I förrgår, på vår bröllopsdag, var det dags! KLIPPTID! Ok, ärligt hörni, jag har nog inte suttit i en frisörstol på 10 år.. Utan att överdriva! Jag har aldrig gillat att gå till frisören, det har aldrig tidigare blivit så som JAG velat ha håret, plus att jag har alltid bara fått höra: oj oj oooj, vad slitet.. aj aj aaaj, vi måste klippa minst 15 cm.. Oj! Fy! Svinto! Åh, såå slitet!..
Så – nej, det har inte alls varit kul att gå till frisören. Jag har klippt mig själv lite då och då (det syns ju inte om det blir lite snett). Och sen har jag en kompis som klippt mig kanske två gånger de senaste 6 åren. Jag har velat klippa lugg i säkert 5 års tid, men inte vågat. Jag bokade en tid för några år sedan, men fick kalla fötter och avkokade. Men nu, nu kände jag mig modig och hade fått varma rekommendationer att gå till Raymond på Björn Axén. Dessutom fick jag ett presentkort hos dom av Viktor på morsdag. Så nu var det dags!

Direkt när jag kom in och pratade med receptionisten fick jag en komplimang för mitt ’otroliga hår’. Haha, bästa början ju. Jag fick vänta några minuter och sedan kom Raymond. Vi klickade direkt. Han var supertrevlig och lika peppad som jag. ”Idag är en stor dag” sa jag. Vi gick igenom alla inspirationsbilder som jag sparat, alla sparade filmer på instagram med luggar och lockigt hår. Visade vad jag ville ha, visade vad jag inte ville ha. Vi snackade ganska länge innan vi satte igång vilket kändes så bra.
”Det här kommer bli grymt!” sa han och sen körde vi!

Jag fullkomligt svävade därifrån sen. Jag är så nöjd, så nöjd, sååå nöjd. SÅ NÖJD!! Det var så kul med en riktig förändring. Kände mig också så fint omhändertagen av Raymond och han var så bra att bolla med. Jag tror också att de bra nyheterna jag fick i tisdags liksom gjorde mig lite extra stark och modig. TIHI! JAG HAR LUGG EVERYBODY! Nu är jag ’hon med luggen’! Haha!

På kvällen var vi och åt på Tranan för att fira 3 år som gifta! Läderbröllop – galet vad fort tiden går. Älskar att titta tillbaks på bilder och filmer från vårat bröllop. Blir helt varm i hjärtat. Så mysigt. Elliot älskar verkligen att gå på restaurang, han gillar att få hjälp att läsa menyn, få välja vad han vill äta, att få beställa själv och beställa åt oss 🙂 

Adele gillar också att gå på restaurang men sitter inte still en sekund längre än vad hon absolut måste. Sen ska det sjungas, dansa, vinka till alla hundar som går förbi, gå runt och smaka på min mat, på Viktors mat, (dockan ska såklart också få smaka), gärna klättra på allt som går också. Puh. Ja det blir lite svettigt, men hon är iaf glad och tycker det är kul. Vi kör alltid tidig middag när vi går ut och äter med barnen, då är inte heller restaurangen helt full än vilket är ganska skönt. 

Jag tog min favoriträtt. Haha, ja jag tar alltid samma när vi går till Tranan, men deras råraka ÄR. SÅ. GOD.
Happy Friday fina ni! KRAM/E

Klockan 10.00 var det bokat – ett telefonsamtal med en läkare som skulle ge mig svaren från röntgen jag gjorde i fredags förra veckan. Jag hade så ont i magen när jag vaknade på morgonen, och det enda jag kunde tänka på var att nu kommer jag få höra det värsta. Nu ska jag förbereda mig på det värsta. De kommer ha upptäkt något nytt, jag är redo för att höra det nu. Inte en sekund vågade jag tro eller försöka övertala mig själv att det kommer bli bra. Jag tittade på klockan varje minut från att klockan var ca 09.20. En minut närmare, en till minut närmare, snart ringer dom, snart ringer dom.
Kl10.02 ringer mobilen. Jag darrar på händerna. Sätter mig ner, tänker att det är bäst att sitta ner. Svarar och slår på högtalartelefonen, Viktor är vid min sina.
”Hej, jag heter Henrik och jag är läkare här på Endorkina..”
Två små trevlighetsfraser senare tar han ett lite djupare andetag och jag vet att nu kommer det.
”Jag har tittat på din scintigrafi och ALLT SER BRA UT”.

Orden jag inte trodde alls att jag skulle få höra. Allt ser bra ut, sa han. LÄTTNADEN. Jag känner hur Viktors kropp reagerar bredvid mig, jag kan inte titta på honom för då kommer jag tappa det helt. Jag ville nästan fråga läkaren om han var helt säker. Är det sant?? Det går fort framåt i samtalet och läkaren säger även att mina nivåer på T3 och T4 (sköldkörtelhormon) är låga och att han tycker vi ska öka min medicin. Vilket jag känt ett tag att jag velat prova. Ännu en lättnad, skönt att få något bekräftat som man känt ett tag. Kl10.05 var samtalet över. Jag bröt ihop i Viktors famn. Totalt. Sen gjorde jag det jag längtat efter – ringde mamma och berättade de goda nyheterna. 

Sen satt vi tysta ganska länge jag och Viktor. ”Herregud vad extremt trött jag blev nu” sa jag. Viktor kände det samma. Alla anspänningar. All oro. All rädsla. All nervositet. Alla hårda knutar i magen. Alla sömnlösa nätter. Allt som bara löstes upp, fyra små ord som ändrade på allt. Allt ser bra ut.
Dagen rullade på sen, vi båda gick till jobbet. Sen hämtade jag kidsen och kramade dom länge. När Adele lagt sig, berättade vi även för Elliot om de goda nyheterna. Han grät, han är så fin, så känslig. Min Elliot. Han kramade mig så hårt, så länge. ”Mamma..” sa han och bara lät tårarna rinna. Sen skålade vi. Ett glas champagne till mig och Viktor. Ett glas alkoholfri bubbel till Elliot. ”Nu firar vi dig mamma” sa Elliot.
Min resa är inte över. Detta är ett enormt stort steg i rätt riktning. Den största lättnade sedan jag upptäckte knölen i början på mars. Jag kommer kallas in på prover och återbesök i något/några år framöver. Men jag vet nu – till 100% – att det inte finns något farligt/elakt kvar i min kropp. Jag ska försöka landa i det, hitta ett lugn och känna mig trygg i det beskedet. Jag vill dock få mer hjälp kring den mentala biten. Jag känner att jag behöver verktyg för hur jag ska ta hand om mina hjärnspöken. Det kommer bli bra. Allt kommer bli bra.
STOR STOR KRAM. /E

Det blev en söndag helt i min smak. En ganska lugn morgon hemma, sedan ut på tur! Vi tog tunnelbanan till Aspudden, min bror Axel bor där i närheten och hade tipsat om en gigantisk loppis. Vi möttes i ett soligt Aspudden och senas började vi gå den låååånga loppisen. Det var så mycket folk, och så mycket kul att titta på!

Jag sprang även på finaste Sara (som även börjat blogga på mama precis). Gulliga Sara, vi var ju med på Nyhetsmorgon tillsammans för längesen och pratade om D-MER. Hon är så himla duktig på att måla, kolla här:

Adele tyckte också det var jättekul med loppis såklart! Eftersom hon är den bestämda unge hon är, så vägrade hon gå vidare med resten av familjen utan den här snurr-leksaken, japp.. så den fick följa med hem. 

Det var så mysigt att strosa längs alla loppis-stånd. Min fina kompis Siham stod också med på loppisen och sålde kaffe och böcker. Vi har känt varandra i snart 20 år. Fina vännen.

Hela helgen gick så fort, vilket faktiskt var skönt. Jag är så nervös inför imorgon. Jag ska få svar på min röntgen som jag gjorde i fredags. I morse knöt sig magen rejält. Snart ska jag gå till jobbet, och ikväll undervisar jag kvällsklassen så jag vet att även idag kommer swisha förbi.
Hoppas ni mår bra och att ni haft en fin helg! STOR KRAM/E