Det som stundtals hade känts lite skevt på debuten från 1969 – brittisk bluesrock i ett långsammare, tyngre och mer högljutt format – kändes sömlöst bara åtta månader senare på Led Zeppelin II. Tiden på vägarna sken igenom, och flera låtar antingen uppstod eller utvecklades live. Andra (i synnerhet ”Whole Lotta Love”) återspeglade ett förhållande mellan bandmedlemmarna som gjorde musiken mer direkt, samtidigt som den tillät bandet att ta större, något märkligare risker. Led Zeppelins frikostiga lån från afroamerikansk blues har länge stötts och blötts, men verkligheten och arvet är komplext. När man lyssnar på Led Zeppelin II hör man unga brittiska män som absorberar blues, inte som progressiv posering utan som mystisk kunskap, lika trolsk som de keltiska inslagen i ”Thank You” eller de Tolkien-inspirerande visioner Jimmy Page kryddade ”Ramble On” med. Led Zeppelin II är ögonblicket då bandet listade ut hur de skulle få bluesbaserad rock att låta som någonting nydanande.