktiv i enlighet med gällande nationell lagstiftning

    att fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten

    till och med den 30 april 2011, utan auktorisation enligt

    artikel 10. Den som inte har beviljats auktorisation inom denna

    period ska i enlighet med artikel 29 förbjudas att tillhandahålla

    betaltjänster.

    2. Trots vad som sägs i punkt 1 ska ett undantag från

    auktorisationskraven enligt artikel 10 beviljas de finansiella

    institut som har inlett verksamhet som förtecknas i punkt 4 i

    bilaga I till direktiv 2006/48/EG och uppfyller villkoren i

    artikel 24.1 första stycket e i det direktivet i enlighet med

    nationell lagstiftning före den 25 december 2007. Emellertid ska

    de underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten

    om denna verksamhet senast den 25 december 2007. Dessutom

    ska denna underrättelse innehålla information som visar att de

    har uppfyllt kraven i artikel 5 a, d, g–i, k och l i detta direktiv. När

    de behöriga myndigheterna är förvissade om att dessa krav har

    uppfyllts ska de berörda finansiella instituten registreras i

    enlighet med artikel 13 i detta direktiv. Medlemsstaterna får

    tillåta att deras behöriga myndigheter undantar dessa finansiella

    institut från kraven i artikel 5.

    3. Medlemsstaterna får föreskriva att juridiska personer som

    avses i punkt 1 automatiskt ska beviljas auktorisation och upptas

    i det register som anges i artikel 13 om de behöriga

    myndigheterna redan har bevis för att kraven i artiklarna 5

    och 10 är uppfyllda. De behöriga myndigheterna ska informera

    de berörda enheterna innan de beviljas auktorisation.

    4. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG

    eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning får medlemssta-

    terna tillåta att fysiska eller juridiska personer som har inlett

    verksamhet som betalningsinstitut i den mening som avses i

    detta direktiv i enlighet med den nationella lagstiftning som

    gällde före den 25 december 2007 och som har rätt till undantag

    enligt artikel 26 att fortsätta denna verksamhet inom den

    berörda medlemsstaten under högst tre år, utan att ha beviljats

    undantag enligt artikel 26 och utan att ha varit upptagna i det

    register som anges i artikel 13. Den som inte har beviljats

    undantag inom denna period ska i enlighet med artikel 29

    förbjudas att tillhandahålla betaltjänster.

    Artikel 89

    Ändring av direktiv 97/7/EG

    Artikel 8 i direktiv 97/7/EG ska utgå.

    Artikel 90

    Ändringar av direktiv 2002/65/EG

    Direktiv 2002/65/EG ska ändras på följande sätt:

    1.

    I artikel 4 ska följande punkt läggas till:

    ”5. När Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/

    EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre

    marknaden (*) också är tillämpligt ska informationsbe-

    stämmelserna enligt artikel 3.1 i detta direktiv, med

    undantag av punkterna 2 c–2 g, 3 a, 3 d och 3 e samt

    4 b, ersättas av artiklarna 36, 37, 41 och 42 i det direktivet.

    (*)

    EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”

    2.

    Artikel 8 ska utgå.

    Artikel 91

    Ändringar av direktiv 2005/60/EG

    Direktiv 2005/60/EG ska ändras på följande sätt:

    1.

    Artikel 3.2 a ska ersättas med följande:

    ”a)

    Ett företag som inte är ett kreditinstitut och som

    bedriver en eller flera av de verksamheter som

    förtecknas i punkterna 2–12 och 14 i bilaga I till

    direktiv 2006/48/EG, inbegripet valutaväxlingsverk-

    samhet (bureaux de change).”

    2.

    Artikel 15.1 och 15.2 ska ersättas med följande:

    ”1. I de fall där en medlemsstat tillåter de kreditinstitut

    och finansiella institut som avses i artikel 2.1.1 eller 2.1.2

    och som är belägna på dess territorium att bli betrodda som

    tredje part nationellt, ska medlemsstaten under alla

    omständigheter göra det möjligt för de institut och personer

    som avses i artikel 2.1 och som är belägna på dess

    territorium att i enlighet med artikel 14 erkänna och godta

    resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1a–8.1c som

    genomförts i enlighet med detta direktiv av ett institut

    enligt artikel 2.1.1 eller 2.1.2 i en annan medlemsstat, med

    L 319/34

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    75

    undantag av valutaväxlingskontor och de betalningsinstitut

    enligt definitionen i artikel 4.4 i Europaparlamentets och

    rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om

    betaltjänster på den inre marknaden (*) som huvudsakligen

    tillhandahåller de betaltjänster som förtecknas i punkt 6 i

    bilagan till det direktivet, inbegripet de fysiska och juridiska

    personer som har beviljats undantag enligt artikel 26 i det

    direktivet och som uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i

    detta direktiv, även om de handlingar och uppgifter på vilka

    dessa krav grundar sig är annorlunda än dem som krävs i

    den medlemsstat till vilken kunden hänvisas.

    2. I de fall då en medlemsstat tillåter att valutaväxlings-

    kontor enligt artikel 3.2 a och de betalningsinstitut enligt

    definitionen i artikel 4.4 i direktiv 2007/64/EG som

    huvudsakligen tillhandahåller de betaltjänster som förteck-

    nas i punkt 6 i bilagan till det direktivet och som är belägna

    på dess territorium blir betrodd som nationell tredje part,

    ska den medlemsstaten under alla omständigheter i enlighet

    med artikel 14 i detta direktiv, tillåta att de erkänner och

    godtar resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1 a–

    8.1 c som genomförts i enlighet med detta direktiv av

    samma typ av institut i en annan medlemsstat och som

    uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i detta direktiv, även

    om de handlingar och uppgifter på vilka dessa krav grundar

    sig är annorlunda än dem som krävs i den medlemsstat till

    vilken kunden hänvisas.

    (*)

    EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”

    3.

    I artikel 36.1 ska andra meningen utgå.

    Artikel 92

    Ändringar av direktiv 2006/48/EG

    Bilaga I till direktiv 2006/48/EG ska ändras på följande sätt:

    1.

    Punkt 4 ska ersättas med följande:

    ”4.

    betaltjänster enligt definitionen i artikel 4.3 i Europa-

    parlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den

    13 november 2007 om betaltjänster på den inre

    marknaden (*)

    (*)

    EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”

    2.

    Punkt 5 ska ersättas av följande text:

    ”5.

    Utställande och administration av andra betalnings-

    medel (t.ex. resecheckar och postväxlar) såvida inte

    denna verksamhet omfattas av punkt 4”.

    Artikel 93

    Upphävande

    Direktiv 97/5/EG ska upphöra att gälla från och med den

    1 november 2009.

    Artikel 94

    Genomförande

    1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar

    och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

    direktiv före den 1 november 2009. De ska genast informera

    kommissionen om detta.

    När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser ska de innehålla

    en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

    hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

    hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

    2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till

    de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar

    inom det område som omfattas av detta direktiv.

    Artikel 95

    Ikraftträdande

    Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det

    har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

    Artikel 96

    Adressater

    Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

    Utfärdat i Strasbourg den 13 november 2007.

    På Europaparlamentets vägnar

    H.-G. PÖTTERING

    Ordförande

    På rådets vägnar

    M. LOBO ANTUNES

    Ordförande

    5.12.2007

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    L 319/35

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    76

    BILAGA

    BETALTJÄNSTER (DEFINITION 3 I ARTIKEL 4)

    1.

    Tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett

    betalkonto.

    2.

    Tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett

    betalkonto.

    3.

    Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens

    betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör:

    —

    Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.

    —

    Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.

    —

    Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.

    4.

    Genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare:

    —

    Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.

    —

    Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.

    —

    Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.

    5.

    Utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument.

    6.

    Penningöverföring.

    7.

    Genomförande av betalningstransaktioner där betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges

    med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till

    operatören för systemet eller nätet för telekommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som

    mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

    L 319/36

    SV

    Europeiska unionens officiella tidning

    5.12.2007

    Prop. 2009/10:122

    Bilaga 4

    77

    Sammanfattning av departementspromemorian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86)

    Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra två artiklar i ett EG-direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet).

    I stort sett alla har avtal om betaltjänster med någon bank eller annan betaltjänstleverantör. Det kan exempelvis vara ett avtal om betalkonto, med eller utan kredit, där insättningar och uttag görs med hjälp av ett betalningsinstrument, t.ex. ett kontokort eller en bankdosa.

    Det förekommer att betalningsinstrument används utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna ett sådant samtycke. I allmänhet är det svårt att ta reda på vem som gjort den obehöriga transaktionen och då blir frågan om banken eller betalaren ska stå för den slutliga ekonomiska förlusten.

    I promemorian föreslås det nya bestämmelser om en betalares skyldigheter i förhållande till en bank eller annan betaltjänstleverantör.

    Det föreslås också nya bestämmelser om vilket ansvar för förlust som en betalare ska ha vid en obehörig transaktion. Beträffande obehöriga transaktioner där en personlig kod har använts föreslås att betalaren ska stå för en självrisk. Vidare föreslås en begränsning i förlustansvaret i de fall då en betalare som är konsument har brutit mot avtalsvillkoren genom grov oaktsamhet.

    Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 november 2009.

    Promemorians lagförslag (Ds 2008:86)

    1 Förslag till lag om betalningsansvar vid obehöriga transaktioner

    Härigenom föreskrivs följande.

    1 § Denna lag gäller kontohavares skyldigheter och ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner.

    Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.

    2 § I lagen avses med

    1. kontohavare: den som på grund av ett betaltjänstavtal innehar ett betalningsinstrument,

    2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke,

    3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

    3 § Kontohavaren är skyldig att

    1. skydda en personlig kod som kontohavaren fått,

    2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören och

    3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

    4 § Om en obehörig transaktion har genomförts med ett betalningsinstrument och en personlig kod har använts, ska kontohavaren stå för en förlust med högst 1 000 kronor. Detta gäller dock inte om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon underlåtit att skydda sin kod.

    5 § Om en obehörig transaktion har orsakats av att en skyldighet enligt 3 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ska kontohavaren stå för hela förlusten.

    Är kontohavaren konsument ska han eller hon inte behöva stå för mer än 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon dock stå för hela förlusten.

    6 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§, ska kontohavaren inte stå för förlusten, om den obehöriga transaktionen har genomförts efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.

    Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

    Prop. 2009/10:122 Bilaga 6

    2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

    Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)

    dels att 34 § ska upphöra att gälla,

    dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

    1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

    2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

    Förteckning över remissinstanserna (Ds 2008:86)

    Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Sveriges Riksbank, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Revisorsnämnden, Finansinspektionen, Datainspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Konsumentverket, Konkurrensverket, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Riksgäldskontoret, Sveriges advokatsamfund, Företagarna, Allmänna reklamationsnämnden och PAN Nordic Card Association, PNC.

    Bankgirocentralen, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Handel, Sveriges Försäkringsförbund, Värdepapperscentralen, Svenskt Näringsliv, FAR SRS, Finansförbundet, Svenska Fondhandlareföreningen, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Sveriges Konsumenter, Stockholms Handelskammare, Sveriges Kommuner och Landsting, Fexco, X-change, Paynova och Euroclear har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

    Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss

    1 Förslag till lag om kontohavares ansvar för obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

    Härigenom föreskrivs följande.

    1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för ett belopp som har påförts eller dragits från ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

    2 § I lagen avses med

    1. kontohavare: den som innehar ett konto och som är behörig att godkänna att ett belopp påförs eller dras från kontot,

    2. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument som enligt ett betaltjänstavtal ska användas för att elektroniskt initiera en betalningsorder,

    3. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren eller någon annan som enligt betaltjänstavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke,

    4. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

    3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.

    4 § Kontohavaren är skyldig att

    1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,

    2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och

    3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

    5 § Om en eller flera obehöriga transaktioner har orsakats av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

    6 § Om en eller flera obehöriga transaktioner har orsakats av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.

    Är kontohavaren konsument är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

    7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för en obehörig transaktion som har genomförts efter det att han eller hon har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.

    8 § Om ett betalningsinstrument också disponeras av någon annan som enligt betaltjänstavtalet är behörig att göra detta ansvarar kontohavaren under de förutsättningar som anges i 5 och 6 §§.

    9 § Kontohavaren ansvarar alltid för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören om den obehöriga transaktionen utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den. Har betaltjänstleverantören lämnat kontohavaren information om transaktionen ansvarar kontohavaren i varje fall för beloppet om han eller hon inte underrättat leverantören senast tretton månader efter att beloppet påförts eller dragits från kontot.

    Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

    2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

    Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)

    dels att 34 § ska upphöra att gälla,

    dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

    1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

    2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

    Lagrådsremissens lagförslag

    1 Förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

    Härigenom föreskrivs följande.

    1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

    2 § I lagen avses med

    1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion,

    2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet,

    3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

    3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.

    4 § Kontohavaren är skyldig att

    1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,

    2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och

    3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

    5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

    6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.

    Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

    7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

    8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betal-

    tjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

    9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

    Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

    2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

    Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)

    dels att 34 § ska upphöra att gälla,

    dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

    1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

    2. Den upphävda paragrafen gäller i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

    Lagrådets yttrande

    Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-02-17

    Närvarande: F.d. regeringsrådet Leif Lindstam, f.d. justitierådet Lars

    Dahllöf och regeringsrådet Carina Stävberg.

    Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

    Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 2010 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

    1. lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,

    2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Helena Corell.

    Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

    Justitiedepartementet

    Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 2010

    Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell, Husmark Pehrsson, Larsson, Erlandsson, Torstensson, Carlgren, Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Billström, Adelsohn Liljeroth, Krantz

    Föredragande: statsrådet Billström

    Regeringen beslutar proposition 2009/10:122 Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument