– Får vi tända ett ljus? frågar föräldern med sina två något rastlösa barn som står längst bak i kyrkan vid ljusbäraren, efter en gudstjänst.
– Självklart! svarar jag.
– Vi har inga mynt på oss, men barnen skulle gärna vilja tända ett var sitt ljus, får jag som svar tillbaka.
Jag försäkrar familjen om att det är okej. Det står inget pris för att tända ett ljus, men det går att ge en frivillig gåva till Stadsmissionen. Några ljus ramlar ut på golvet när barnen ivrigt går fram och tänder var sitt ljus. Jag tar upp dem från golvet och hjälper ett av barnen upp på en trappavsats för att nå upp till ljusbäraren. När båda tänt sina ljus backar de undan en bit och ställer sig och tittar på ljusbäraren. Det lyser i deras ögon och de känns inte riktigt lika rastlösa längre.
– Tack, säger föräldern.
Sedan sätter familjen på sig kläderna och går ut i den vinterkalla mörka kvällen. Själv hjälper jag vaktmästaren att släcka altarljusen innan jag går in i sakristian och byter om, för att påbörja min hemfärd. Jag sätter mig i bilen och kör hemåt. Det är mörkt ute och i kontrasten mot de starka skenen från de mötande billyktorna på landsvägen brukar jag uppleva det som extra mörkt. Men den här kvällen känns det inte så mörkt, efter mötet med barnen som omsorgsfullt tände sina ljus, för något som var viktigt för dem. De spred ljus till mig, ett ljus som blev kvar.
Varje människa är en ljusbärare skriver Mikael Mogren i sin bok Ljusbärare. Där berättar han om olika personer, kända som okända, som varit tydliga ljusbärare. Den tydligaste Ljusbäraren av alla är Kristus själv.
Jag håller med om att alla människor är ljusbärare. Jag möter dagligen människor som bär med sig ljus in i mötet. Det finns i alla människor: barn, ungdomar eller vuxna. Men jag tänker ofta att vi också i dessa möten får öva oss på att vara ljusseende människor.
När Maria och Josef i söndagens evangelietext bär fram Jesus i templet, känner Symeon genast igen ljuset i det lilla Jesusbarnet. I texten kommer två nyblivna föräldrar bärande på sitt barn och Symeon ser direkt ljuset, Uppenbarelsens ljus, Guds ljus. För ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.”
Jag övar mig på att vara en ljusseende människa, jag har ett kors där Joh 1:8 står ingraverat. Där står ”själv var han inte ljuset men han skulle vittna om det”. Orden handlar om Johannes Döparen som med sitt liv och sitt verk skulle vittna om Jesus. Bibelstället påminner mig om att vittna om Jesus som är ljuset, men det påminner mig också om att se ljuset i dem jag möter, i ljusbärarna.
Den där vinterkvällen blev det tydligt att familjen var ljusbärare, trots rastlösa ben och ljus på golvet. Eller kanske var det just därför – det lyste ur deras iver att tända ljus i mörkret.
Josefine Jehrlander, präst
Lämna ett svar