Utpekandet som ändrade historien

Det ligger ett brunt kuvert på hallmattan.

Det är den 13 december 1988, luciadagen, när Christer Pettersson kommer innanför dörren till lägenheten i Sollentuna efter ”en runda på stan”. Han har sett dem förut, de bruna kuverten, och vet vad det kan innebära. December 1988 har Christer, som han senare berättar själv, begått närmare 600 personrån och dömts för en knivattack mot en julhandlande 22-åring som han råkat stöta till i trängseln på stan.

Christer nonchalerar kuvertet och går vidare in i lägenheten med de brunbeige-blommiga tapeterna. På väggarna hänger bilder av August Strindberg och amerikanska skådespelaren Kurt Russel i rollen som ”Snake Plissken” i 80-talsfilmen ”Flykten från New York”. Något med den tungt kriminelle elitsoldaten Snake, som får i uppdrag att rädda den amerikanske presidenten, har lockat Christer Pettersson. Nu sitter bilden på Kurt Russel, med lappen över ena ögat, precis ovanför sängen vid huvudkudden.

På en kökslucka har någon, kanske Christer, skrivit med bred svart tuschpenna: ”Vad tjänar det till att vinna en diskussion, om man inte vinner den man talat med?”. 

Han orkar inte öppna kuvertet, tänker han, och går och lägger sig.

På brevet, som han aldrig öppnar står att han, med anledning av Palmeutredningen, genast ska sätta sig i kontakt med en avdelning på polishuset.

Polisen slår till vid niotiden på morgonen dagen efter.

Fyra män går med bestämda steg och dragna vapen upp mot trapphuset och ut på loftgången i huset i Sollentuna. Någon knackar sönder rutan intill dörren och några sekunder senare är de inne. Fyra minuter senare kommer Christer Pettersson ut, i en mörk täckjacka och handbojor, omringad av civilklädda poliser. Han leds in i en framkörd Volvo som försvinner in mot stan, till polishuset på Kungsholmen i Stockholm.

Där sitter kommissarie Jerker Söderblom redo i förhörsrummet.

I månader har de spanat på missbrukaren från Sollentuna, filmat honom snedda över torget med Systemet-kassarna i händerna. Där och då, på polishuset i Stockholm, avkunnar kommissarie Söderblom till slut de sexton orden som ska bli första stycket i en av svensk kriminalhistorias viktigaste kapitel:

”Härmed delger jag dig misstanke om mordet på statsminister Olof Palme och mordförsök på Lisbet Palme.” 

Christer Pettersson lutar sig tillbaka, och svarar till slut:

– Jaha.

Det hade varit tungt.

– Nu hoppas vi på turen.

Sommaren 1987 hade luften gått ur Palme-utredningen och kriminalkommissarie Inge Reneborg sammanfattade läget i en Expressen-intervju:

– Ska man vara ärlig är det många som tror att det inte ska gå vägen.

Stora delar av de då mellan 70 och 80 poliserna i Palme-utredningen gick på semester och entusiasmen som märkts bara månader tidigare, under PKK-spårets glansdagar, var som bortblåst. 

– Vi har ju inte haft någon större tur hittills.

En justitieminister och tre av landets tyngsta polischefer fick till slut sparken efter det politiska och polisiära PKK-fiaskot. Palmeåklagarna sade öppet att man var tillbaka på ruta ett igen. När källor inom polisen redovisade vilka spår som var aktuella hänvisades bland annat till fanatiska sekter med grumliga motiv. Palmegruppen hade vid den här tiden, efter PKK-spårets dikeskörning, halverats till antalet. Och hela svenska folket instämde i den dystra tonen. En Sifo-undersökning i maj 1987 visade att bara en fjärdedel av svenska folket trodde att mordet någonsin skulle klaras upp.

Utpekandet den här dagen på riksåklagarens kansli skulle bli avgörande i Palmemålet mot Christer Pettersson – men också förödande.

Men så händer något – när polisen bestämmer sig för att gå tillbaka och inrikta sig på mordplatsen, och personerna där, leder spåren till Christer Pettersson. 

Han anhålls den 14 december och häktas den 16 december 1988.

Promemoria över konfrontation med Lisbeth Palme 881214 klockan 18.00 på Riksåklagarens kansli. Närvarande vid konfrontationen var byråcheferna Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl. En videotape nr OP 533 visades för Lisbeth Palme. Efter att Lisbet Palme sett de inblandade bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon: ”Det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta”.

Lisbet Palme fortsätter och säger att även nummer nio och elva stämmer med hennes beskrivning.

Men ingen ser så ”ruskig” ut som nummer åtta. Allt stämmer, menar hon, ”ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende”. 

Hon har just pekat ut Christer Pettersson.

Utpekandet den här dagen på riksåklagarens kansli skulle bli avgörande i Palmemålet mot Christer Pettersson – men också förödande. Lisbeth Palme hade i förväg fått veta att den misstänkte var alkoholiserad och med uttalandet som grund – ”det ser man vem som är alkoholist” – skulle hela hennes utpekande komma att falla. Utpekandet kom också att förbrylla på fler sätt som med tiden blev bortglömt. Till att senare i tingsrätten vara ”helt säker” framgår i pressklippen från tiden före gripandet att Lisbeth Palme inte mindes hur mördaren sett ut.

Familjens kanske närmaste vän efter mordet var Ulf Dahlsten. Han var Olof Palmes statssekreterare och ansvarig för säkerheten i kansliet och efter mordet blev han familjens kontaktperson gentemot polisen och medier. Till Expressen sade han den 8 april 1986, drygt en månad efter mordet:

– Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.

Han betonade att Lisbet Palme inte är att betrakta som ett nyckelvittne.

– Också chocken gör det svårt för Lisbeth Palme att känna igen ansiktet.

– Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.

Samtidigt pekar Mårten Palme delvis ut Christer Pettersson och även missbrukaren Roger Östlunds uppgifter, om att han sett Christer Pettersson utanför biografen Grand en bit från mordplatsen, ska bli avgörande i det kommande rättsdramat i Stockholms tingsrätt.

Han växte upp i en trerummare i ett 40-talshus i Solna med två syskon. Snabbt blev han ”mammas pojke”.

Christer Pettersson var känd och fruktad i Stockholms undre värld.

Vid tiden för Palme-rättegången hade han dömts för 58 brott vid 17 rättegångar. I totalt sju år hade han suttit frihetsberövad på olika anstalter. 

496 dagar i sluten psykiatrisk vård – men samtidigt en person som beskrevs som intelligent och verbalt begåvad. Under rättegången i Stockholms tingsrätt citerade han bland annat Karin Boye. Och i fängelse valdes han till sekreterare i de intagnas förtroenderåd.

Många vänner, många ovänner.

De våldsamma utfallen, alltid på fyllan, hade skrämt många genom åren. Och så var det stölderna som gått som en röd tråd genom hans liv. Stölder från skolkompisar, lumpenvänner, patienter på sjukhus, medfångar, till och med från poliser. 

Han föddes den 23 april 1947 som den förstfödde till Inga Maria Pettersson, 30. Pappa var kamrer, Karl Gustaf Roland Pettersson. Han växte upp i en trerummare i ett 40-talshus i Solna med två syskon. Snabbt blev han ”mammas pojke”. Pappan var sträng, kanske präglad av sin egen hårda uppfostran hos Christers farföräldrar som var hängivna baptister.

Redan tidigt, i femårsåldern, beskrivs han som i bästa fall ”ett busfrö” men också en person som är fruktad.

– Christer hade inga kompisar då. Min grabb var lika gammal som Christer, men de umgicks inte. Alla var rädda för honom, berättar en arbetskamrat till Christers pappa i Expressen 1988.

Precis som senare i livet kunde den unge Christer blixtra till i blint raseri.

– Alla var rädda för honom. Han fick aldrig vara med och leka med de andra barnen. Han stal deras kälkar och skulle alltid vara tuffast.

Det är en problematisk uppväxt som beskrivs av vänner och bekanta.

I skolan hade rektorn en hel pärm om Christers upptåg och det handlade framför allt om olika typer av stölder.

Betygen var usla, särskilt i uppförande, och han fanns på rektorns särskilda lista över problemelever. 

– Han stoppade liksom omedvetet på sig som om han inte visste om det, har en klasskamrat berättat.

Christer fick ett knytnävslag i tinningen och föll ihop. Snabbt kördes han till Serafimerlasarettets neurologiska klinik där han låg medvetslös i 14 timmar.

Men andra vittnade om mobbning mot Christer, bland annat uppgifter om att han vid ett tillfälle kastades nerför ett berg.

Föräldrarna och några läkare, som senare kom att bedöma Christer, har pekat på ett enskilt tillfälle som de menar var förklaringen till att det gick snett i livet för Christer.

Det var ett bråk på skolgården i november 1962.

Christer fick ett knytnävslag i tinningen och föll ihop. Snabbt kördes han till Serafimerlasarettets neurologiska klinik där han låg medvetslös i 14 timmar. Den då 15-årige Christer fick tillbringa två veckor på sjukhus. Han fick anfall som liknade epilepsi och studierna fick avbrytas.

En läkare skrev i ett utlåtande:

”Tidig hjärnskada med kvarstående neurotisering och benägenhet för aggressionsuppladdning”.

Pappan menade att Christer förändrades efter händelsen. Efter ett inbrott i ett kafé genomgick han en undersökning som visade att han hade ett hjärnfel.

När han greps första gången var han tretton år – och det skulle bli ett avgörande ögonblick för Christer.

Då kom en polisbil inkörandes på skolgården i Solna och klasskamraterna såg på när Christer fördes iväg av de uniformerade poliserna. Det var dagen efter att han snattat i en livsmedelsbutik i närheten av hemmet.

Christer berättade senare hur han då, vid gripandet inför klasskamraterna, känt sig brännmärkt för livet.

Det var också då ett livslångt hat mot polisen föddes.

Och problemen fortsatte. Christer hamnade i dåligt sällskap, vänner blev lite äldre ungdomar som drack alkohol och hade börjat testa narkotika. Förbryllande var hur Christer samtidigt, i senare personundersökningar, beskrev en trygg uppväxt. Han trivdes hemma och trivdes med föräldrarna. Senare under tonåren bodde han kvar och jobbade under tiden bland annat extra under loven som badvakt på Rösjöbadet i Sollentuna. Sju somrar, mellan 1957 och 1964, tillbringade han också på en bondgård i Skåne där han var ”sommarbarn” där han ”trivdes utmärkt”. Idrott – och inte minst teater – tillhörde de stora intressena. Redan som tioåring spelade han barnteater på Birkagården i Stockholm. Christer medverkade i allt från barnpjäser till spanske dramatikern Federico García Lorcas ”Blodsbröllop”.

I tonåren drömde han om ett liv på scenerna. Han hade talangen, rätta utstrålningen. Skolkamraterna från Calle Flygares teaterskola, där han senare hamnade, minns honom som mycket lovande.

”Jag silade dagligen i tre månader. Jag slutade själv. Läste i tidningen och på tv hur farligt det var.”

Men då kom nya stölder, som skulle sluta med att han kastades ut från skolan.

Själv menade han i senare intervjuer att han tyckte att studierna gått ”hyggligt” men att han nog varit lite för uppkäftig mot lärarna. Christer lyfte fram att han varit klassens ordningsman och att han under tiden kallades för ”Greven” eftersom han alltid var prydligt klädd. Men liksom under de tidigare barnaåren menade klasskamraterna att Christer hade ett starkt behov av att hävda sig, visa att han var störst, bäst och starkast.

Han ville vinna.

När han förlorade brukade han bli nedslagen, deprimerad. Pappan, som hade hoppats att sonen en dag skulle ta över egna firman, började sakta ge upp hoppet. 

I början av 1966 började han använda tung narkotika regelbundet.

Då var han 19 år gammal. Under flera år missbrukade han preludin. Han tog också mellan åtta och tio kapslar fenmetralin per dygn ända fram till 1970. 1967 blev han sjuk i gulsot på grund av missbruket.

– Jag silade dagligen i tre månader. Jag slutade själv. Läste i tidningen och på tv hur farligt det var.

År 1966 stod Christer för första gången inför ett fängelsestraff när han med två kamrater hade gjort inbrott i en butik på Östervägen i Solna. Alkoholpåverkade, de svepte en och en halv flaska sprit, skulle de stjäla öl. Men det blev inte bara 27 burkar mellanöl. Det blev också 147 paket cigaretter och en bandspelare.

Föräldrarna skrev i desperation till tingsrätten och hoppades att straffet skulle bli vård och skyddstillsyn:

”Vi ber härmed att få uttrycka följande önskemål och hänsynstagande vid rubricerade rättsliga prövning: 

Att Christer må beredas frivillig psykiatrisk vård, då denna ”väg” enligt vårt förmenande är den enda som kan ge insikter och klarhet i ett beteende, som nu är oklart och diffust. 

Christer har ju en skallskada, det är konstaterat av läkare, men Christer har inte sedan den inträffade fått någon rehabiliteringsvård”.

Rätten följde föräldrarnas önskan och straffet blev skyddstillsyn. Men brottsligheten fortsatte. Under det kommande halvåret bestal han en vän, en fotograf, en taxichaufför, en sjuksköterska, en sjukhuspatient – och en polis. Den tredje oktober 1966 stal han plånboken av polismannen som på polisstationen i Solna förhörde honom om en stöld hos en kompis till Christer.

”Petterssons stölder är ett neurotiskt symptom. I intellektuellt hänseende förefaller han väl begåvad.”

Christers ständiga stölder gav honom smeknamnet ”Kutarn”, särskilt efter stölderna på Systembolaget. Han brukade gå in och först fråga efter en flaska renat som expediten ställde på disken. Sedan frågade han efter ett dyrt vin som förvarades långt in i lokalen. När butiksbiträdet försvann för att hämta vinflaskan tog han spriten och sprang.

Sedan Christer gripits för nya stölder undersöktes han än en gång på Karolinska universitetssjukhuset.

Läkaren konstaterade:

”Petterssons stölder är ett neurotiskt symptom. I intellektuellt hänseende förefaller han väl begåvad. Sammanfattningsvis kan man säga att den studerade lider av abnorm personlighetsutveckling med anpassningssvårigheter”.

Nyss fyllda 20 år kraschade han med föräldrarnas bil, rattfull och utan körkort. På vägen till polishuset somnade han i polisbilens baksäte och historien slutade i ungdomsfängelse. Fängelsevistelsen avbröts dock när värnplikten kallade. På I 121 i Sollefteå fick han lära sig att skjuta med AK4, vilket senare skulle poängteras när det sades att Christer aldrig hållit i skjutvapen. Efter bara ett halvår i Sollefteå kastades dock Christer ut från regementet. Stölderna hade fortsatt.

– Mitt skåp var tömt varje dag. Christer stal strumpor och allt annat. När vi andra hade varsitt skåp hade Christer dubbla, för att få plats med allt tjuvgods, har en lumparkompis berättat.

”Christer kunde spexa och skoja. Ibland var han en bra kompis. Men när han använde narkotika skiftade humöret snabbt.”

Ändå var han omtyckt.

– Christer kunde spexa och skoja. Ibland var han en bra kompis. Men när han använde narkotika skiftade humöret snabbt. Han kunde bli alldeles ursinnig så att det rent gnistrade i ögonen. Då backade till och med de tuffaste befälen.

Christer fick frisedel och var efter ett halvår tillbaka i Stockholm. Och nu följde en period där Christer tycktes få ordning på sitt liv. Först genom att arbeta i pappans företag med enklare bokföring, senare som anställd som kamera-assistent hos en fotograf. I samma veva träffade han också en kvinna som han hade ett förhållande med under 1969 och 1970. 

– Jag tyckte Christer var så trevlig och snäll, har kvinnan berättat.

Det nya livet höll till julaftonens natt 1969.

Då gjorde han inbrott hos fotografen han arbetade för och stal 8 900 kronor och en liten flaska whisky. I juli 1970 dömds han för ett flertal stölder och fick psykiatrisk vård på Ulleråkers sjukhus.

I ännu en psykiatrisk utredning konstaterade landstingspsykiatern Mercedes de las Heras:

”Christer förefaller grovt emotionellt skadad. Han är en begåvad men problematisk och svår karaktärsneurotisk personlighet. Och det är mycket svårt att avgöra vad det är som är bästa medlet för att hjälpa honom”.

Christer stegade då upp på socialkontoret och kastar en stol genom rutan till receptionen.

Den 22 december 1970 dödar Pettersson en man på Kungsgatan i Stockholm, inte långt från den plats där Olof Palme senare mördades. Pettersson hade än en gång drabbats av blint raseri sedan han blivit knuffad i julhandeln. Han tappade ett gosedjur som blev smutsigt, sprang ifatt mannen som knuffat honom och stack en bajonett i honom. Offret avled och Pettersson dömdes 1974 till fängelse för dråp.

Åren innan gripandet för Palme-mordet präglas av mindre stölder och poliser och socialarbetare har vittnat om hur han under denna tid sjönk allt djupare in i ett missbruk av sprit och droger. 

Den 31 juli 1986 meddelade kommunen att socialbidraget hade stoppats eftersom han sagt nej till arbete. Christer stegade då upp på socialkontoret och kastar en stol genom rutan till receptionen. Och vid det laget hade Palmespanarna redan fått upp ögonen för missbrukaren från Sollentuna.

Den 27 juli 1989 dömdes Christer Pettersson för mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.

Polisen hade i några månader, efter att han först avförts från utredningen, spanat på Petterson och han anhölls den 14 december och häktades den 16 december. ”41-åringen”, som han kallats i media, blev namngiven som Christer Pettersson och för evigt ett namn i den svenska kriminalhistorien. Men det var en oenig domstol. Tre för, två emot, vilket betraktades som en seger när Christer Petterssons advokat kommenterade domen för pressen och hade stora förhoppningar inför överklagandet och den fortsatta rättsprocessen i hovrätten.

Och det var just tveksamheterna kring vittnesmålen som hovrätten kom att ta fasta på. Lisbet Palme som hade fått förkunskaper om den hon pekade ut, Mårten Palmes tveksamma utpekande och nyckelvittnet Roger Östlund som var missbrukare och vars historia ständigt kom att ändras.

Missbrukaren Östlund, bekant till Christer som först inte sett någonting, hade placerat Christer Pettersson på mordplatsen genom sitt vittnesmål om att han sett honom passera utanför biografen Grand, inte långt från mordplatsen, och där makarna Palme strax innan varit på bio. Senare skulle Roger Östlund än en gång ändra sin berättelse.

I dokumentären ”Jag såg mordet på Olof Palme” uppgav han sig ha sett mordet och att det var Christer som var mördaren. Expressen har nu också, sedan sekretessen släppts, tagit del av de bevis som påstods styrka Roger Östlunds berättelse. Det visar sig finnas oklarheter kring de samtal som Östlund ringde inifrån biografen Grand och som styrkte att han kan ha sett Christer Pettersson just före mordet, på väg mot mordplatsen.

De personer som stod sida vid sida med Christer Pettersson under vittneskonfrontationen var alla poliser som hastigt kastats in bredvid Pettersson.

De tidigare hemligstämplade telefonavlyssningarna, som tidigare anklagats för att vara manipulerade, visar sig finnas i tre olika versioner och med delvis olika uppgifter. Ytterligare förbryllande är att vittnen visserligen kunnat styrka att Roger Östlund funnits runt Grand – men först efter att mordet hade skett.

När rättsprocessen gick in på andra akten, i Svea hovrätt, tog rätten ytterligare fasta på misstagen i utredningen. Lisbet Palmes utpekade anses då ha präglats av ”extremt grova misstag”. Det gällde inte bara uttalandet om ”man ser ju vem som är alkoholist”. De personer som stod sida vid sida med Christer Pettersson under vittneskonfrontationen var alla poliser som hastigt kastats in bredvid Pettersson. Exempelvis hade alla poliserna svarta polerade lackskor, medan Pettersson skilde ut sig genom vita skor.

Christer Pettersson var en fri man i lagens mening – men Palme-mordet skulle fortsatta att prägla hans liv.

Trots ett vittnesmål om att han befunnit sig på ett pendeltåg någon helt annanstans menade rätten också att det fanns ”betydande sannolikhet” för att Pettersson funnits i området i samband med mordet.

Men lagen kräver ”bortom allt rimligt tvivel”. Riksåklagarens resningsansökan 1997 beviljades inte.

Christer Pettersson var en fri man i lagens mening – men Palme-mordet skulle fortsatta att prägla hans liv.

Den 27 oktober 2001 erkänner Christer Pettersson plötsligt Palme-mordet.

I en debattartikel i Expressen, skriven av radiomannen Gert Fylking men undertecknad Pettersson:

”Christer Pettersson har sagt till mig: ”visst fan var det jag som sköt, men de kan aldrig fälla mig för det. Vapnet är borta.”

Men i en tv-sändning, tillsammans med Gert Fylking och Robert Aschberg, tog han dagen efter tillbaka erkännandet:

– Det var för pengarna, sa Christer Pettersson till Robert Aschberg.

Ett erkännande för 2 000 kronor?

– För dig med din ekonomi är det kanske småpengar, sa Christer Pettersson.

– För mig är 30 kronor mycket pengar.

I ett senare utspel från Gert Fylking uppgavs återigen att han skjutit Palme, Christer Pettersson påstods ha erkänt för Fylking vid ett möte på krogen Zum Franziskaner i Stockholm.

I en tidigare SVT-intervju hade han också sagt om huruvida han var mördaren eller ej:

– Njae, det måste jag hålla öppet, på 25-årsdagen så kanske jag kan få några spänn för att säga det.

– Man måste ju hålla myten vid liv.

Och medieutspelen fortsatte. I ett tv-sänt lögndetektortest friades han från mordet. I ett senare utspel från Gert Fylking uppgavs återigen att han skjutit Palme, Christer Pettersson påstods ha erkänt för Fylking vid ett möte på krogen Zum Franziskaner i Stockholm. Det var de båda vännerna sista möte före hans död.

Och hans sista dagar i livet blev turbulenta.

Den 15 september 2004 fick han en fraktur i överarmen efter ett bryskt ingripande av polisen. Han plåstrades om och skickades vidare till Beroendeakuten på S:t Göran sjukhus. Han skrevs ut den 16 september, men hann bara några meter utanför entrén innan han föll och slog huvudet illa i marken. Med en fraktur i skallen och allvarliga hjärnblödningar i hjärnan stod hans liv inte att rädda. Han avled på Karolinska sjukhuset klockan 12.55 den 29 september 2004. När begravningen hölls några veckor senare var det socialförvaltningen som fick stå för begravningskostnaderna, sedan det saknats pengar i dödsboet.

Det har genom åren varit många spår men inget av dem har kunnat placera en gärningsman på mordplatsen som i fallet med Christer Pettersson.

– Ett tragiskt liv som nu har kommit till sin ände, kommenterade statsminister Göran Persson.

Ingemar Krusell var biträdande spaningsledare i Palmeutredningen vid tiden för rättegången mot Pettersson. Det var också han som tog emot de tips som kom tidigt, april 1986, om Pettersson. Krusell tillhör de som är övertygade om att Christer Pettersson är gärningsmannen.

– Det har genom åren varit många spår men inget av dem har kunnat placera en gärningsman på mordplatsen som i fallet med Christer Pettersson.

Han beklagar de många misstag som gjorts i utredningen, bland annat vid Lisbet Palmes utpekande och att förhören och utredningen ofta anpassades efter hennes krav. Han menar också att det finns stora problem i trovärdigheten hos det andra vittnet, missbrukaren Roger Östlund, som placerade Christer Pettersson på mordplatsen.

Ändå är Krusell övertygad.

– Det är olyckligt hur Lisbet Palme hanterades, allt skulle ske på hennes sätt. Där ligger svagheten i åtalet. Men bortsett från de formella felen är jag säker på att hon i övrigt pekar ut rätt person.

– Eftersom jag jobbat med ärenden kring Christer sen tidigare, bland annat bajonettmordet, så vet jag av erfarenhet. Man glömmer inte hans blick.

POLISSPÅRET VÄGRAR SVALNA Läs mer om poliserna som festade efter Palmes död

PKK – SPÅRET SOM SPÅRADE UR Läs mer om en politisk och polisär skandal