”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” skriver Lukas i sitt evangelium. Härliga ord! Om de uttrycks på rätt sätt.
Säkert har ni märkt att vissa minnen fastnar så tydligt hos en. När jag tänker efter får dessa ord mig också att minnas min mattelärare på högstadiet. Mitt starkaste minne är inte från lektionerna. Mitt starkaste minne av honom är när han en gång då jag gick genom skolkorridoren med bestämd röst sa till mig: ”Sträck på dig! Gå inte som en hösäck!”
De orden rätade definitivt inte på min rygg utan den sjönk ihop ännu mer. Den sjönk ihop som just en hösäck. Det var som jag kröp ihop och blev mindre än jag redan kände mig. Det var som om ännu en börda lagts på min rygg, en rygg som redan bar en hel del bördor. De orden fastnade. De orden minns jag. De orden satte sig som en tagg i mig. Inte ett ord av det han skrev på tavlan minns jag. Bara detta.
Jesus ord är av annan art. Kärleksfulla ord som uppmanar mig och dig: ”Räta på din rygg, du är värdefull, din befrielse närmar sig, Guds rike är nära. Var inte rädd!” Jesus ord får mig inte att kröka min rygg.
Guds rike handlar bland annat om upprättelse. Inte något krav om att sträcka på sig för att det passar andra, som i mitt fall min gamla mattelärare. Utan mer som en hand som sträcks ut och vill få mitt ihopkrupna jag att få hjälp att räta på min rygg. Att få stå befriad och stolt över den människa jag är. Att få bli avlyft mina bördor. Att få ta tag i den utsträckta handen som jag ser framför mig när jag läser berättelserna om Jesus. De berättelserna där jag läser om Jesus möte med människor som var utanför och plågades på olika sätt. Han fick dem att stå rakryggade så han kunde möta deras blick på samma nivå. Och gick inte det så är jag övertygad om att han själv också böjde på sin rygg så han ändå hamnade på samma nivå som människan han hade framför sig. Som om han sa: ”Jag ser dig! Du är min jämlike. Jag är hos dig.”
Den Gud jag tror på skulle aldrig säga: ”Räta på ryggen! Gå inte som en hösäck!” Den Gud jag tror på skulle aldrig kräva detta. Den Gud jag tror på säger med mjuk och kärleksfull röst: ”räta på er och lyft er huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Min mattelärare hade inte en tanke, tror jag, på att befria mig från eventuella bördor jag bar på då. I hans ögon handlade det mer om att man sträcker på ryggen för det är så man gör. Vett och etikett. Basta!
När ångest, rådlöshet och skräck griper oss pratar Jesus om att vår befrielse närmar sig, att Guds rike är nära. Vi behöver inte krypa ihop i rädsla. Jesus önskar av hela sitt hjärta att våra liv inte fördunklas av livets bekymmer. För det är något fint, vackert och bra som väntar oss.
När jag har det som svårast, då – om jag orkar lyfta min blick -kan jag skymta det i fjärran, ljuset, Guds rike nalkandes, kommandes till mig.
Och orkar jag inte lyfta blicken så nalkas det i alla fall. För det kommer inte an på mig. Det kommer an på Gud.
Agneta Holmström, präst
Lämna ett svar