Alternativt

Under det tidiga 90-talet fick folk nog av rockmusiken. Det var en tid då gigantiska egon matchades med nästan lika gigantiska frisyrer, och allting handlade om jättelika scenproduktioner, galna riders, materialism och dekadens. Men ett löst nätverk av DJ:ar på college-radiostationer började istället pusha för en ny slags pop- och rockmusik som hämtade inspiration från punkens gör-det-själv-anda. Soundet varierade, från R.E.M.:s spralliga punk till Sonic Youths vågor av oväsen, men främst stod visionen att vara ett alternativ till de stora, kommersiella pop- och rockakterna, som verkade ha glömt bort kärnan i sin verksamhet – musiken. Med Nirvanas andra album, och deras blandning av punkenergi, hårdrockriff och poppiga låtstrukturer, rullade grungevågen över världen och öppnade dörrar för liknande band. Vid det här laget var 80-talets hårmetalband bortglömda och deras polerade riffande ersatt av ett råare och mer varierat sound. I den alternativa rörelsen fanns det plats för det mesta, från Tools metal-experiment till Rage Against The Machines rock-rap. Även punken fick en nytändning och band som Green Day släppte storsäljande album och åkte på arenaturnéer. Här hemma märktes ringarna på vattnet i form av Burning Heart Records och deras stall av framgångsrika skatepunk- och hardcoreband, som senare skulle göra internationell succé. Den alternativa rörelsen ledde till att band som Foo Fighters och Coldplay kan sälja ut arenor på nolltid, medan andra som The White Stripes, Paramore och Killers lyckas skapa hits utan att kompromissa med sin musikaliska integritet.