onsdag 19 september 2012

Åt var och en efter behov

Vaknar till Nyhetsmorgon i P1.
Jag hör ett inslag om det som kallas Framtidens förskola.
Framtidens förskolor erbjuder extratjänster till barnens föräldrar.
Föreståndaren Jenny Folkinger: "Vi vill ge det där lilla extra, så att föräldrarna ska bli överraskade".
Kocken Patrik Karlsson lagar frukost, lunch, mellis, middag och vardagsmiddagar till barn men också frukostmackor, kaffe, lunchlådor och middagar till föräldrarna.
De hinner tydligen inte äta annars.
-Sen har vi det som vi kallar för Fredagspåsen.
Patrik berättar att i den påsen brukar det ligga färdigmarinerat kött.
- Så är det bara att lägga på grillen när de kommer hem.
Så kan de börja direkt med Fredagsmyset.

Det finns också ett eget rum för föräldrarna på förskolan.
I rummet finns två teveskärmar, där kunderna (som personalen föredrar att kalla föräldrarna för) kan följa trafiktätheten och anpassa sitt bilåkande därefter. Så slipper de hamna i bilköer.
Medan de väntar kan de förstås koppla upp sin dator i kundrummet och arbeta därifrån.
En del av barnen är på Framtidens förskola mellan 06.30 och 18.30 på dagarna.
Då behöver de inget fritids.


Nu när jag i några decennier tvingats träna mitt vinsttänkande och lärt mig ord som humankapital, livspussel, valfrihet, avdragsbidrag och upphandling, känner jag mig redo för ett tankeexperiment.
Det allra bästa vore väl om alla i familjen flyttade in på Framtidens förskola?
Om de somnar och vaknar där så spar vi tid, pengar, resor, miljö och skattemedel.
De skulle då kunna få full (och förmodligen avdragsgill) service 24 timmar om dygnet.
Kanske också tid att leva upp till det kommersiella jippo som ett regelrätt Fredagsmys innebär.
Hardcore-varianten, med chips, alkohol, marinerat kött och läsk.
Om de bodde på förskolan kunde de också spara in personalutgifter. Föräldrarna kunde kanske rentav hjälpa till eller alternera matlagning och städning.
Så förskollärarna fick ägna sig åt sin profession och barnen fick det bästa av förskolan och mer så kallad kvalitetstid med föräldrarna.
Många skulle säkert också kunna arbeta hemifrån.
Teveskärmarna kunde sitta kvar, som påminnelse om den rusningstrafik de nu slipper.

Men om de inte vill bo på förskolan?
Det är mycket man inte vill.
Jag vill inte att någon ska vara hemlös.
Idag tog jag en kopp kaffe i en kyrka här i stan.
En kyrka som härbärgerar många hemlösa.
Där kan de få gratis bröd och kanske en varm kopp.

Idag sprang en liten kille runt där, jag kunde omedelbart se att han var ett barn med, som det kallas, särskilda behov.
Lillkillen satte sig i mitt knä.
Någon sa att pojken och hans mamma var hemlösa.
Mamman hade inte tid att se till killen, eftersom hon höll på att dammsuga kyrkan.
Killen skulle ha behövt en förskola.
Jag funderade över mammans livspussel.
Över det där lilla extra.

Killen ropade, han tyckte det var kul att ropa.
Det är kul att ropa, särskilt i en kyrka.
Jag ropade också.
Vi satt och såg en stund på varann och ropade.

Det var det enda vi kom på att vi kunde göra.





tisdag 11 september 2012

En alltför vanlig dag

Vaknade.
Tvättade tre maskiner.
Torktumlaren.
Detta kretslopp.
Aldrig riktigt på noll.

Kom posten.
Fakturor i retur.
Bristfälliga uppgifter.
Arbetsköpare vill ha ny faktura.
Trött på arbetsköparen!

Jag var lite tvehågsen redan förra veckan, när uppdraget utfördes.
Som om jag låtsades.
Skulle väl ändå ta betalt.
Faktura på snigelpost.
Köpte kuvert på Baloos livs och frimärken i kiosken på hörnet, som sällan är öppen.
Letade rätt på en sällsynt gul brevlåda.
La brevet med fakturan där.

Idag kom det alltså tillbaka.

Satte mig vid datorn, letade upp sagda faktura under "Fakturor" under "Företag".
Formulerade om fakturan.
Skrev ut den men det var nåt fel på Skrivaren.
Texten försvann och då blir det liksom meningslöst att skriva ut nåt.
Andefattigt.
Hade ett samtal med Skrivaren, som faktiskt kom på bättre tankar och skrev till och med ut fakturan i god ordning.

Kuverten?
Var har jag lagt dem?
Letar.
Kommer på att jag har tappat bort biljetter och kontaktuppgifter till Bokmässan.
Ringde bokmässan.
De ska skicka nya papper.
Med snigelposten.
Hittar kuverten.
Frimärken?
Inga frimärken.
Vill inte gå till Baloos livs.
Inte till kiosken nere på hörnet, den som sällan är öppen.

Kommer på att jag kanske har ett frimärke i bilen.
Tar kuvertet och bilnycklarna med mig ut.
Går till bilen.
Hittar ett frimärke!
Klistrar fast det på kuvertet.
Går mot brevlådan.
Förnimmer en viss lättnad.
Slappnar av.
En fiskmås flyger över mitt huvud.
Splatt.
Ja.

Mitt på kuvertet.
Nånstans måste den ju släppa sitt träck.
Varför inte på kuvertet?
Jag försökte torka bort det värsta.
Fåfängt.
Torkade.

La kuvertet i den gula lådan.
Förlåt mig,arbetsköparen.
Jag brukar inte.

Gick in på Gråbergets seniorcenter.
Hittade en personaltoalett inne på Dagvårdsavdelningen.
Där kunde jag tvätta av mig.
Tack Dagvården.
Gick hem.
Tog tvätten ur torktumlaren.

Det känns som om någon försöker säga något till mig.
Jag kommer inte riktigt undan den känslan.
Kommer inte riktigt undan.







måndag 27 augusti 2012

Björnbär

Det är roligt att plocka bär.
Hjortron, hallon, blåbär, lingon, björnbär.
Nu är det björnbär som är roligast.
Det sticks men är roligt.

Att vi får plocka dem.
Allemansrätten.
Allemansbären.
En skatt och en ynnest!

Det bästa med björnbär är att de mognar lite i taget.
På så sätt räcker det till alla.
Om jag plockar på måndag så finns det ändå fullt med nymogna bär åt dem som plockar på tisdag.
Och onsdag.

Om det vore så att alla björnbär mognade samtidigt, över en natt, skulle antagligen någon roffa åt sig allihop.
Jag skulle behöva köa.
Tälta.
Köpslå.
De skulle ta slut.

Det känns bra att det räcker till fler.
Björnbär åt alla.
Som kan röra sig i terrängen.
Jag kan röra mig.
Att plocka mindre mogna bär, på lättsamma och ostickiga platser känns lite fuskigt.
Björnbärshederskodex.
Karten ska få sitta kvar och mogna.
Då är det någon annan som blir glad åt det mogna.
Det känns inte bra att plocka kart.
Jag tar då och då ett mindre moget björnbär, bara för att fylla burken.
Eller för att det är så stort och snart klart.
Det känns bättre nu när jag sagt det.
Ärlighet varar lika länge som björnbär.

Att hitta ett välmoget, stort björnbär.
Som växer på ett svårtillgängligt ställe.
Där det rivs.
Att våga bli riven.
Att nudda ett moget björnbär.
Sinnligt.
Sensuellt.
Sensomrigt.

Snåren sticks.
Tistlarna.
Det gör ont men det går över.
Särskilt om kroppen får simma en stund.
Allemansvattnet.
Det riktiga havet.

Jag grämer mig inte över björnbären jag inte plockade igår.
Inte heller över att någon annan plockar dem nu eller i morgon.
Jag är glad över att jag fick plocka björnbär alldeles nyss.
Att det är så beskaffat.
Med björnbären.







torsdag 31 maj 2012

Om får och människor

Tjurpannan.
Naturreservat.
Hav och klippor.
Ljung, tryft och nypon.
Får.

Ja.
En fårskock får bo där i sommar.
Tackor och lamm, flera små svarta lamm sprätter omkring i ljungen.
Det gör mig glad!
Jag går fram till stängslet och byter några ord med fåren.
Eller, rättare sagt, jag säger hej och sen nåt om att de verkar ha det fint i sin hage.
Att de har tur, som får gå och småäta en hel lång sommar i det vackraste av landskap, på den finaste platsen jag vet.
Uppriktigt och odelat glad blir jag.
För deras skull.

Jag tänker på andra stängsel.
Avspärrningar.
Skyltar där det står: PRIVAT!
Höga murar,larm och taggtråd, bommar och lås.
Ställen längs kusten, som oförklarligt undantagits från strandskyddslagar, vackra stränder och klippor, mark som ockuperats av rika människor.
De vill vara i fred.
De har betalat.

Jag brukar bli irriterad på sånt.
Det är tärande att vara irriterad.
Känna sig ogin.
Jag är ingen ogin person, inte innerst inne.
Jag vill vara glad.

Kanske borde jag vara glad för de rikas skull?
Lika glad som jag är för fårens?
Om jag vågade mig fram till människornas stängsel.
Om jag fick syn på någon innanför skulle jag säga att de har fint i sin hage.
Att det måste vara underbart så här års, att vara just där.
Att de haft tur som fått en så fin hage att vara i.
Undrar om de skulle uppskatta det?
De rika?


måndag 30 april 2012

Lets twist again

Valborgsmässoafton.
Och den ljusnande framtid är vår.
Jag tog aldrig studenten.
Kom liksom inte i ordning.

Det gör ingenting.
Jämnåriga tog studenten.
Har knappt sett dem sen dess.
De jämnåriga.
Jo,en gång såg jag dem, på en stadsfestival där bandet Torsson hade återträff och spelade "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid."
Jag har bloggat om det förut.
Om de jämnåriga.
Idag såg jag dem igen.
Det var på en begravning.
Massor av jämnåriga i och utanför kyrkan, vi tog adjö av en jämnårig.
Det var en fin ceremoni.
Ett fint avsked av Anna.

Först lever vi, sen är det slut.
Slut.
Ingen del 2, ingen uppföljare, inga genrep.
Återträff?
Livet är direktsänt.
Jag tänkte på vad jag gör med min tid.
Mycket dator. Facebook. Iphone.
Wordfeud.

Är det vad jag vill ägna mig åt?
Mitt enda direktsända liv?
Vill jag inte träffa folk istället?
Göra nåt nytt?
Sätta potatis?
Måla tak och väggar?
Dansa?
På vägen från kyrkan gick jag förbi en bil med öppna rutor.
En kille satt bakom ratten, han hade också varit på begravningen. Knuttejacka,t-shirt, attityd och frissa.
Jämnårig.
När han startade bilen gick stereon igång på hög volym.
"Come on, lets twist again, like we did last summer..."

Jag ville gråta.

torsdag 29 mars 2012

Allmänintresse?

År 2008 dör ett spädbarn på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
En tragedi förstås, särskilt för barnets föräldrar.
Det är också viktigt att utreda hur och varför barnet dog, särskilt viktigt för de anhöriga men också för berörd personal.

Jag har dock svårt att förstå motiven bakom den minutiösa mediarapportering som följt.
Ända sen 2008 har ärendet punktmarkerats av tidningar, radio och tv.
Vad var det som hände?
Hur kunde det hända?
Varför hände det?

Den lilla flickans korta liv, hennes tillstånd och slutligen hennes död har omdebatterats i fyra år.
Alla rättsliga turer.
Vad som sagts och inte sagts i rättssalarna.
Rättsliga spekulationer utanför rättssalarna.
Narkosläkarens berättelse.
Varje läkarutlåtande.
Andra läkares spekulationer.
Allmänhetens spekulationer.

Orden "Narkosmedlet Thiopental i skyhöga doser på Astrid Lindgrens Barnsjukhus" har upprepats i media så många gånger att de snart är synonyma begrepp.

När jag hör Astrid Lindgrens namn tänker jag på Thiopental.
Varje gång blir jag ledsen.
Tänker på föräldrarna som inte har fått ro att sörja sitt barn.
I går kväll såg jag den lilla flickans nöddop i TV4.
Föräldrarna och en präst står vid den lillas kuvös, sjunger:
"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara."
Varför vill tv 4 visa det här?
Jag hann inte stänga av teven.
Bilderna på den lilla tjejen har etsat sig fast i mitt medvetande för lång tid framåt.
Hur det ska vara för barnets föräldrar kan jag inte ens föreställa mig.

De rättsliga turerna kring de vårdinsatser som gjorts eller inte gjorts pågår alltjämt.
Kanske pågår de i fyra år till.
Jag undrar om mediarapporteringen på något sätt bringat klarhet eller underlättat för barnets anhöriga.
Om sorgeprocessen kunnat börja.
Jag vet bara att medias ändlösa ältande och spekulationer skapar misstro mot läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Kanske misstro mot vårdpersonal överhuvudtaget.
Är det meningen eller har det bara råkat bli så?
Vad var det som hände?


Någon diskussion kring etik och vård i livets slutskede har det egentligen inte rört sig om.
Det är svårt så länge det finns oklarheter i detta enskilda fall.
Det har egentligen inte funnits något att rapportera om än.
Jo, att ett barn har dött.

I fyra år.






torsdag 23 februari 2012

Tack!

Vill, på detta sätt, förmedla mitt varma och uppriktiga tack till alla er som hört av er och skickat uppmuntrande kommentarer senaste veckan.
Tack!

Som många av er vet, så har jag, och indirekt också min livskamrat M fått ett anonymt hotelsebrev.

Förutom att vi polisanmält, har vi berättat det för så många som möjligt.
Vi valde också att publicera brevet på facebook.
Varför?
Av flera skäl.

Ett av skälen är att förhoppningsvis fler HBTQL-personer (och andra) ska våga berätta om hot och våld som drabbar dem.
Att hatbrott ska tas på allvar och läggas till i statistiken.
En annan viktig anledning till vår öppenhet är, att någon kanske känner igen handstil eller tonfall och kan hjälpa till att lokalisera den (eller de) som ligger bakom brevet.
Om det skulle hända något ytterligare, så är det bra om många känner till att det förekommit hot mot oss.

M har gett ut en ny roman i dagarna och, med anledning därav, förekommit i media.
I en av artiklarna stod jag med som M:s särbo.
Detta har provocerat någon så till den milda grad att vederbörande tagit reda på min adress, författat ett mycket hotfullt vykort och sett till att posta det.

Varken jag eller M är förvånade.
HBTQL-personer är inte förvånade.

Vi vet, att med ökad öppenhet följer hot och hat.

Inget gott brukar komma ur hat och rädslor men den här gången har det faktiskt gjort det.

Det beror på er!

Så mycket fina saker som sagts, skrivits och uttryckts dessa dagar.

Tack!