Förtroende

Socialdemokratin är i kris.
Det har den varit länge.
Media spekulerar i orsakerna.
Nu är de ganska ense om att det handlar om huruvida partimedlemmarna har förtroende för en gubbe från Oskarshamn eller om de inte har det.

Några har det.
Andra inte.
Folk på gatan får samma fråga:

Har du förtroende för Juholt?

Juholt får frågan:
Kan du sitta kvar?
Det säger han att han kan.

Och?

Vi lever i ett hårt högerstyrt land.

Skattesänkningarna och inskränkningarna i arbetsrätten är kännbara.
Arbetslösheten stiger.
Försäkringskassan fungerar inte.
Järnvägen fungerar inte.
Aktörerna vill inte laga.

Staten lånar ut pengar.
Staten betalar pågatåg.

Jag har förtroende för staten.

Apoteken säger att de fungerar men att de på grund av olika datoromständigheter inte kan inte lämna ut receptbelagda preparat.
Då fungerar inte apoteken.

Äldrevården fungerar inte.
Sen 2006 har antalet platser på äldreboende dragits ner med en fjärdedel.
Sahlgrenska minskar personalen med över tusen anställda.
Över tusen personer.
Psykiatriska vårdavdelningar ska hålla stängt över jul och nyår.
Skolorna fungerar inget vidare.
Segregationen och klassklyftorna ökar.

Vi skickar dagligen iväg asylsökande,arbetsföra vuxna, barn, unga gamla och sjuka, till ovärdiga levnadsförhållanden i instabila "hemländer".

Men vi har inget förtroende för Juholt.
Är det väsentligt?

Jag tror att socialdemokratin, under alldeles för lång tid, dragit så långt åt höger att många S-väljare inte längre ser någon skillnad på Moderaterna och Socialdemokraterna.

Att Moderaterna tillförskansat sig Sossarnas vokabulär och argument tror jag är av mindre betydelse.
Väljarna vet.
Vet att V är det enda politiska parti i Sverige som inte är socialliberalt.
Vissa väljare är rädda för V.

De är besvikna.

Därför sviker de S, och det alldeles oavsett vem som leder partiet.
Det spelar mindre roll.

Vad som däremot spelar roll är att vi saknar opposition.
Det är allvarligt.

Nästan lika allvarligt som Eken.
Ja.
Det värsta har hänt.
Det har sågats ner en ek utanför radiohuset i Stockholm.
Trots massiva protester.
Nu är den borta!
Så tomt det blev.

Tills idag.

Dagens Eko, (som vi, enligt färska undersökningar har mest förtroende för) rapporterar att Eken förflyttats till Skansen.
Nu står den inne hos babianerna.
Babianerna sägs särskilt uppskatta den färska barken.
De klättrar och gnager.
På så sätt fortsätter eken att sprida glädje, sägs det.

Där ser man.

Grenarna då?
Grenarna är nedgrävda.
Men var?

Någonstans på Djurgården.
Ekens grenar har grävts ner någonstans på Djurgården.
Ekot säger inte exakt var, det kommer säkert mer om det i senare sändningar.

Så slipper vi undra.

Göteborgstrafik

Jag har bott i Göteborg i nästan 30 år.
Mycket har hänt.
Mycket är samma.

Nu ska jag berätta vad som är nytt.

Bilarna är fler.
Många fler.
Långtradarna är fler.
Längre.
De måste fortfarande in till centrala stan för att kunna köra ombord på färjorna.
Ingen verkar vilja ändra på det.
Kanske är det bara jag som stör mig.
Typiskt mig att gnälla.

En annan sak som är ny:
Det spelar inte någon roll längre om det är grönt, gult eller rött ljus.
Våra bilar står blickstilla oavsett.
Om trafikljusen är sönder och har fastnat på grönt kan det hända att vi får rulla framåt, på ettan.
Förr kunde man ibland köra på trean inne i stan och det hände att vi kom upp i hela 50 km/h.
Nu är det ettan som gäller.
Ibland blir det motorstopp ändå.
Så sakta åker vi.

Alla fordon har en styrfart.
Om en cykel rullar för sakta så välter den.
En bil har fyra hjul och välter inte, den bara stannar.
Stadstrafiken är tät, konstant och stillastående.
Vi måste över Masthugget.
Förbi Järntorget.
Korsvägen.
Tingstadstunneln.

Vägbulor, kullerstenar, stora hål och skarvar gör att du kan max köra på ettans växel om du vill undvika att skada andra, dig själv och bilen.

Varför stänger man inte av vissa delar av stan helt och hållet, istället för att bygga puckelpistar på de vägar du MÅSTE köra för att ta dig dit du ska?

En tredje sak som är ny:
Alla som ska ut ur Göteborg medelst bil, hänvisas till ett tvåfiligt körfält förbi
Gasklockan.
Vi måste förbi den, oavsett vi vill mot Oslo, Stockholm,Borås, Trollhättan eller kontinenten.
Om vi inte tar färjan och det gör vi inte.

Vem åker med Stena?
Varför inifrån city?

Nyhet nr 4:

Att ställa ifrån sig bilen är inte längre möjligt.
I Majorna får du i genomsnitt stå i max 2 timmar.
I undantagsfall får du stå i 4 timmar men oftast bara i 10 minuter.

Vem vill stå i Majorna i två timmar?

Nyhet nr 5:

Parkeringsvakterna har bytt skepnad.
De som förut var lapplisor, som både kunde och ville informera om lediga platser, har bytts ut.
Nu är det det tunga gardet.
Män.
Många.
Anabola.
Uniformer.
Säkra västar.
Rambobälten.
Kommunikationsradio.(Liknar de som förekom i Palmeutredningen)

De här killarna vill inte informera.
De vill tjäna pengar.
Bemanningsföretag?
Jag är skiträdd för dem.
Rädd när jag kör på ettan, rädd för att de ska tro att jag står still, rädd för att jag de facto står still fast jag inte vill.
Jag läste någonstans att de nu har börjat bära filmkameror i sina kepsar, eftersom de så ofta hamnar i konflikter.

Jag kan förstå det.
Jag vill inte vara med på bild.




I exempelvis Stockholm, får du stå gratis Söndagar och alltid efter kl 18.00
Framför allt så finns det faktiskt gator att parkera på, du får ofta stå i flera dagar!
Där finns också en snabb och bra tunnelbana.

I Paris är det enkelt att åka kollektivt.

I Göteborg är det mycket svårt.
Du vet aldrig om det ska komma någon vagn.
På nätterna vet du att det inte kommer någon vagn.
Om du är rörelsehindrad kan du snart inte åka någonstans överhuvudtaget.



Det är svårt att köpa biljetter.
Biljetterna är dessutom dyrare i Göteborg än i Paris.

Varför är det inte gratis?
Va?

Ideologi

Minns ni folkomröstningen om kärnkraft?
Linje 1 var för.
Linje 2 var för och emot: "avveckla kärnkraften men med förnuft".
Linje 3 var emot.
Min mormor röstade på linje 2.
Eller, rättare sagt, hon röstade på Olof Palme.
Det var vad hon sa:
-Jag röstar på Palme.
Det var nog rätt många som gjorde just så.
Palme var liksom trygg.
Socialdemokratin var stark.
Det är den inte längre.
Av många orsaker.

Den senaste veckan har präglats av mediadrev och misstroende mot partiledaren Juholt.
Media rapporterar om sjunkande väljarsympatier.
Juholt har räknat fel och opinionssiffrorna rasar.

Jag förstår inte det.

Jag röstar visserligen på ett annat parti men om partiledaren för det parti som jag röstar på skulle räkna fel skulle inte det spela någon roll för mig.
Inte alls.
En talesperson är en människa.
Ett parti grundar sig på ideologi.
Om partiledaren för det parti som jag röstar på skulle begå ett brott som rån, misshandel, våldtäkt eller mord?
Det skulle resultera i många personliga tragedier och jag hoppas förstås att det aldrig sker.
Men jag skulle inte rösta annorlunda för den sakens skull.
Jag skulle ha min ideologi intakt även om ledaren förbrukat sitt förtroende.

Det gäller även i omvänd riktning.
Om exempelvis Carl Bildt vore en svart lesbisk kulturarbetande transperson från arbetarklassen.
Jag skulle ändå inte rösta på honom.
Inte så länge han är moderat.
Inte ens om hans politik skulle vara lönsam för just mig.
Politik handlar om ideologi.
Det börjar där.
Och slutar.

Minns en bild från barndomen, en affisch med två tecknade kor samt texten:
Socialism: Du har två kor och ger den ena till din granne.
Kommunism: Du har två kor, regeringen tar båda och ger dig mjölk.
Byråkrati: Du har två kor, regeringen tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken.
Fascism: Du har två kor, regeringen tar båda och säljer din mjölk.
Nazism: Du har två kor, regeringen tar båda och skjuter dig.
Enkla sanningar som inte tål några följdfrågor.


Jag minns också ett argument som Gösta Bohman med flera högermän använde så ofta att även det fäste sig i barnaminnet.

"Socialister vill hellre att alla ska ha det sämre, än att några ska ha det bra."
Det argumentet har jag hört från höger i hela mitt liv.
Sjuttiotalet.
Åttiotalet.
Nittiotalet.
Tjugohundratalet.
Igår hörde jag det igen.
Den här gången var det kristdemokraten Mats Odell som sa det.
Han la till ett knastrande litet skratt efteråt, så att vi skulle förstå det orimliga i ett sådant tankesätt.

Jag tänkte en stund.
Om det nu vore så, att politik skulle handla om att välja mellan dessa två möjligheter:
1.Att alla får det sämre.
2.Att några får det bättre.

Då skulle jag faktiskt välja ettan.

Det vore inte roligt om alla skulle få det sämre.
Men det vore mer rättvist.

Och kanske skulle alla få det bättre i sinom tid?

Tänk om några skulle få det bättre på bekostnad av att andra får det sämre.
Det vore nog det värsta scenariot.
Så mycket konflikter.
Obalans.
Vrede.
Avund.
Är det verkligen någon som vill ha det så?
Ja.
En majoritet av de svenska väljarna.
Det är så svårt att acceptera det.

Månadsbesvär

Oktobermåndag.

Tre forskare från Karolinska Institutet meddelar "...att mer än hälften av befolkningen över 77 år, är oförmögna att välja sin vårdform."

De är för gamla.
För dementa.
För sjuka.
Hör för dåligt.
Ser klent.
Orkar inte.

Bara en av tio motsvarar något så när bilden av en s.k. idealkonsument.
En sådan kännetecknas enligt följande:
"Idealkonsumenten ska ha adekvat förmåga att hämta in och tolka information, ha god hörsel och bra syn.
Idealkonsumenten ska också kunna ta sig fram utomhus och får inte lida av psykisk ohälsa."

En av tio.

Jag känner ett gammalt par som vårdas på demensboende.
Detta kostar dem tillsammans ca 16.000 kronor i månaden.
Om de hade fått välja hade de varit friska.

Månadskostnader.

Jag ser lite knackigt men i övrigt tar jag mig fram rätt bra.
Utomhus också.
"Adekvat förmåga" är en subjektiv definition som jag värjer mig emot.
Diskrepansrisk föreligger således och därvidlag,men jag hör förbannat bra.
Borde alltså vara en hyfsad konsument.

Tänker att i 35 år har jag köpt bindor.
Kalkylerar.
Kommer fram till att jag hittills betalat närmare 30.000:- för bindor.
Då har jag inte räknat med merkostnader i form av sjukdagar och paracetamol.
Regleringen, sa min mormor, om menstruationen.

Det vimlar av apotek.
Avreglerade.
Jag är en ringräv när det gäller bindor.
Jag vet vad jag behöver.
Det står inte att finna.

Idag har jag varit på tre ställen.
En före detta (manlig) viselev arbetade på ett av dem.
Det är inte honom jag vill pressa på den specifika produktinformationen.
Ändå gör jag det.
Har inget val.

Efter att han nagelfarit hyllsektionerna suckar han och skakar på huvudet.
-Nej. Vi har bara de här, säger han och visar på de diskreta och jungfruliga småpaketen.
Jag läser:
Ultratunn.
Mini.
Super-ultra-light.
Invisible!
Super-ultra-invisible.
Extra-super-ultra-light-invisible-mini.

Som näsdukar.
Eller frimärken.
Vad ska jag säga?
Ska jag fråga om de har nån Super-makro-heavy-hardcore-metal-jävla dunderbinda?
Det vore att ta i.
Jag vill bara ha en gängse.
Problemet är att det vill tydligen ALLA bind-konsumenter.
Apotekspersonalen urskuldar sig.
-Vi brukar ha, men de är slut.

Alltid.
Kvar finns bara ultra-light-in-absurdum, i obegränsade upplagor, fast i samma format.
Ingen vill ha dem.
Jag skulle kunna välja dem.
Men det gör jag inte.
Ingen idealkonsument.

Jag är en sökare.

Vart är vi på väg?

Jag minns året 1982.
Jag bodde i Östersund.
Jag tyckte att det var trist.
En gång om året var det stadsfestival.
Storsjöyran.
En gubbe som hette Evert Ljusberg var nån slags president för (det som skämtsamt kallades)"Republiken Jämtland".

Presidenten hade skägg.
Det hade Cornelis också.
Han hade en stor plats i media oavsett han spelade eller inte.
Hans ansikte.
Ögonen.
Rösten.
Skägget.



Det slogs mynt av myten kring att ett slags odjur varit synligt i Storsjön.
Odjuret och presidenten avbildades i olika former och såldes till turister.
T-tröjor.
Smycken.
Jag tyckte att det var pinsamt, både med presidenten och Storsjöodjuret.

Älgjakten.
Som Åsa-Nisse.
Filmerna i tv.
Nisse och Klabbarparn tjuvsköt med gevär och trakasserade (en klart fjollig) Sjökvist i handelsboden.


Dessa återkommande ämnen.
Yran.
Presidenten.
Odjuret.

Älgen.
Älgskånkskastning.
Folk tävlar.
Kastar ett avhugget älgben.
Det finns herr- och damklass.
Åsa Nisse.
Cornelis sjöng i en folkpark.

Jag ville flytta därifrån.

Jag flyttade till Göteborg.
Det är snart 30 år sen.

Några ganska gamla gubbar skulle spela på Ullevi 1982.
Rolling Stones.
Mick Jagger hade tights.
Pinsamt.
Cornelis hade inga tights.
Aldrig att Cornelis.
Det behövdes inte.
Cornelis sjöng på Kåren.
Han var full.
Skägget.



Det är nu 2011.

I övrigt är allting sig likt.


Cornelis dominerar stadsbilden.
Reklam för filmen om Cornelis finns överallt på bussar, spårvagnar,väggar, affischplatser,tidningar, annonssidor.
Det offentliga rummet är bräddfyllt av Cornelis.
En skådespelare som liknar Cornelis, spelar rollen som Cornelis i filmen om Cornelis.
Cornelis.
Skägget.

Stadsbildens ljudmiljöer domineras av Rolling Stones.
Dressmans reklamkampanj.
Låtarna.
T-tröjor med tryck.
Biografier, böcker,smycken, skvallerpress.
Nya gamla skivor med Rolling Stones.
Mick Jagger.

Åsa-Nisse har regelbundet repriserats i tv genom alla dessa år.
Härom året gjordes en storsatsning med Kjell Bergqvist.
Nu ska det spelas in nya filmer med Åsa- Nisse.

Storsjöodjuret heter Cryptosporidium och förgiftar dricksvattnet.
Folk tillverkar smycken med den avbildade bakterien.
Säljer smycken.

Evert Ljusberg är fortfarande nån slags president för (det som fortfarande skämtsamt kallas för) Republiken Jämtland.
Varje år talar presidenten till folkmassorna på Stortorget i Östersund.
Storsjöyran.
Presidenten har kvar sitt skägg.
Härom året fick han Cornelisstipendiet.

Älgskånkarna ska kastas.
Cornelis ska sjungas.
Skägg.


Det sägs ofta att Sverige har kommit långt på vissa områden.
Att vi är ett föregångsland i många avseenden.
Att det märks att mycket har hänt.
Att vi är på väg någonstans.

Vart är vi på väg?

Visioner

Idag presenterades Centerns framtida ledare.
Annie Lööf heter hon och är mediatränad.
Hennes idol sägs vara Margaret Thatcher.
Det låter nåt det.
En järnlady i den svenska mediamyllan!

Studio Ett försöker ställa frågor till Annie Lööf.
Det går sådär.
Annie är som sagt mediatränad och redan vid 28, en rutinerad ringräv i rådande retorikklimat.
Hon suger tag i en fras, låter den vobbla som ett skeddrag några varv i munnen och "levererar", liksom strör ut frasen, fragmentariskt, sövande och upprepande ljudar hon sen,medan klockan går och ingen orkar höra mer,jag uppfattar ord som "bredd", "bredare", "bredda" och "brett".
Lööf kommer att gå mycket långt.
Eller brett.

Studio Ett upprepar sig också.
De pratar om "Centerns katastrofsiffror."
Katastrofsiffror?
Det låter det.
Nåt för en järnlady att sätta tänderna i.
Partikollegan Abir Al-Sahlani är i gasen.
Hon vet vad Centern vill åstadkomma i framtiden.
Hur ska Centern få tillbaka väljarna från (den så kallade) landsbygden?

"Vi vill att varje människa ska kunna förverkliga sina drömmar oavsett var de bor någonstans."

Det vill jag också.
En fantastisk vision.

Hur ska det gå till?

"Genom en sänkning av restaurangmomsen."
Det låter det.

Vilket spring det kommer att bli på landsbygdsrestaurangerna av de ystra och hungriga landsbygdsväljarna!

Jag ser fram emot det.