Det ”sanna” sportfisket

Sportfiskare. Ett gäng som i största allmänhet är glada prickar. Ett bjussande och generöst folk med en stor portion omtanke och välvilja. Det gäller åtminstone alla som jag på ett eller annat sätt varit i kontakt med. Men som alltid har myntet en baksida.

Tidigare har jag skrivit om militanta Catch & Release:are som inte unnar andra att ta upp en matfisk lite då och då. Denna gång tänkte jag belysa den skara utövare som anser sig bedriva den enda ”sanna” formen av sportfiske.

Pöbeln blir rockstjärnor

Förr i världen vill jag minnas hur en del flugfiskare fnös och skakade lätt på sina gubbkepsprydda huvuden åt de som inte hängav sig åt deras ädla fångstmetod.

– Spinnare och skeddrag, ha!

– Det ska vara egenbunden imitation av nykläckt slända, presenterad med graciös elegans medelst smäckra flugspön, kunde man kanske höra längs någon porlande fjällbäck. Gäddfiskare stod då lågt i rang, kanske var de rentav arbetarklassen, sportfiskets pöbel. Idag är pöbeln rockstjärnor. Eller åtminstone jävligt coola, bara.

 

 

Mina ord kan nu säkert uppfattas som grovt generaliserande. Läs då om de tre första meningarna. De orden beskriver, låt oss säga, 95% av Sveriges alla sportfiskare. Det är återstående 5% som vidare beskrivs. Eller gäddeliten, som vi för enkelhetens skull kan kalla dem. Och då avser jag inte alla som enbart spinnfiskar gädda. Jag pratar om de som enbart spinnfiskar gädda samt tycker att annat sportfiske är töntigt. Och som inte drar sig för att säga det.

Bonuspoäng för pannben

En typisk sportfiskare i gäddeliten är man. Han är i trettioårsåldern och bor säkerligen i storstaden. Ekonomin är ganska stark och han har råd att betala av lånet på den amerikanska aluminiumbåt som står på trailer i ett av bostadsrättsföreningens garage.

 

 

I källarförrådet finns 1218 olika gäddbeten och minst tre (förmodligen det dubbla) uppsättningar spinnspön med tillhörande multirullar. Den feta texten här innan belyser gäddelitens allmänna förakt för haspel. Gäddeliten spinnfiskar gädda och sannerligen inget annat. Helst också med hjälp av pannben, vilket är extra fint och ger några slags osynliga bonuspoäng.

Artförräderi

När gäddeliten inte längre kan fiska gädda, på grund av is och annat otyg, så läggs fisket helt på hyllan i protest. Under årets kalla månader ”låter man gäddorna vila” och att sänka sig till nivån där ismete förekommer finns inte på kartan. Sådant får den nya pöbeln syssla med. Det enda som anses vara värre än ismete är artförräderi, dvs det närmast oförlåtliga övertrampet att fiska efter något annat än gädda. Att pelagiskt prickskjuta gös eller, gud förbjude, jigga abborre ses inte på med blida ögon.

 

 

Nej, sådant trams är kort sagt ovärdigt och inget annat, åtminstone på hemmaplan. Åker man utomlands är det accepterat att bända hälleflundra i Nordnorge, musky i Staterna eller big game fishing utanför Afrikas kuster. Men hemma är bara spinnfiskad gädda gott nog.

Höga hästar

Att tillhöra gäddeliten är naturligtvis tillåtet. Lika tillåtet som att tillhöra metarna, laxtrollarna eller de som flugfiskar efter harr. Eller varför inte mångsysslarna, de lyckligt lottade som har möjlighet att utöva olika slags fisken. Alla har ju rätt att göra precis som de vill i sportfiskets härliga värld. Men varför förlöjligar jag då dessa gäddelitister där de sitter på sina höga hästar (i amerikanskt aluminium)? Det kanske bara är så enkelt att spinnfiske efter gädda är den enda metod de tycker är roligt? Det må så vara, men den mindre charmiga egenskapen att ”vara lite bättre än andra” är som en hög och långsam boll, vackert upplagd ovanför nätkanten. Man bara måste smasha. Det går inte att låta bli.

 

Skitfiske på er, så länge!