Det är många år sedan men jag minns känslan: Det hårda trappsteget i trappan upp till predikstolen, där jag hade satt mig där efter konfirmationen. Kyrkan var tom, konfirmanderna hade gått hem, men jag var inte klar än. Något var ouppklarat.
Så här satt jag. En prästs gömställe. I predikstolstrappan, i väntan på att Gud skulle… eh… säga något. Inte för att Gud gjorde det, i alla fall inte så att det hördes. Men jag insåg plötsligt vad det handlade om. Johannes, en av konfirmanderna.
Så ung, så säker. Säker i sin identitet som gay, utstrålade han trygghet och livsglädje. En förebild, på alla sätt. Om alla ungdomar var så lugna och trygga som han… Och jag hade varit noga med att stötta honom. Predikat för församlingen om hur Jesus vill att alla ska få vara sig själva, att kärlek är kärlek. Att ingen behöver vara rädd för homosexualitet, eller fördömande, för Gud lär oss att se varandra med ögon som accepterar. Men den starkaste predikan som funnits hade varit Johannes själv: så fin, självklar och öppen att man inte kunde låta bli att uppskatta honom.
Trappan upp till predikstolen var hårt trä, men jag satt vänd mot altartavlan. Vägen mellan mig och Jesus låg öppen. Och nu öppnades också porten till det som kändes i mitt inre. Det som hänt den morgonen.
Innan konfirmationen hade jag frågat alla ”Vad var bäst det här året?” Och när turen kom till Johannes log jag, tänkte att han skulle säga: ”ni bemötte mig så fint”.
Men han sade: ”Det bästa som hänt mig det här året är att kommunen startade en grupp för oss HBTQ-ungdomar, och där känner jag mig hemma! FÖR FÖRSTA GÅNGEN I LIVET!”
Va?! Men jag då? Jag hade ju haft så fina åsikter och så bra miljö för honom. Men det var inte det han såg.
Det stämde att jag inte dömt honom. Det räckte en bit: han kände att han kunde ge oss det här förtroendet, prata om vad han upplevt i den andra gruppen. Men det stämde inte att min förståelse räckte till. Det gjorde den inte. Det han behövde var folk som visste hur hans liv var, hur det kändes att vara Johannes.
Och där, i den där hårda trappen på väg upp mot predikstolen, så hörde jag mig själv säga orden högt till Gud: ”Det räckte inte med att inte döma.”
”Exakt”, sade Jesus till mig – tydligt, men inte högt. ”Exakt.” Hans röst fylld av erfarenhet. Och då hände det. Jag såg det plötsligt.
Hur Gud, i alla tider, försökt förklara sin kärlek för människorna. Förklarat och förklarat. Men vi kunde inte fatta. För teoretiskt, för obegripligt.
Så Gud kom till oss. Blev människa. Kände lidandet, utanförskapet, i sin egen kropp. Och då, när man levt det, kan man vara kärleksfull och bli trodd.
Jag reste mig upp, och visste. Att en kommunal HBTQ-grupp som jag aldrig varit på, bara hört nämnas en gång, ändå skulle vara en av de starkaste bilderna i mitt liv av den gemenskap som vi borde ha i kyrkan. I en stenhård predikstolstrappa, med en hjälp av konfirmand i ett utanförskap jag inte förstått, hade jag sett det tydligt: För att förstå behöver vi leva, för att leva behöver vi förstå.
Charlotte Frycklund, präst
Lämna ett svar