Våren kommer aldrig smärtfritt, utan motstånd. Vinterns lömska klor är långa och greppet hårt som is.

Barmark och plusgrader var gårdagens melodi men idag syns bara vitt utanför gårdens fönster. Besvikelsen slår nästan luften ur den hungrige spinnfiskaren, där han sitter på köksbänken och spanar ut över vidderna. Tjugo centimeter snö pratade de om. Sjutton minus på onsdag. Suckarna ljuder tungt. Spinnfiskaren tycker synd om sig själv. Trots hans vetskap om att det är likadant varje år vid denna årstid. Att bakslagen, eller måhända återfallen, hör mars månad till är lika givet som att Snoken är stockholmare. Det lindrar dock inte besvikelsen. Snarare spär på den. Det händer något med spinnfiskarens hjärna efter ca tre månader med istäckta fiskevatten. Fundamentala kopplingar glappar, logiska resonemang grumlas, rinner runt som någon trögflytande sörja i skallen. Självklara fakta har svårt att få fästa när det eviga mantrat snurrar på sin ändlösa loop; öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda – öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda…

Att det plötsligt blir full vinter igen i början av mars ses därför inte som den naturliga del av nordeuropeiskt väder som det är. Det ses bara som ett hån. Som Murphys lag om alltings jävlighet. Men å andra sidan hör ju det också årstiden till. Att spinnfiskare lipar, klagar och tycker synd om sig själva. Det är precis lika självklart som snöns obarmhärtiga återfall. Annars vore det helt enkelt inte mars.

Skitfiske på er, så länge!

Vintern rasar förbi utanför mitt fönster. Träden spretar i vinden. Tidigare var de nakna men nu klär de alla i vitt. Håglös sitter jag med pennan i hand. Eller snarare med ett tangentbord. Febern har kommit på besök, med tillhörande rastlöshet av att bara ligga hemma i sängen. Fiskesuget är överhängande. Så där illavarslande, gnagande.

Jag drömmer mig bort till vårfisken. Bilder, blogginlägg från förr hjälper mig dit men förmildrar inte ångesten, tvärtom. Finlandsresan i maj förra året, pb-fisken på Mälaren. Allt flimrar förbi, avlägset men ändå påtagligt närvarande. Istället läser jag flera nummer av +Magazinefisheco, kollar på gäddfiskefilmer på Youtube. Ett slags självskadebeteende, jag vet. Det är som om en nikotinist, som inte fick snusa eller röka på fyra månader, satt och tittade på filmer där andra gjorde just detta. Osunt beteende.

Det är samma lika varje år. Jag är blott en i skaran av alla gäddfiskare som gnäller över vinter och is, hur uttjatat och tröttsamt det än har blivit. Jag kan inte låta bli, trots att jag är medveten om att vi är där vi är, bor där vi bor. Gilla läget och vänj dig, uppmanar jag mig själv utan att lyckas. Samma lika varje år, tänker jag på min väg till förrådet för att titta till beteslådorna för tredje gången, bara idag…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Sportfisket växer och företagen inom branschen i samma takt. Men vissa tar till missvisande knep; bilder på ”stora” fiskar, i syfte att sälja mer produkter. Något som kan bidra till prestationsångest och självförtroendesänkande prylhets.

Privatpersoner – fronta på! Under en längre tid har detta inlägg legat och puttrat i mina tankar. Jäst och mognat innan det nu börjar att ta form i ord. Det handlar i grund och botten om att jag är leds på frontningar av fiskar. Och då menar jag inte privatpersoner som stolt vill visa upp sina fiskar i bästa tänkbara vinkel; fronta på!

 

 

Jag pratar om de fiskeprofiler knutna till företag, guider, prostaff-medlemmar och andra av branschen sponsrade sportfiskare som håller fram fiskar på raka armar, utan att ange längd och vikt, med enda syfte att sälja mer av ”sin” produkt. Det är jag leds på.

Skev bild. Det ger nämligen en skev bild av verkligheten. Och då tänker jag främst på den bild av verkligheten som våra sportfiskande ungdomar serveras via sociala medier. På samma sätt som det är lätt att luras av trendsättare, influensers, kändisar, modeller, fitnesspersoner mm att de har så spännande och perfekta liv så gäller samma sak i sportfiskebranschen. Det matas ut stora fiskar av ovan nämnda branschfolk men man ser aldrig rapporter från bompassen eller fiskbilder från de dagar då enbart ett fåtal snipor behagade hugga. Alla har sådana dagar, mer eller mindre.

Misstänkt fusk. Vissa sportfiskeprofiler är förstås oerhört skickliga att lokalisera och locka stor fisk till hugg och detta om och om igen. Men det framgår sällan hur otroligt många timmars nötande som ligger bakom denna kunskap. Hur mycket tid som krävts för att lära sig sina vatten och fiskarnas beteende i dessa. Utan det framstår mest som om de bara åker ut och ganska enkelt fångar jättefiskar så länge ”rätt” bete sitter på linan eller att ”rätt” spö och rulle sitter i näven. Och problemet är att det inte ens alltid rör sig om jättefiskar, utan det ser bara så ut. Vidvinkellinser, raka armar medans kroppen lutas bakåt och de rätta vinklarna gör att t.ex. en gädda på 90-95 cm och mellan 5-6 kilo ser ut som en plussare, inga problem. Samtidigt förstår jag dem. De vill överleva i en bransch med tuff konkurrens. Oavsett om det gäller båtar, beten eller guidningar. Pengarna måste rulla in och den bästa marknadsföringen är stora fiskar. Detta är inget nytt. Men frontas fisken tydligt och medvetet, utan att ange storleken annat än #bigpike eller #plussare, kan man misstänka fusk. Och fusk är att sälja sig själv billigt.

#vägrafronta Nu är jag inte sponsrad av någon. Inte heller någon känd sportfiskeprofil som influerar särskilt många men jag tänker ändå dra mitt strå till stacken. Jag har säkerligen ibland hållit fram fiskar lite väl långt genom åren av bloggande för att få till häftigare bloggbilder. Men det är slut med det nu. Mina fiskebilder framöver kommer att visa gäddans verkliga storlek, på böjda armar med armbågarna så långt bak det går utan att gäddans kropp (och slemskikt) nuddar jackan/tröjan. Dessutom med den nystartade taggen; #vägrafronta under mina bilder.

 

 

Skärpning branschen! Vad är då syftet med detta, varför bry sig om något som i högsta grad skulle falla under kategorin i-landsproblem? För att sportfiske är kärlek. Sportfiske är passion och avkoppling. För många också en livsstil. Sportfiske är inte prestationsångest. Inte heller självförtroendesänkande prylhets. Något många av branschens företag bidrar till med missvisande bilder av ”stora” fiskar. Så, skärpning branschen! Vissa (ingen nämnd, ingen glömd) tar redan sitt ansvar och visar en mer korrekt sida av vad sportfiske egentligen innebär. Jag önskar och hoppas att fler följer deras exempel. Ett litet steg på vägen är att berätta om sina bompass, visa bilder på små gäddor också eller att helt enkelt bara dra tillbaka armbågarna och tagga bilden med #vägrafronta.

Skitfiske på er, så länge!

 

2018 går till historien som året då efterleksfisket försvann. Åtminstone på grunda sjöar i norra uppland. Isen gick den 21:a april i år. Det absolut bästa efterleksfisket har alltid tidigare varit precis en månad efter islossningen. Då brukar det normalt vara runt 12 grader i vattnet och gäddorna är rejält i farten. Sedan har man ytterligare 3-4 veckors fiske innan de första näckrosorna dyker upp i början av juni för att sedan ta över hela sjön och stänga den för säsongen. Men inte 2018.

Förra söndagen, när jag fiskade med Tony, Sebastian och Roger, visade sig de första tecknen på att större fisk var på gång. En metersfisk och ytterligare tre strax under kom upp. Det var runt 12 grader i vattnet och jag kände att nu, nu sätter det äntligen igång! Dagen efter kom sommaren.

När jag skriver detta har det gått tre veckor sedan isen försvann på sjön. Det är 19 grader i vattnet och näckrosorna har ploppat upp lite varstans. Under gårdagens kvällstur med Aleksander kom det upp fem snipor. Fisket är oerhört svårt och det gäller att tänka om, tänka annorlunda. Men också att invänta bakslaget. Vår/sommarens tillbakagång när det plötsligt blir 10 grader och mulet igen. Då blir det andra bullar, om nu inte växtligheten hunnit ta över innan dess, vill säga…

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Känner ni igen att det börjar eka oroväckande ihåligt och tomt i kassan runt den 15:e till 20:e varje månad? Att den surt förvärvade lönen är bränd och att nästa inte dyker upp förrän den tjugofemte? Ni är inte ensamma. Men vad ska man egentligen göra i detta läge? Tja, sms-lån finns ju alltid men räntan är gruvlig och att råna en bank är inte att rekommendera. Det oetiska med rån åsidosatt; det är väldigt svårt att fiska gädda frihetsberövad.

De flesta med detta bekymmer får vardagen att fungera ändå. Det blir helt enkelt rotsakssoppa och knäckebröd sista veckan innan löning. Men inte för alla. Vissa är mer företagsamma. Så till den grad att man lyckats göra det räntefria korttidslånet till något av en konstform. Jag talar om det så kallade McTail-lånet. Ett lån som inte är fiktivt påhittat av min tvivelaktiga fantasi utan hämtat direkt ur närliggande verklighet.

 

 

Detta lån går till enligt följande. Först lägger du ut på valfri köp & säljsajt att du har 3 x 3 McTails i trä, handsnidade av Claes, i ovanliga färger, till salu. Dessa beten brukar kunna inbringa minst 800 spänn styck men du begär 1600:- för trepacket. Inom fem minuter har du sedan sålt dessa tre trepack och ivriga betessamlare, som inte vill gå miste om denna chans, swishar pengarna efter löfte om att dina egna bilder på betena kommer inom kort (i annonsen syns bara bilder du lånat från nätet). Plötsligt har du 4800:- på kontot och livet leker igen. Du svarar trevligt till dina köpare att allt är frid och fröjd men att du för tillfället befinner dig på jobb utomlands och skickar betena så fort du kommer hem igen. Det går några dagar och köparna börjar oroligt att skruva på sig och ber ännu en gång om bilder på de beten du påstått besitta. Du låter då meddela att arbetet utomlands blivit något försenat men att du givetvis ska göra rätt för dig så fort du är hemma igen. Inga problem. I värsta fall kan du ju alltid betala tillbaka till den som känner sig olustig över situationen, erbjuder du vänligt. Köparna är vid det här laget klart misstänksamma men ger det hela en chans till.

När så den 25:e kommer, och lönen likaså, har det gått över en vecka sedan affären genomfördes och köparna är förbannade. Det är dags att avsluta det hela. Du hör av dig och säger att du fortfarande är fast på jobb utomlands, ber så hemskt mycket om ursäkt för det hela men att det låg utanför din kontroll. Du frågar de tre köparna om de kanske vill ha sina pengar tillbaka och det vill de sannerligen vid det här laget. Du betalar tillbaka och voilá – det räntefria korttidslånet är ett faktum. Det är nästan vackert i sin snillrika enkelhet.

Missförstå mig dock inte nu; detta är inget jag rekommenderar. Även om jag imponerades av denna udda lånemetod så är det förstås oetiskt och taskigt. Kanske rentav olagligt. Dessutom blir man nog rimligen bränd ganska fort på olika köp & säljforum efter några försök. Så till er som kände att ni fick tips inför framtiden här; kör på rotsakssoppan och knäckebrödet istället. Det blir enklare så. Och framförallt väldigt mycket snällare.

Skitfiske på er, så länge!

 

Med en lätt suck fäller jag upp laptopen och söker mig till sociala medier. Den strida strömmen av bilder på långa och tunga gäddor fortsätter även denna dag, konstaterar jag med ett visst mått av uppgivenhet. Dock inte att likställa med missunnsamhet. Jag unnar verkligen alla ihärdiga och duktiga fiskare sina fiskar. Jag önskar bara att jag kunde vara ihärdig och duktig också. Jag har, om än tillfälligt, nästan helt tappat mitt fiske under denna senvår och sommar. Dessutom helt utan logisk förklaring. Inga småbarn, ingen familjekris, ingen flytt och ingen inställd semester. Helt vanligt ogrundat ofiske, bara. Och ju längre in i ofisket man hamnar desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka igen. Vilket förstås är ytterst märkligt, att det ska vara så svårt att få tummen ur när det gäller något man tycker så mycket om. Rentav älskar.

En förklaring är väl sommaren i sig som naturligt innebär gäddlågsäsong för min del. Men mest handlar det om att mina nära hemmavatten är totalt igenväxta. Och då menar jag inte enbart näckrosor utan en kompakt hinna av klet som täcker hela sjöarna.

 

 

Förutom de rännor som klipps upp av drivna entusiaster men där står sällan större gäddor att finna, märkligt nog. När jag inte längre har en nära och snabb tillgång, när fisketuren plötsligt blir en lång och tidskrävande utflykt (har jag glömt att nämna att jag saknar trailerbar båt?), har jag denna sommar ryckt på axlarna och tänkt: ”Äsch, strunt i det. Kanske drar ut en sväng i nästa vecka istället?”

Och vad gör väl det då? Att jag inte kommit ut på fiske? Inte så mycket, faktiskt. Förutom känslan av tomhet, att något fundamentalt har saknats. Dessutom har ett lätt dåligt samvete gentemot er; min lilla men trogna skara bloggläsare, legat och gnagt. Med ofiske kommer även obloggande har jag märkt för då jag stänger av så stänger jag verkligen av. Men nu har jag satt på igen, verkligen tryckt in knappen så hårt att det knakade. Bara så att ni vet.

 

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Jag fiskar gädda. Min fru håller på med hästar. Våra intressen är olika ur flera perspektiv. En utav dessa olikheter är att hon tar hand om djur medan jag plågar dem (enligt henne). Det ligger en viss sanning i detta förstås men det finns en annan sida av myntet. Låt mig göra en jämförelse.

”Djurplågeri, säger du? Ja men om vi skulle ta och göra så här istället då. Alla gäddfiskare världen över slutar att fiska gädda för mat eller nöjes skull. Istället fångar vi in alla, utom en liten population i centrala Mongoliet. Sedan domesticerar vi gäddorna och avlar på dem i många hundra år så att det blir en mängd olika gäddraser med varierande utseende och simegenskaper, allt för att passa oss människors tycke och smak. Gäddorna får under en längre tid fungera som arbetsdjur då de tränas att fånga matfisk till dess ägare, röja vass på kommando och med gemensamma krafter bogsera båtar och dra timmer. Men under årens lopp faller deras nyttoegenskaper bort och de numera tama gäddornas uppgift blir istället att träna, tävla eller bara vara simsällskap. Gäddsporten växer och pengarna som kretsar runt det hela växer i samma takt. Avelsgäddor med fin stam säljs för miljonbelopp, prissummor ökar och försäkringspremier likaså. Fullt friska gäddor, men med en liten defekt fena, avlivas i parti och minut för att få ut försäkringspengar så att man kan köpa en ny och bättre gädda.

 

 

Gäddorna får bo i små akvarium under natten men på morgnarna släpps de ut i en liten större damm där de kan simma runt, runt. När de ska tränas, tävlas eller nöjessimmas tas gäddorna till tävlingsbassänger eller till en närliggande sjö. Där stoppas det in ett slags metallbett i deras munnar och i bettet sitter tömmar. Dessa är till för att styra gäddorna, när man simmar bakom eller uppepå, så att de rör sig och beter sig som vi människor vill att de ska. De kan göra konster också, om man nu tränat detta rigoröst. Här brukar man nämna moroten eller piskan även om moroten i detta fall är mörthuvuden.

Men vad tycker gäddorna då? Vi som brinner för gäddsporten hävdar att de ”tycker om att jobba”. De blir lyckliga av att få simma i sjön istället för dammen även med bett, tömmar och gäddryttare i hasorna, säger vi med bestämdhet. Detta stämmer säkert. Men är det inte rimligt att anta att de skulle trivas bättre helt i det fria? Utan trånga akvarier, liten inhägnad damm, bett, munkorgar, piskor eller konster? Enbart frihet. Simma fritt i stora vatten och leva livet naturligt. Även om de vid ett fåtal tillfällen under sin livstid påträffar märklig mat som har vassa krokar i sig. Krokar som gör tillfälligt ont och orsakar mindre sår men som sedan, i de flesta fall, läks och glöms bort. Jag vill tro att det ändå skulle vara bättre. Inte bästa tänkbara scenario, men ändå bättre.”

Det är stort och komplicerat det där. Att på något sätt roa sig på djurs bekostnad. Jag tänker inte gå in djupare på ämnet. Lika lite som jag tänker pitcha denna text för min hästägande hustru…

 

P.s Ja, jag vet att myntet kan vändas tillbaka av hästfolket. Det vill säga att lägga ut krokar i gräset, mäta, fota och väga hästar där de inte kan andas för att sedan låta dem springa vidare osv. men det går vi inte in närmare på…

 

 

Det ”sanna” sportfisket

Sportfiskare. Ett gäng som i största allmänhet är glada prickar. Ett bjussande och generöst folk med en stor portion omtanke och välvilja. Det gäller åtminstone alla som jag på ett eller annat sätt varit i kontakt med. Men som alltid har myntet en baksida.

Tidigare har jag skrivit om militanta Catch & Release:are som inte unnar andra att ta upp en matfisk lite då och då. Denna gång tänkte jag belysa den skara utövare som anser sig bedriva den enda ”sanna” formen av sportfiske.

Pöbeln blir rockstjärnor

Förr i världen vill jag minnas hur en del flugfiskare fnös och skakade lätt på sina gubbkepsprydda huvuden åt de som inte hängav sig åt deras ädla fångstmetod.

– Spinnare och skeddrag, ha!

– Det ska vara egenbunden imitation av nykläckt slända, presenterad med graciös elegans medelst smäckra flugspön, kunde man kanske höra längs någon porlande fjällbäck. Gäddfiskare stod då lågt i rang, kanske var de rentav arbetarklassen, sportfiskets pöbel. Idag är pöbeln rockstjärnor. Eller åtminstone jävligt coola, bara.

 

 

Mina ord kan nu säkert uppfattas som grovt generaliserande. Läs då om de tre första meningarna. De orden beskriver, låt oss säga, 95% av Sveriges alla sportfiskare. Det är återstående 5% som vidare beskrivs. Eller gäddeliten, som vi för enkelhetens skull kan kalla dem. Och då avser jag inte alla som enbart spinnfiskar gädda. Jag pratar om de som enbart spinnfiskar gädda samt tycker att annat sportfiske är töntigt. Och som inte drar sig för att säga det.

Bonuspoäng för pannben

En typisk sportfiskare i gäddeliten är man. Han är i trettioårsåldern och bor säkerligen i storstaden. Ekonomin är ganska stark och han har råd att betala av lånet på den amerikanska aluminiumbåt som står på trailer i ett av bostadsrättsföreningens garage.

 

 

I källarförrådet finns 1218 olika gäddbeten och minst tre (förmodligen det dubbla) uppsättningar spinnspön med tillhörande multirullar. Den feta texten här innan belyser gäddelitens allmänna förakt för haspel. Gäddeliten spinnfiskar gädda och sannerligen inget annat. Helst också med hjälp av pannben, vilket är extra fint och ger några slags osynliga bonuspoäng.

Artförräderi

När gäddeliten inte längre kan fiska gädda, på grund av is och annat otyg, så läggs fisket helt på hyllan i protest. Under årets kalla månader ”låter man gäddorna vila” och att sänka sig till nivån där ismete förekommer finns inte på kartan. Sådant får den nya pöbeln syssla med. Det enda som anses vara värre än ismete är artförräderi, dvs det närmast oförlåtliga övertrampet att fiska efter något annat än gädda. Att pelagiskt prickskjuta gös eller, gud förbjude, jigga abborre ses inte på med blida ögon.

 

 

Nej, sådant trams är kort sagt ovärdigt och inget annat, åtminstone på hemmaplan. Åker man utomlands är det accepterat att bända hälleflundra i Nordnorge, musky i Staterna eller big game fishing utanför Afrikas kuster. Men hemma är bara spinnfiskad gädda gott nog.

Höga hästar

Att tillhöra gäddeliten är naturligtvis tillåtet. Lika tillåtet som att tillhöra metarna, laxtrollarna eller de som flugfiskar efter harr. Eller varför inte mångsysslarna, de lyckligt lottade som har möjlighet att utöva olika slags fisken. Alla har ju rätt att göra precis som de vill i sportfiskets härliga värld. Men varför förlöjligar jag då dessa gäddelitister där de sitter på sina höga hästar (i amerikanskt aluminium)? Det kanske bara är så enkelt att spinnfiske efter gädda är den enda metod de tycker är roligt? Det må så vara, men den mindre charmiga egenskapen att ”vara lite bättre än andra” är som en hög och långsam boll, vackert upplagd ovanför nätkanten. Man bara måste smasha. Det går inte att låta bli.

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

”2016 har varit det i särklass sämsta fiskeåret för mig sedan jag återupptog fisket för snart fyra år sedan.” Kanske inte en mening man inleder en krönika med. En krönika man vill att läsaren skall fatta intresse för och därmed läsa vidare. Men ha tålamod! Det har hänt mycket roligt ändå samt tagits en och annan fin fisk.

För precis ett år sedan flyttade jag min blogg till nuvarande adress, under FishEcos breda vingspann. Jag fick en välbehövlig nytändning i mitt skrivande och under förra årets första månader skrevs mängder av inlägg. Det var ismeterapporter, krönikor, kåserier mm. Men det som drog flest läsare var Beteskollen.

 

Beteskollen var (och är) ett inslag där det allra senaste från den fantastiska, svenska hemmabetesbyggarmarknaden presenteras. Under vintern, när det för många är lågsäsong med fisket, produceras beten på löpande band. Men när vårfisket kom igång minskade aktiviteten i landets verkstäder och snickarbodar och det fanns plötsligt inte så mycket att skriva om längre. Beteskollen lades på is men kommer alldeles snart tillbaka igen.

Strax innan isarna gick (åtminstone i mina trakter) gick förra årets sportfiskemässa av stapeln.

 

 

Jag satt och bloggade hos FishEco och hela mässan var, i vanlig ordning, en oerhört trevlig tillställning. Spännande intervjuer, massa roliga och intressanta evenemang och prylar, prylar, prylar… Betesbyggargatan är som alltid det kanske största dragplåstret för min del. Alla dessa fantastiska kreationer från våra galet duktiga betesbyggare som finns i detta land. I den delen av mässan är det lätt att fastna och svårt att ta sig loss. Sist men inte minst bjöd mässan på mängder av roliga möten. Möten med er bloggläsare och andra likasinnade gädd-dårar. Det var den stora behållningen.

Efter mässan gick isarna upp i norra uppland och det var äntligen dags för vårgädda! Först ut var King of Mälaren (länk här). Det var en trög tillställning för Team Syndrom som, med endast tre godkända fiskar (225 cm), knep en 29:e plats av ca 120 lag.

Bättre gick det istället helgen efter på hemmavattnet då Christian ”Nortsidetackle” Asp kom på besök (länk här). Vi hade bra fiske i det kalla vattnet och som dålig värd råkade jag fånga passets (och för mig även årets) största gädda.

 

 

En extra bonus var att denna fisk var den allra första som landades på ett nytt, egentillverkat bete.

 

 

De kommande passen på hemmavattnet var närmast magiska. Först körde jag en eftermiddagstur med Honken (länk här). Vi drog 28 gäddor på förhållandevis kort tid och störst togs återigen på samma tail som ovan.

 

 

Några dagar senare var det dags för årets Karmaguidning (länk här). Anders Nilsson kom upp från Stockholm och vi körde en heldag när allting stämde. 28 gäddor kom upp även denna dag. Gästen fick nytt vikt-PB, på en Syndrom Tail dessutom.

 

 

Guiden tog, för tredje passet i rad, oförskämt nog den största gäddan. Även denna på samma tail som tidigare.

 

 

Vårfisket fortsatte helt ok men några större fiskar än dessa blev det inte. I början av Juni tog växtligheten över ”min” grunda fågelsjö och en det var starten på en lång uppförsbacke. Hur lång hade jag vid tillfället ingen aning om men den visade sig fortsätta resten av året. Sommaren är normalt lågsäsong för mig och 2016 var inget undantag. Det blev sporadiskt abborrfiske när jag och familjen var ute vid kusten och några enstaka gäddpass här och där. I augusti lyckades jag locka ett par metersgäddor bland växtsörjan på hemmaplan men annars skulle slutet av sommaren/början på hösten mest handla om abborre. Det hela började när jag åkte ned till Freddan och Misterhults skärgård. Gäddfisket, som var i fokus från start, var riktigt svårt och vi började att söka borre istället. Sedan bytte vi knappt tillbaka då fisket var galet bra.

 

 

Den fisken var starten på en huggbonanza som jag knappt varit med om tidigare. Det var en riktigt rolig helg hos Freddan med okänt (men stort) antal landade abborrar där ytterst få vägde under 4 hekto. Väl på hemmaplan igen bestämde jag mig för att testa abborrfiske även där. Dels för att gäddorna är svåra att komma åt innan den täta växtligheten försvunnit men också för att helgen hos Freddan gett mig blodad tand. Det gick bra direkt.

 

 

Några dagar senare var det dags igen.

 

 

Det var några pass där med riktigt roligt abborrfiske men gäddnerven började att göra sig påmind och abborrprylarna lades på hyllan för säsongen. En bister höst inleddes med svåra förhållanden. Vattennivån i sjöarna var rekordlåg och därmed sjönk inte växterna undan ordentligt. Gäddorna var svåra att nå men också att överhuvudtaget lokalisera. De betedde sig inte som tidigare höstar och jag fick aldrig till fisket ordentligt. Det landades förstås en del fisk men varken något vidare antal eller storlek. Fiskemusten och självförtroendet sögs ur mig och bloggandet minskade i samma takt. Ska jag vara helt ärlig så har jag i skrivande stund fortfarande inte riktigt kommit tillbaka i den syndromkänsla och anda jag alltid tidigare haft. Trots att jag fick inleda senhösten med en 104:a på säsongens första ismete.

 

 

Men känslan kommer tillbaka. Att slicka sina sår efter motgångar och nederlag tar tydligen lite tid ibland bara.

Plötsligt var det december och årets välgörenhetsauktion Karma drog igång på Tradera. För tredje året i rad auktionerade jag ut en guidning efter vårgädda och för tredje gången inbringade den över 4000:- som skänktes till Unicef och barn på flykt. Med alla auktioner tillsammans blev slutsumman fantastiska 176 431 kronor. Otroligt roligt! Min auktion vanns av Felix, en trogen bloggläsare som det ska bli superkul att fiska med i vår.

Nu sitter jag och skriver dessa rader i ett uppland som äntligen är under nedkylning. Den senaste tidens mildväder har gjort det närmst omöjligt att fiska då isarna legat men varit alldeles för osäkra. Men nu verkar det vända och frysa på tillräckligt för att man säkert kan gå ut på sjön till helgen. Jag håller alla tummar.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka er alla som följer mina ord här på bloggen. Utan er hade det inte varit alls lika roligt. Jag vill också skicka ut ett löfte om bättring. Bättring från min sida vad gäller frekvensen av inlägg, återkomsten av beteskollen och så kanske några andra intressanta projekt. Jag skulle också vilja kunna lova bättring rent fiskemässigt men där får nog ordvalet snarare falla på förhoppning än på löfte. Men förhoppningen finns och krönet är nått. Nedförsbacken hägrar. 2017 – nu kör vi!

Skitfiske på er, så länge!